Migrationsverket tycker det är märkligt att välutbildade kvinnor, eller kvinnor aktiva inom organisationer för mänskliga rättigheter i Iran, inte kan lösa sina privata problem. De tycker att det är konstigt att en sådan kvinna, när problem uppstår, inte vinner i rätten. Kvinnor i Iran har inte tillgång till skilsmässa, just för att de är kvinnor. Då spelar det ingen roll om du är advokat eller lärare, om du studerat på universitet eller inte, om du är engagerad i kvinnorörelsen eller ej. Du kan inte skilja dig.
Kastar man en snabb blick in i Irans fängelser ser man att många av de politiska fångarna är advokater. För att de tagit på sig fall som regimen motsäger sig (den mest kända av dem är Nasrin Sotoudeh).
För ett litet tag sedan tittade jag på de svenska nyheterna. Två saker förvånade mig. Det ena inslaget handlade om en musikfestival i Stockholm. Min vän, som satt bredvid mig i soffan, berättade att festivalen för första gången i dess sextonåriga historia hade en kvinnlig konferencier. Det andra inslaget handlade om Fagerstas kommunstyrelse, där Västerpartiet har över femtio procent av platserna. Sex av deras sju ledamöter är män. På tv pratade de om hur det kommer sig att männen dominerar i kommunen.
För de flesta leder kanske dessa inslag tankarna till hur det står till med jämställdheten i Sverige. Men jag kommer att tänka på Migrationsverket. Om Migrationsverket låg någon annanstans än i Sverige och fick kännedom om dessa nyheter, att detta händer i Sverige, ett land känt för sina goda villkor för kvinnor, skulle de betrakta nyheterna som lögn. Om du så skickade spelscheman från festivalens alla år skulle de ändå avvisa dig. De skulle ta den kvinnliga konferencierens ID-kort ifrån henne, och stänga hennes bankkonto.