När kostnaden för varor halverats samtidigt som de dubblerats för tjänster inom skola vård och omsorg, behövs nya frågor och nya svar. Johan Lönnroth anger några frågor som kan ge vänstern större roll i samhällsdebatten.
I en krönika i radions Godmorgon Världen frågade Göran Rosenberg upprört sina lyssnare varför socialstyrelsen måste tala om för kommunpolitikerna att de dementa ska få duscha när de själva vill. Hans egen förklaring var att äldreomsorgen av kommunpolitiker numera ses som en affärsverksamhet där vinst styr i stället för behov. Jag gillar Rosenberg. Ändå väckte han gamla frustrationer till liv: De där högavlönade statsbyråkraterna har säkert aldrig sett en underfinansierad kommunbudget i vitögat. Så tänkte jag som kommunpolitiker. Sedan satt jag själv i riksdagen och röstade mot bättre vetande för vackra men ofinansierade krav på kommunerna.
Det behövdes en effektivisering och mer konkurrens i kommunerna efter den stora expansionen på 70- och 80-talen. Men som SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser (2011) visade blev privatiseringarna och konkurrensutsättningen ett hastverk. Varken riks- eller kommunpolitikerna klarade att ställa upp tydliga och konkurrensneutrala villkor. Slappt lät man storföretag och skatteflyktande riskkapitalister tränga ut inte bara kommunernas egen tjänsteproduktion utan också andra företagsformer som byggde på personalens och brukarnas egenmakt. Marta Szebehely ger i sitt bidrag om äldreomsorgen exempel på hur kommunerna missgynnades jämfört med privatföretagen genom skyldigheten att ta ansvar också för äldre utsliten personal och för dem som behövde särskilt mycket omsorg. De privata gynnades också av det kommunala meddelarskyddet. Följden blev stora obeskattade vinster, stärkt segregation och låg personaltäthet.
Ändå är det inte politikerna, som enligt Rosenberg sätter vinst före behov, som är det stora problemet på längre sikt. Erfarenheter från trettio år i kommun- och rikspolitik säger mig att svenska politiker över hela den ideologiska skalan på det hela taget är hederliga människor som vill väl och som blir lika upprörda som Rosenberg över att dementa inte får duscha. Nu kan man kanske hoppas att trenden vänt, att vinstuttagen stoppas eller åtminstone begränsas samt att stat och kommuner tar tillbaka en del av makten över skolan, vården och omsorgen. Ändå kommer stora problem att finnas kvar, de har nämligen också djupare och mer långsiktiga orsaker.
Tre orsaker till att pengarna inte räcker
Tre trender är tydliga i den mogna – eller kanske ska vi säga övermogna – västerländska kapitalismen: Den första trenden är att med högre materiell standard vill människor ha mer av sådant som historiskt till stor del producerats och finansierats gemensamt via skatter: utbildning, omsorg, vård och kultur. Det har att göra med en viss mättnad på det materiella. Många av oss äter mer än vad som är nyttigt. De flesta har alltför många skjortor, klänningar och skor i garderoben. Och även om vi ständigt köper nya smarta mobiltelefoner och datorer så finns det en gräns då tiden inte räcker till att surfa på alla nät och klicka på alla appar.
Den andra trenden är att produktion av offentliga tjänster blir genomsnittligt dyrare i relation till produktion av särskilt varor, men också en del tjänster som konsumeras privat. Orsaken är att varuproduktionen ständigt genom robotar och datorer kräver allt mindre arbetskraft jämfört med de flesta tjänster inom skola, vård och omsorg. Det gör att varor ständigt blir billigare att köpa jämfört med skattefinansierade tjänster, till exempel har priset på elektroniska produkter halverats medan enhetskostnaden för sjukvård fördubblats de senaste tjugo åren. Med givna proportioner mellan skatt och disponibel inkomst ökar därmed privatkonsumtionens andel av nationalinkomsten.
