2014-06-30 Det är ingen fara för dig att återvända till Iran

Så här tar det slut: Det kommer ett brev där det står att jag ska infinna mig på Migrationsverket i Trollhättan. Det står att kallelsen gäller min senaste överklagan, den hos Migrationsöverdomstolen, den jag skickat in efter att Migrationsdomstolen har gått på Migrationsverkets linje och avslagit min asylansökan, den som alla redan visste skulle komma att gå på Migrationsdomstolens linje.

Detta sista svar betyder att man nu lägger undan min akt, ärendet är avslutat, det finns ingen fortsättning. I själva verket är jag helt förberedd på detta.

Jag sätter mig vid ett bord. På andra sidan sitter en kvinna i rosa klänning. Hon säger: Sådär ja, då var det dags att packa ihop och sticka. Tolken, som översätter via telefon, är som vanligt afghan, vilket alltid innebär viss språkförbistring (även om han pratar persiska skiljer sig ord och uttryck åt), och jag måste koncentrera mig på vad han säger.

Jag försöker hålla lugnet och huvudet kallt, men det går inte. Tårarna börjar rinna och kvinnan i rosa klänning sätter, inte helt olikt en maskin som har fått utförliga instruktioner, igång med det hon är där för att göra. Hon ger mig diverse blanketter och förklarar hur jag ska gå tillväga för att begära ut resedokument eller pass från den iranska ambassaden så att jag kan utvisas ur landet.

Jag lyckas hejda gråten för att säga: Men ni har missförstått en sak, jag kan inte återvända till Iran. Det skulle vara att resa till min död. Nej, nej, svarar hon, vi har gått igenom alla dokument och fastställt att det inte är någon fara för dig att återvända till Iran.

Jag vet inte riktigt hur jag ser ut, men jag tror att mitt ansikte uttrycker alla möjliga känslor: sorg, förvirring, förvåning. Det slutar i alla fall med att jag brister ut i skratt, men kommer rätt snabbt på att det nog inte är så passande, att det kan tolkas på en massa konstiga sätt. Kanske tror hon att jag verkligen blir glad över att få åka tillbaka (som det framställs som i Migrationsverkets makabra Bamsehistoria).

Jag sväljer skrattet och försöker prata med henne, allvarligt och ärligt. Kolla här, säger jag, vi vet båda att jag inte kan återvända till Iran. Och ärligt talat spelar det ingen roll för mig om jag får stanna i Sverige eller någon annanstans. Om ni nu inte vill att jag ska stanna här, så skicka mig åtminstone till ett tredje land. Det spelar verkligen ingen roll för mig, bara det är någonstans där det går att leva ett någorlunda normalt liv.

Plötsligt förändras kvinnan i den rosa klänningens uttryck. Hon blir glad och lätt och säger: Jamen, det var väl en fin tanke! Det tycker jag verkligen att du ska göra, åka till ett annat land. Till vilket land skulle du vilja åka?

Och jag börjar skratta och gråta igen – gråta med hjärtat och skratta med hjärnan. Jag förklarar för henne att jag givetvis inte kan åka någonstans på egen hand, utan att de, som inte vill att jag ska stanna, i så fall måste skicka mig någon annanstans. Jag har ju inte ens ett pass eller ett resedokument att ta mig ut ur landet med.

Hon återvänder till sitt gamla jag. Nej, säger hon, det är inte vårt ansvar. Vi kan inte göra något sådant. Vi kan bara köpa en enkelbiljett till Iran. När du har ditt pass får du återvända hit så ordnar vi med din biljett.