Härom natten drömde jag att min familj och några nära vänner försökte övertala mig att sova ovanpå ett akvarium. De insisterade på att beteendet var helt á la mode. Jag försökte förstås säga emot, sneglade på fiskarna där inne och undrade hur just en sådan grej kunde ha blivit så hipp. Och även om det nu är så, tänkte jag, varför måste just jag sova där? Plötsligt upptäckte jag två hajar i akvariet. Jag ryggade tillbaka och försökte ta mig därifrån, men vid det laget befann jag mig redan i allas välmenande famnar medan de mer eller mindre placerade mig på akvariet, bäddade in mig, pratade om hur tryggt det var där och att jag inte hade något att vara rädd för. I samma ögonblick vaknade jag.
För en och en halv månad sedan deltog jag i ett samtal på stadsbiblioteket i Göteborg som arrangerades av Glänta. Det var ett samtal mellan mig, min översättare och mitt juridiska ombud, och handlade om papperslösas situation i Göteborg, med utgångspunkt i just den här bloggen. Under samtalet berättade en av bibliotekarierna, som satt bland åhörarna, att jag och andra papperslösa numera har rätt till ett bibliotekskort från Göteborgs stadsbibliotek, att det inte ska vara några problem alls. Jag blev givetvis mycket glad, eftersom de böcker jag haft tillgång till på sista tiden har varit sådana som vänner och min mamma har skickat till mig – vissa har jag läst om i brist på nya böcker.
I måndags gick jag till biblioteket med en svensk kompis, som kunde förklara att jag gärna ville ha ett bibliotekskort. Tre personer arbetade i receptionen. Mannen vi mötte först var vänlig och tillmötesgående, även om han tyckte att vi hade ett något konstigt ärende. Han visste inte hur han skulle utfärda ett bibliotekskort till någon som saknar id-handling. Men han verkade försöka så gott han kunde. Medan vi diskuterade kom en av de andra receptionisterna fram och undrade vad vi höll på med. Min kompis förklarade även för henne varför vi var där, att jag hade fått reda på att jag kunde få ett bibliotekskort och hon visade till och med upp ett sms från en annan person på stadsbiblioteket som hade informerat henne om att det bara var att komma förbi för att få ett, även utan personnummer. Men kvinnan i receptionen ville inte ens läsa smset. Hon sa att det är lag på att legitimera sig när man ska få ett bibliotekskort. Medan vi stod där kom den tredje personen från receptionen fram för att förtydliga att det verkligen var omöjligt för dem att utfärda ett bibliotekskort till någon som inte kan legitimera sig.
Hur min kompis än försökte förklara för bibliotekarierna i receptionen att jag hade varit där på ett samtal och att jag personligen uppmanats att komma dit för att hämta ut ett kort, höll de fast vid att det var ogörbart. Vi lämnade biblioteket. Den korta stunden i receptionen hade gett mig en fruktansvärd huvudvärk. Själva bibliotekskortet var i själva verket inte så viktigt, inte för mig som saknar mer grundläggande saker, som till exempel just ett id-kort. Det var deras blick på mig, deras beteende och den illvilja jag kunde höra i deras ord, trots att jag inte förstod vad de sa.
Jag undrar vad de tänkte att böckerna skulle utsättas för om jag fick tillgång till dem. Eller om de trodde att jag med bibliotekskortet i hand plötsligt skulle kunna utsätta biblioteket för något hemskt. Vad var det de fruktade som gjorde att de var tvungna att mer eller mindre slänga ut mig ur biblioteket, inte med våld, men med den där attityden.
Det är som om hajarna finns överallt. Till och med på platser som ens familj och vänner säger är trygga. Till och med på platser där folk har sagt “välkommen hit”. Ur drömmen om hajarna vaknade jag i rädsla. Biblioteket lämnade jag i avsmak. Förhoppningsvis möter jag aldrig drömmens hajar igen. Biblioteket är kvar. Men, även om attityden och tankesättet jag möttes av kommer att finnas kvar det med, inuti den där institutionen, så finns där samtidigt ett motstånd mot samma tankesätt, en helt annan attityd. Det här mejlet, som kom i tisdags kväll, gjorde mig hoppfull och glad:
“[…]
I got really sad and angry when I read Linn’s mail! There’s no excuse for not giving you, Samira, a library card and not give you a nice reception! (The only explanation is that we are told to always ask for id, which clash with the right for everyone to get a library card. No matter what.)
I’ve now made sure that this is brought to everyone’s attention, and hopefully it will never ever happen again.
Samira, I’ve made a card for you and will leave it at Glänta’s office tomorrow afternoon.
[…]“