Vad vi väljer att se som de centrala konflikterna i ett samhälle kommer att vara avgörande för den politiska riktningen och samhällets utveckling, skriver Nina Björk.
“Denna gamla snuttefilt, som har över 200 år på nacken”. Så beskrev Fi:s talesperson Gudrun Schyman den politiska konflikten mellan höger och vänster i en intervju i Godmorgon, världen! i våras.
”Jag har aldrig förstått det här med höger och vänster, vilket som är vad”, sa Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven i SVT:s Agenda i april.
”Den politiska huvudkonflikten står inte längre mellan höger och vänster utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”, skrev Mattias Karlsson, författare till Sverigedemokraternas principprogram, på sin Facebooksida efter EU-valet i år.
Allt fler partiföreträdare verkar vara ense: att använda ”höger” och ”vänster” som politiska kategorier är förlegat. Så, om jag tillfälligt accepterar detta språkbruk och därför använder imperfekt, vad handlade konflikten höger-vänster om?
I grunden: synen på relationen mellan arbete och kapital. Var ska makten ligga? Vem ska få hur stor del av arbetets frukter? Vems intresse är viktigast? Förenklat uttryckt svarade vänstern ”arbetet” och högern ”kapitalet”.
Om höger och vänster nu verkligen har blivit ointressanta kategorier på en diskursiv nivå måste detta innebära att konflikten mellan arbete och kapital inte heller längre existerar på en verklighetens nivå. Men vi vet ju att så inte är fallet. Vi vet att klyftorna ökar, nationellt och globalt, mellan fattig och rik, mellan de som inte äger och de som äger. När en sådan verklighet inte finner något uttryck på en politisk nivå, inte översätts eller representeras av politikens företrädare, uppstår ett tomrum. Verklighetens konsekvenser kvarstår och behöver förstås, tolkas, kritiseras eller omfamnas.
Det vill säga: människor vill förstå, tolka, kritisera eller omfamna det som händer i deras liv. Och det som händer är att vissa får så mycket och andra så lite, vissa tar sig rätten till så mycket och andra till så lite. Globalt sett äger nu 0,7 procent av världens befolkning 41 procent av alla tillgångar. Nationellt är Sverige det OECD-land där inkomstskillnaderna växer snabbast. Det finns motsättningar i verkligheten, de känns – och om de inte politiseras som konflikter mellan arbete och kapital, fattiga och rika, icke-ägare och ägare kommer de att hitta andra konfliktlinjer.
De senaste åren har vi också sett att partiernas företrädare, vilka alltså inte längre vill tala om motsättningen mellan höger och vänster, däremot gärna lyfter fram andra konfliktlinjer. Norm och icke-norm, utanförskap och innanförskap, svensk och invandrare. Vad är det som förenar de ”moderna” konfliktlinjerna till skillnad från de påstått förlegade? Jag skulle vilja svara att de har en individuell och moralisk riktning. Är du en tillräckligt normkritisk person? Är du en tillräckligt företagsam individ? Är du en tillräckligt svensk, alternativt tillräckligt anti-rasistisk, människa?
Statsvetaren Chantal Mouffe skriver i Om det politiska att ”det motsatsförhållande mellan ’vi’ och ’de’ som är konstitutivt för politiken i dag bygger på de moraliska kategorierna ’gott’ och ’ont’ snarare än på politiska distinktioner”. Det är först i ett sådant sammanhang som ett uttryck som det nu populära ”de mörka krafterna” kan få mening. Det är mer Sagan om ringen än Kapitalet: mer moralisk saga än intellektuell analys.
Efter valet i september har vi fått höra att nu gäller det för de politiska partierna att ”ta ansvar” genom att stänga ute dessa ”mörka krafter”. Hur? Genom att samarbeta, samlas kring mitten, och glömma ”snuttefilten” höger–vänster-konflikten. Jag skulle ha lättare att acceptera att politiker, journalister och ledarskribenter lanserar denna lösning av ideologiska skäl än att de gör det av strategiska skäl. Om man ideologiskt tror på mittenpolitiken vill man naturligtvis att så många som möjligt håller sig till denna.
Men som strategi, för att bemöta inte några ”mörka krafter” utan människor som har röstat på ett parti vars centrala skiljelinje går mellan ”riktig svensk/oriktig svensk”, har den redan visat sig oduglig. Vi vet empiriskt att i länder där breda koalitionsregeringar har styrt länge och där höger–vänster-skalan tonas ned växer rasistiska partier.
Frågan de närmaste åren är vad vi väljer att se som de centrala konflikterna i ett samhälle.
Av Nina Björk