Enligt 2008 års långtidsutredning ökar den privata konsumtionens andelar räknat i fasta priser från då ca 50 till ca 60 procent år 2050. Samtidigt faller den andel som förbrukas inom sjukvård och äldreomsorg från 9.5 till 6 procent. Detta är ju en alldeles grotesk omfördelning av resurser åt fel håll! Som Kajsa Borgnäs skriver (Tiden december 2011) skulle också följderna för miljö och klimat bli förfärliga. Detta får helt enkelt inte hända!
Kalkyler som redovisas i SKL- rapporten Framtidens utmaning – Välfärdens långsiktiga finansiering 2010 visar på ett gap mellan behov och offentliga resurser år 2035 med dagens finansieringssystem som motsvarar 5.5 procent av BNP eller 13 kronor i kommunalskatt. Och efter 2035 kommer gapet att öka. Inte ens utraderad arbetslöshet, en rejält höjd pensionsålder och rimlig grad av effektivisering räcker för att täcka finansieringsgapet. Det krävs också dels skattehöjningar, dels avgiftshöjningar typ avskaffad maxtaxa inom äldre- och barnomsorg. Självklart kan man ifrågasätta de antaganden rapporten gör i kalkylen. Men en rad andra utredningar kring samma tema pekar åt samma håll.
Om det nu finns pengar till så mycket mer av privat konsumtion borde det väl bara vara att genom höjd skatt omfördela dem till det människor behöver invänder mina vänner av ordning inom vänstern. Men då stöter vi huvudet i den tredje trenden, som är att skattebaserna blir alltmer gränslösa i takt med att finanskapitalet ökar makten över världsekonomin. David Harvey skriver (Tiden december 2011) om globaliseringens ”Big Bang” 1986 då de stora finansmarknaderna i USA och Storbritannien kopplades samman. Enligt IMF:s chefsekonom Olivier Blanchard visade finanskrisen 2008 att globaliseringen då tagit ännu ett språng uppåt. Idag är det nästan omöjligt att avgränsa nationella skattebaser för finansiella förmögenheter och kapitalinkomster från varandra. Den planerade sänkta svenska bolagsskatten är bara ett exempel på hur jakten på de rörliga pengarna intensifierats.
Varför är det så tyst om finansieringsgapet?
Trots att alla riksdagspartier utom SD fanns med i SKL-rapportens programberedning har få politiker öppet vågat gå ut och tala om finansieringsgapet. Förklaringen till det ser lite olika ut från höger och vänster. Till höger tycks man vägra ge upp tron på att fortsatt privatisering och konkurrensutsättning skall medföra en sådan effektivisering att finansieringsgapet skulle täckas. Men det vågar man inte längre säga öppet efter SNS-rapporten, som kom som en chock för högerideologerna. Kanske hoppas man på högerkanten att den smygande tillväxten av privatförsäkringar skall lösa problemet utan öppet redovisade politiska ställningstaganden.
Det är nästan lika tyst på vänsterkanten. Bakom den flödande retoriken om välfärd till alla och solidarisk finansiering har skatternas andel av BNP fått falla med ca 5 procent sedan millennieskiftet. S-regeringar med stöd av MP och V samt borgaralliansen står för andelar av sänkningarna som ungefär är proportionella mot antalet regeringsår. Att döma av oppositionens budgetmotioner är det inte mycket som tyder på att en eventuell rödgrön majoritet efter nästa val radikalt skulle vända trenden. S-motionen föreslår en mindre sänkning av bolagsskatten och borttagen sänkning av arbetsgivaravgifter för unga samt av krogmomsen. Sammantaget ger det ca 0.7 procent av BNP i ökade inkomster och bara en liten del av det går till skola, vård och omsorg. Och de förslag Leif Pagrotsky lär presentera inför nästa års S-kongress leder inte till större avvikelser från den nu bedrivna skattepolitiken.
