Jag är på promenad med en vän som kommit hit från Iran på ett turistvisum, och sedan stannat kvar. Han har rest ifrån dåliga omständigheter och behöver nu, eftersom visumet är utfärdat av en österrikisk ambassad i Iran, gömma sig i sex månader innan han kan söka asyl i Sverige.
Vi talar om hur han ska klara sig under dessa månader, utan pengar eller släktingar som kan hjälpa honom. Inget arbete, ingenstans att sova, det enda han har är sin väska. Olyckligt nog har han en enda vän här och den vännen är jag. En blind hjälper en annan blind, säger vi på persiska. Inte heller jag har vare sig jobb eller bostad.
Vi promenerar och pratar, jag berättar för honom om vardagen i Sverige och av en händelse börjar vi prata om att panta burkar. Det slår honom att han skulle kunna stjäla de tomflaskor som står utställda i kassar utanför husen vi passerar. Han räknar: för fem stora PET-flaskor kan jag köpa en korv, en kaffe och en bulle på Biltema. Tio flaskor per dag kan räcka.
Han frågar mig vad jag tror att straffet är för att stjäla tomflaskor. Det är säkert böter, säger jag. Du kanske får betala, säg, tre gånger värdet av det du stulit? Han räknar igen: fem flaskor är tio kronor. Tio kronor gånger tre är trettio kronor. Det är ok. Om polisen frågar mig varför jag stjäl pantburkar ska jag svara att jag såg tomflaskorna och fick ett begär efter dem, säger han. Flaskorna signalerar mat för mig. Vi vet att vi bara skojar, och vi skrattar åt vad vi säger, men våra hjärtan gråter medan våra munnar skrattar.