Ungefär en gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran. Drömmen utspelar sig i olika miljöer, men kärnan är densamma. Det börjar med att jag är lycklig över att få se en välbekant stad, välbekanta ansikten, kombinationer av smaker, maträtter som jag har saknat. Jag står och småpratar med någon, i en sorts fullkomlig trygghet. Och mitt i det där, innan varken glädjen över eller begäret efter det som befolkar min dröm har slocknat, kommer jag på mig själv med att faktiskt befinna mig i Iran. Och sedan ändras allt, trots att ingenting i drömvärlden har ändrats. Jag kommer på att jag inte har något pass, och antagligen en tjock rapport hos säkerhetstjänsten.
Frågor om hur jag passerade gränskontrollen, var jag ska gömma mig och hur jag ska ta mig tillbaka till Sverige utan varken pass, visum, utresetillstånd eller ens pengar till smugglare snurrar i mitt huvud. Vad var det som gjorde det värt att riskera resan tillbaka? Vilka människor? Vilka maträtter? Och i allt detta, i drömmen, är det en stor ansträngning att hemlighålla min nyvunna insikt om att jag befinner mig i akut fara för de människor jag tycker om och som gläder sig åt att jag är tillbaka. Så blir till slut ansträngningen för stor och stressen så outhärdlig att det enda som återstår är att jag rycks ur drömmen och sömnen och vaknar.
Det är fortfarande mörkt. Väggen är det första jag sträcker mig för att vidröra. Trä. Jag är alltså inte hemma. Men i det här tillståndet är det svårt att vara säker på någonting. Kanske är jag i Iran, fast gömd i norra delarna av landet, där det ändå finns trähus, som i Sverige. Eller: kanske var flykten till Sverige också en del av drömmen, början på en mycket lång dröm.
Jag tänder lamporna, behöver se latinska bokstäver, brev, patientkort eller lappen från Linn där hon ber mig vattna blommorna, den som jag alltid har i min plånbok. Allt detta behöver jag se för att få bekräftat att jag inte är Iran.
Det är inte mycket till trygghet, men det är åtminstone ett sätt att veta att drömmen var en dröm, att jag inte är i Iran, inte är hemma. En önskedröm som omärkligt glider över i en mardröm, en osynlig gräns, ingenting ändras och ändå förvandlas det jag har längtat efter till ren skräck.