Miljöpartiet föreslår vissa höjningar av miljöskatter samt vissa skattelättnader för småföretag, men ligger i övrigt mycket nära S-förslagen. V-förslagen beräknas ge knappt två procent mer av BNP i skatteinkomster, motsvarande ca en tredjedel av finansieringsgapet. Men det mesta av merinkomsterna går till annat än den offentliga tjänsteproduktionen. Den rödgröna gemensamma motionen inför valet 2010 hamnade nästan exakt på den nivå som S och MP ville ha. De signaler som hörts från den nya S-ledningen tyder på att V lär få det ännu svårare att få genomslag för sin politik om det över huvud taget blir möjligt att forma en gemensam budget före eller efter valet 2014.
De till vänster som mest högljutt yttrar sig i frågan om finansieringsgapet ägnar sig åt förnekelse: Daniel Suhonen anklagar (Tiden maj 2012) oss som tar upp problemet för att passivisera dem som vill ”drömma om en annan politik” och för att tro ”att förändring är omöjlig”. Under rubriken Vi har faktiskt råd påpekar han att den svenska offentliga sektorns gemensamma tillgångar är större än skulderna. Och visst har han rätt i att det nu finns utrymme för en mer expansiv finanspolitik. Men på lång sikt är det investeringar, som ger avkastning i pengar, inte löpande utgifter, som kan finansieras genom upplåning. De svenska hushållens privata skuldsättning är för övrigt hög i ett internationellt perspektiv. Och som vi sett i en del länder kan det gå extremt fort att rasera offentliga finanser när stormarna går över världskapitalismen.
En annan förnekare av finansieringsproblemet är Daniel Ankarloo som i boken Marknadsmyter (2008) hävdade att ”det enda krav som behöver ställas i välfärdspolitiken är att de fortlöpande skattesänkningar som under de senaste 15 åren pågått upphör”. Lite sent påtänkt kan man tycka. I ett inlägg i Göteborgsposten (14.7 2012) påstår Ankarloo också att de som varnar för en ökad försörjningsbörda gör ett ”logiskt felslut” när de tror att ”man försörjer människor med människor” och ”inte utgifter med inkomster från produktionen”. Att Ankarloo tycker att jag är korkad vet jag sedan förut. Men att tro att alla som tror på finansieringsproblemet är idioter är väl ändå att ta i.
Jag tror att jag har ungefär samma uppfattning som Suhonen och Ankarloo om vad som vore önskvärt: Men jag anser i motsats till dem att det är de själva som bidrar till att passivisera, inte vi som vill ta upp om finansieringsproblemet. När de sprider föreställningen att de ökade klyftorna och besparingarna beror på att (nästan) alla politiker och ekonomer är offer för nyliberala myter och att dessa inte sett det oproblematiska sanningsljuset, så bidrar de båda till att sprida önsketänkande och till att deras läsare drar slutsatsen att det är meningslöst att rösta eller aktivera sig politiskt.
Jag tror mig veta att insikten om finansieringsproblemet är större i partiernas inre kretsar än vad de vågar vädra offentligt. Särskilt gäller detta socialdemokratin. Men om inte arbetarrörelsen och de rödgröna partierna förmår ge några begripliga svar på frågan om välfärdsstatens finansiering och leverera hållfasta politiska alternativ till den nu rådande politiken, så är min prognos att nuvarande politik i stort sett rullar på oavsett majoriteter i kommande val: Det blir fortsatta vinster för kapitalister på skattebetalarnas bekostnad, fortsatt tillväxt av privata försäkringar inom vård och omsorg, vidgade klassklyftor, stärkt segregation och en gradvis utarmning av den svenska modell som trots allt ännu i stora delar överlevt.
Skiss till ett alternativ
Arbetarrörelsen och de rödgröna partierna, det gäller i Sverige liksom internationellt, måste för att överleva långsiktigt och inte dras in i ett ogenomskinligt mittenträsk (träsket kallades de som satt i mitten av franska nationalförsamlingen på 1790-talet) skapa långsiktigt hållbara och från den hegemoniska borgerligheten rejält avvikande alternativ till i första hand den ekonomiska politiken. Jag skall i all ödmjukhet grovt skissa lite på vad ett sådant alternativ skulle kunna innehålla för Sverige.
På lång sikt behövs rejält ökade offentliga utgifter på tre områden:
• Sociala investeringar med barnperspektiv
Anders Nilsson beskriver i en rapport – Underbara dagar framför oss – på ett övertygande sätt nödvändigheten för arbetarrörelsen att ta fram det han kallar en ”social investeringspolitik med barnperspektiv för att utjämna människors livschanser”. I en färsk bok– Jämlikhetsnormen – har Nilsson tillsammans med Örjan Nyström vidareutvecklat bland annat dessa idéer.
Det handlar om investeringar i skolor, fritidsgårdar och bostadsområden i de av storstädernas ytterområden som har låga inkomstnivåer, hög arbetslöshet, hög andel socialbidragsberoende och hög andel invandrare. Eija Hetekivi har på ett expressivt sätt i Ingenbarnsland beskrivit dessa barn i stadsdelarna Gårdsten och Bergsjön i Göteborg. Det krävs rejält ökade anslag till både investeringar och drift jämfört med dagens statliga och kommunala långtidsbudgetar. Makten över dessa pengar i detaljer bör i maximal grad ges åt dem som bor i dessa områden.
• Höjda löner i offentlig sektor
För att kunna rekrytera de bästa och mest engagerade lärarna till dessa barns skolor krävs höjda löner och bättre arbetsvillkor. Lika viktigt är höjda löner och bättre arbetsvillkor för majoriteten av dem som arbetar inom vård och omsorg. Intresset för att utbilda sig till särskilt de lågavlönade jobben inom äldreomsorgen har fallit dramatiskt. Enligt socialdepartementet fattas 65000 årsarbetare i äldreomsorgen 2030. Det handlar dels om att göra dessa viktiga arbetsuppgifter mer attraktiva, dels om att utjämna inkomster mellan könen. Ett räkneexempel: Att höja lönerna för en halv miljon offentliganställda med i genomsnitt 2500 kronor i månaden skulle kosta ca 15 miljarder kronor brutto och kanske ca 10 miljarder netto (efter skatt och minskade bidrag).
• Investeringar i grön omställning
Det finns idag, åtminstone i retoriken, en bred politisk enighet om behovet av investeringar i kollektivtrafik och förnybar energi. Men beloppen som anges i nu liggande statliga och kommunala budgethandlingar är långt ifrån tillräckliga om Sverige skall klara de åtaganden som utlovats i internationella överenskommelser. Nu talar även borgaralliansen om ökade investering ar i järnvägsunderhåll. Men det kommer säkert att behövas ytterligare stora påslag i rödgröna alternativa långtidsbudgetar.
Finansieringen
Investeringarna kan i huvudsak finansieras genom upplåning, vilket bland annat förutsätter uppmjukning av överskottsmålet, jag skall återvända till det. Men även driftsutgifterna kommer att öka med säg storleksordningen 50 miljarder kronor. Om vi till det lägger de 200 miljarder som saknas enligt SKL-rapporten så har vi ett behov av stärkt finansiering på ca 250 miljarder fram till år 2035, eller upptrappade besparingar och inkomstökningar på nivån 10 miljarder varje år fram till dess. Varifrån skall dessa pengar komma?
Besparingar kan ske inom dessa områden:
• Militärutgifter
Historiskt har vänstern stått för lägre anslag till det militära försvaret jämfört med högern. Men när man idag hör ledande socialdemokratiska försvarspolitiker kan man få intrycket att de tänker kasta om denna ordning. Jag tycker det är sorgligt att se. Som krigen i Afghanistan och Irak visat kan högteknologiska vapen typ JAS-plan på kort sikt vara effektiva. Men på lång sikt är de ganska värdelösa som instrument för att skapa säkerhet, fred och demokrati. JAS-projektet borde avvecklas. Även om vi räknar upp anslagen till Sveriges deltagande i olika FN-ledda fredsbevarande operationer borde vi kunna åtminstone på 23 år halvera anslagen till det militära försvaret. En plan för att ställa om den överdimensionerade svenska militärindustrin till civil produktion borde snarast arbetas fram.
• Biståndet
Att spara på militären är en gammal vänstertradition. Mitt andra sparförslag handlar tvärtom om att slakta en helig ko, biståndet, som i förslaget till budget för 2013 föreslås uppgå till 38,2 miljarder kronor, motsvarande en procent av beräknad bruttonationalinkomst. SIDAs dåvarande chefsekonom Mario Zejan påpekade en gång för mig på 90-talet det konstiga i enprocentmålet, att biståndsvolymen skulle kopplas till Sveriges ekonomi och inte till mottagarländernas. Sedan dess har flera av de mest betydande mottagarländerna haft en ekonomisk tillväxt som långt överträffat de rika ländernas. Inte på grund av biståndet, utan på grund av att deras ”produktion och konsumtion tagit kosmopolitisk gestalt” och ”till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund” för att citera det Kommunistiska Manifestet.
Enligt dem som granskat saken (se till exempel Arne Bigsten i tidskriften Omvärlden september 2012) är det svenska projektbiståndet i genomsnitt ganska ineffektivt. Det så kallade demokratibiståndet, stöd till oppositionen i diktaturer, tycks snarast vara improduktivt eftersom det kan användas för att stärka diktatorerna när de kan skylla alla problem på utländsk inblandning. I takt med pågående genomsnittlig inkomstutjämning mellan nationer borde biståndet kunna trappas ner och fokuseras mer på katastrofbistånd samt några få mottagare med extrem fattigdom.
• Högre utbildning och forskning
Nu när min akademiska karriär passerat målsnöret skall jag också våga ge mig på en annan helig kossa i besparingssammanhang: Den högre utbildningen och forskningen. Det är lätt att peka på byråkratin, där Stiftelsens för strategisk forskning festexcesser är det tydligaste symptomet på att pengar finns att spara, men också de administrationskvoter som tas ut av forskningsanslagen är tydliga tecken. Det handlar också om delar av själva forskningen. Särskilt gäller det samhällsämnena. Maciej Zaremba har beskrivit doktorsavhandlingarnas i pedagogik irrelevans för praktiken i skolorna. I mitt eget ämne, nationalekonomin, skrivs myriader av texter som svävar högt uppe i de matematiska abstraktionernas tunna luft och som läses enbart av de invigda. Det vimlar också av kurser i entreprenörskap, ledarskap och dylikt som jag med varm hand gärna skulle låta privatkapitalet ta hand om.
• De statliga eliterna
Ett fjärde område för besparingar är den centrala statsförvaltningen. Daniel Suhonen och Felix Antman Debels har i Tiden (oktober 2012) målande beskrivit hur storföretagens, politikens och statsförvaltningens eliter smält samman. Detta tillsammans med sommarens avslöjanden av slöseri med allmänna medel inom en rad statliga institutioner är tecken på den slöseriets kultur som vuxit sig stark i staten. Att excesserna inom storfinansen är ännu värre är ingen ursäkt.
Det är till exempel alldeles groteskt att riksbanksdirektörerna har 2 miljoner i årsinkomst plus diverse förmåner. Lönerna för dem och andra toppchefer borde sänkas rejält. Kraftiga besparingar borde kunna göras också på själva verksamheten i de ”ideologiska statsapparaterna”, statliga verk som mest ägnar sig åt propaganda och meningslöst konferensande. Omläggningen till storregioner i Västra Götalands och Skånes efterföljd bör genomföras. Då kan länen och landshövdingarna, dessa förlegade rester från fogdeväldet, avskaffas och deras uppgifter i allt väsentligt överföras till regionerna.
Det går att spara också på regeringskansli och riksdag. Dels för att det också där förekommer slöseri. Dels för att beröva extremhögern ett favoritargument: Att de gamla partierna är delar av ett priviligierat etablissemang som lever under helt andra villkor än väljarna. Vänsterpartiet har på årets kongress beslutat att alla förtroendevalda måste skriva under ett kontrakt där han eller hon förbinder sig att betala in alla ersättningar som överstiger 5/8 basbelopp (27 500 kr 2012) till partiet på respektive nivå. Det hade varit bättre om pengarna gått till något ideellt ändamål – typ läkare utan gränser – utanför partiets kontroll. Andra partier borde göra något liknande. Helst borde arvodena sänkas generellt.
Höjda skatter
Jag skulle gärna återinföra arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna. Men jag betvivlar med tanke på de rörliga skattebaserna möjligheten att driva in några större belopp den vägen. På det området krävs mer av internationellt samarbete för att bekämpa skatteparadisen och gärna någon form av övernationell kapitalbeskattning (I Den Tredje Vänstern 2009 har jag utvecklat detta tema något utförligare).
Fastigheter är den enda rejält stabila skattebas vi har och den borde snarast i någon form återinföras. Att samtliga partier föll till föga för alla hemska historier om fattiga ägare av fastigheter med höga marknadsvärden, trots det inkomstrelaterade maxuttaget, var eländigt att beskåda. Visst, jag förstår att det inte är så lätt att åter vända på denna kutting. Men utan en hyggligt rejäl fastighetsskatt lär det vara svårt att få fram ett hållbart alternativ.
Den näst stabilaste skattebasen är konsumtionen. För en som själv en gång i tiden knackat dörr i en namninsamling för bort med moms på maten känns det lite konstigt att nu föreslå en enhetlig moms och därmed dyrare mat. Men som redan sagts så äter svenska folket i genomsnitt alldeles för mycket. Det finns dem som har svårt att få fram matpengarna. Men för dem finns effektivare åtgärder än en låg moms. När momssatsen gjorts enhetlig bör i ett nästa steg momsen höjas med några procent generellt.
Bort även med Rut, Rot och andra selektiva skatteavdrag av den sorten. Det ger inga större tillskott till den offentliga kassan och på kort sikt kan det bli problem för dem som idag arbetar i dessa branscher. Men på lång sikt är det svårt att förstå varför just städning, läxhjälp och upprustning av fritidshus ska favoriseras och inte exempelvis hårklippning eller fotvård.
Höjda avgifter
Som tidigare långtidsutredningar visar har de utjämnande fördelningseffekterna av bidragen till äldre- och barnomsorg blivit allt svagare. Det finns
beräkningar som rentav visar att bidragen till äldreomsorg kan vara regressiva, främst för att överklassen lever längre än underklassen. Alla maxtaxor inom omsorgen bör därför tas bort. En obligatorisk äldreomsorgsförsäkring av den typ bland andra Anna Hedborg förordat bör införas, gärna kompletterat med könsmaktsomordnande mekanismer som vi diskuterade på PRO:s äldreomsorgskonferens på Gysinge i oktober 2011. (Se
http://www.pro.se/PageFiles/32761/Gysinge_inlaga_15ebslutlig.pdf).
Det är bra att vi får trängselavgifter nästa år också i Göteborg. Det gäller nu att gå vidare och låta bilismen betala för all markanvändning enligt marknadsmässiga principer och med miljöeffekterna inräknade. All subventionering av parkeringsplatser borde liksom missbruket av tjänstebilar avskaffas. Om Sverige skall kunna ta en rimlig andel av ansvaret för den nödvändiga omställningen enligt internationella överenskommelser om klimatet krävs också kraftigt höjda skatter på koldioxid.
Ödesfrågan: Ökad sysselsättning
Men vare sig höjda skatter eller avgifter räcker långt. Totalt ökad sysselsättning måste till för att täcka finansieringsgapet. Det handlar om att en väsentligt större del av befolkningen förvärvsarbetar i alla åldersgrupper. Och när det gäller dem som arbetar med att tillverka sådant som säljs utanför Sveriges gränser så är produktivitetens piska obönhörlig. För världsmarknaden ”skjuter genom billiga varuprisers tunga artilleri ner alla kinesiska murar” för att än en gång citera Marx och Engels.
Men politiken kan också spela en viktig roll. Huvudinstrumentet för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten är dels de sociala investeringarna med barnperspektiv som nämnts ovan. Dels handlar det om att göra om gymnasieskolan så att den får en mycket starka koppling till arbetsmarknad och näringsliv lokalt och regionalt. En rad kloka tankar kring detta kan man hitta i den av Jonas Olofsson redigerade Den Tredje Arbetslinjen – bortom Svenska Modellen och Marknadsliberalismen (Agoras Årsbok) 2005.
Det finns ingen motsättning mellan att öka andelen yngre som har arbete och att höja pensionsåldern. Och de efter statsministerns utspel mångomtalade 75 åren kan inte vara en gräns. Jag hör redan den invändning jag fått så många gånger: Det kan Du säga som hela livet levt i universitetens och riksdagens skyddade verkstäder och som inte förstår att städerskor och vårdbiträden är utslitna före sextio. Och jag svarar som då: Om vi privilegierade arbetar mer, betalar mer i skatt och får mindre i pension, kan vi finansiera både fler anställda, investeringar i arbetsmiljön och högre lön i arbeten med låg faktisk pensionsålder. Därmed har jag också sagt att pensionssystemet borde reformeras med sikte på jämnare fördelning.
I Jämlikhetsnormen skriver Nilsson och Nyström:
Allt talar för att vi är på väg in i en situation av långvarig brist på arbetskraft
Jag instämmer. Och då gäller det att se till att jobben är tillräckligt attraktiva så att vi kan locka unga människor att söka dem. Mina barnbarns generation kommer i allt mindre grad att låta sig styras av kapitalistiska eller statsbyråkratiska hierarkier. De kommer inte att acceptera att arbeta under de villkor som idag erbjuds inom stora delar av industri, handel, omsorg och vård. Jag vet att det är tabu inom vänstern att säga så, men en hel del av dagens unga föredrar att leva på bidrag hellre än att ta skitjobb. Och jag försvarar deras rätt att göra så!
På kort sikt kan vi fortsätta importera arbetskraft från länder där dessa villkor framstår som långt bättre än vad de tidigare levt med. Men på länge sikt kommer dessa skillnader att utjämnas. Dels för att de som invandrar förhoppningsvis vänjer sig vid de svenska kollektivavtalens nivåer. Dels för att det nu länge pågått en långsam men stadig global inkomstutjämning tack vare att utjämningen mellan nationer varit starkare än spridningen inom nationerna.
Det finns inga enkla svar på hur jobben i framtiden inte bara skall bli så produktiva att vi klarar den globala konkurrensen utan också hur de skall bli tillräckligt lockande att söka. Åter vill jag hänvisa till Nilsson och Nyström. De talar om ”öppna sociala positioner”. Jag använder gärna det gamla marxistiska uttrycket att det handlar om befrielsen från den alienation som finns både på Volvos löpande band och i långvårdens korridorer.
Bara med en hållbar långtidsplan kan vi ändra det heliga regelverket
Om de rödgröna partierna klarar av att presentera en långsiktigt hållbar finansieringsplan kan man också ge sig på det närmast heligförklarade ramverket för budget och ekonomisk politik. Till de socialdemokrater som inte vågar ha med V i en regeringsallians på grund av att vi fortsätter bråka om detta vill jag säga att det nu gått ett kvarts sekel sedan vi övergav överbudspolitiken. Och det vore väl ändå själva djävulen om den svenska arbetarrörelsen med sin historia av ansvarstagande inte skulle våga ifrågasätta det som stora delar av världens ledande ekonomer nu efter finanskrisen riktat förintande kritik emot.
När nu en av riksbanksdirektörerna (Lars Svensson i Dagens Nyheter 10.8 2012) hävdar att de senaste 15 årens alltför höga styrränta lett till 40 000 fler arbetslösa borde myten om de opolitiska experterna som bättre än de opportunistiska politikerna kan räkna ut den korrekta räntenivån kunna avlivas. Som en annan nationalekonomiprofessor, Björn Thalberg, påpekat är det orimligt att som nu låta finans- och penningpolitiken vara som ett nollsummespel mellan riksdag/regering respektive riksbank. I stället borde hela den ekonomiska politiken samordnas med full sysselsättning som överordnat mål och med låg inflation och stabila offentliga finanser som bivillkor. Visst, inom EU och EMU kommer det att bråkas. Men diskussionen finns även där och borde gå i spetsen.
Jag var med när överskottsmålet infördes under 90-talet och det var bra att vi hade det. Men med tanke på den starka förmögenhetsställning som Suhonen tar upp borde vi nu kunna nöja oss med balans i stället för överskott på en procent av BNP (ca 35 miljarder 2012) över konjunkturcykeln. Om vi på nytt skulle hamna i en för hög skuldsättning bör överskottsmålet återinföras. Samtidigt borde vi ha striktare regler för den privata skuldsättningen. Förslaget från Swedbank att efter finsk modell kräva mer av amortering bör genomföras. Liksom det av den unika konstellationen av Ulla Andersson och Assar Lindbeck föreslagna delningen av bankerna så att de statliga garantierna begränsas till den reguljära icke-spekulativa utlåningen. Till sist ett råd till mitt eget parti: Bråka inte om utgiftstaken. Deras betydelse har överdrivits och kritiken mot dem ger som det brukar heta ”fel signal”.
Till sist några ord om socialismen
Men vare sig alternativa finansieringsplaner, utbildningspolitik eller nya ramverk för den ekonomiska politiken lär få den generation som nu sitter som förhäxade framför datorer och mobiltelefoner och stirrar på allt spännande som rör på sig mellan himmel och jord att engagera sig politiskt. För det krävs idéer om ett annat samhälle och en annan värld. Som då idén om att alla människors var födda lika slog igenom i slutet av 1700-talet. Eller som då idéerna om allmän rösträtt, solidaritet och jämlikhet växte fram för över 100 år sedan.
Eller för att åter citera Nilsson & Nyström i Jämlikhetsnormen:
I partiernas ord och gärning söker man förgäves efter några som helst föreställningar om ett annorlunda samhällssystem, om att ”en annan värld är möjlig”. Istället framstår deras politik – inklusive dess reformtänkande – helt igenom vara inriktat på att värna och förvalta den bestående ordningen.
Den rödgröna vänstern måste skaka av sig sina mindervärdeskomplex och konspirationsteorier gentemot det nyliberala spöket, vars latinamerikanska variant o neoliberalismo Magnus Linton så väl beskrivit i Americanos från 2005. Den måste också sluta tro på att Keynes – eller om det nu är den mytologiska och självutnämnda ”Stockholmsskolan” – skall stiga upp från graven och med sina trollspön återupprätta välfärdsstaten.
Det har nu gått mer än tre decennier sedan arbetarrörelsen och vänstern förlorade det som brukade kallas ”problemformuleringsinitiativet”. Den vänster som framhöll planhushållningen och staten som allt det godas företrädare gentemot de onda marknadskrafterna tvangs på defensiven i takt med växande globala finansmarknader. Deras ideologi nästan förintades efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. Efter det blev det närmast tabubelagt inom arbetarrörelsen att använda ordet socialism. Nu är det dags att åter släppa anden ur flaskan. Fast inte i dess statssocialistiska skepnad.
Den frihetliga socialismen är de arbetande människornas egen makt över produktionen. Ett embryo är redan här i form av den nykooperativa rörelsen. En annan form är fackföreningar som aktiverat sitt ägande i pensionsfonderna. Det handlar inte om något fixt och färdigt samhällssystem. Det finns ingen kungsväg dit. Bara miljoner små stigar. Vi kommer att behöva vandra dem länge och stöta på massor av motsättningar och problem. Men vandringen kan påbörjas nu.
Johan Lönnroth är nationalekonom från Göteborg och tidigare riksdagsman för Vänsterpartiet.