Vad vore världen utan tåg?

Har precis sett om de amerikanska independentfilmerna Bara en natt och Bara en dag i regi av Richard Linklater. Älskar de långa tagningarna, det eviga samtalet, flödet och miljöerna. Den första filmen kom 1995. Den börjar med ett möte på ett tåg mitt i Europa. Varje gång jag ser den kastas jag i känslorna tillbaka till den tiden. Bara något år senare dunkade liknande tågresor genom min kropp och jag lutade mig tillbaka mot stolsryggen och lät landskapet komma mig till mötes. En bok vilade i knäet.Emma Lundström. Foto: Jonatan Johansson
Att vara i början av livet. Fylld av förhoppningar och oro, av små och stora eldar. Att krypa upp i sovkojen i liggvagnskupén på nattåget och lyssna på andetagen från de fem andra resande; sovande, läsande, pratande. Alla oväntade möten. Alla samtal. Alla intryck. Tågljuden. Stationsljuden. Dofterna. Alla väckta tankar.

Jesse och Céline, spelade av Ethan Hawke och Julie Delpy, tillbringar en oväntad natt i Wien tillsammans. De vandrar planlöst och utforskar varandras tankar, och sina egna. Jag har rötter i Österrike. I Wien har jag en av mina närmaste vänner. När jag är där brukar jag promenera ut till nöjesparken Pratern, precis som Celine och Jesse. Utsikten högst upp i det luggslitna pariserhjulet är lika hisnande som deras första kyss.
Men saken är den att jag inte längre åker tåg till Wien. Det har blivit alldeles för dyrt. Ekonomin håller inte för en sådan lyx. Det är därför nostalgin sköljer över sinnena under öppningsscenerna i Bara en natt. Jag vill ta tåget. Jag vill ha tillbaka det sättet att resa. Jag vill dessutom att det ska vara möjligt att pollettera cykeln på de svenska tågen igen så att det går att ta markvägen en bit nedöver i Europa och sedan trampa vidare.
Jag vill att det ska vara lättare och billigare att ta tåget än flyget, det är det hela. Därför blir jag bestört över huvudrubriken på en text som nyligen gått ut från Jordens Vänner. ”Rädda de europeiska nattågen!”, står det. Är de hotade?! Tydligen.

Miljöorganisationen Jordens Vänner skriver att Deutsche Bahn och tågbolagen i Danmark, Holland, Frankrike, Schweiz och Tjeckien planerar att dra in merparten av sina nattågsförbindelser i slutet av 2014.
Nattågen mellan till exempel Köpenhamn och Amsterdam, Berlin och Paris kommer i så fall bara att vara minnen. Något som Jordens Vänner tycker är helt oacceptabelt i en tid när klimatpåverkan måste minskas kraftigt: ”Tåg är överlägset klimatmässigt jämfört med flyg och nattågen är det alternativ som spar tid och gör det möjligt att komma fram i rimlig tid. Allt tal om Europasamarbete inför klimatkonferensen i Paris nästa år faller platt om detta miljövänliga sätt att föra människor närmare varandra försvinner”, säger Jordens Vänners Ellie Cijvat. Därför har organisationen startat en internationell e-postaktion för att knyta ihop flera nationella initiativ som redan samlat tiotusentals namnunderskrifter.

Jag skriver på med mitt namn om det hjälper. Omedelbart. Nattågen är nästan heliga. De binder samman Europa på ett sätt som aldrig flygen kan. På tågen kommer vi närmare varandra. Vi korsar gränser på ett annat sätt än när vi flyger. Europa smälter samman genom obrutna mil av räls som inte bryr sig särskilt mycket om nation och språk utan sträcker sig över, bortom. Att ta tåget är inte bara bra för klimatet, det är bra för själstillståndet i en alltmer jäktad värld. Allting kan inte gå hur snabbt som helst. Det måste få ta tid. Vi måste få ta tid att hinna ikapp oss själva när vi reser. Vi måste hinna mötas. Hinna med ögonblicken som aldrig kommer igen. De där ögonblicken som Jesse och Céline inte kan glömma och som för dem samman igen nio år senare. 2013 kom den tredje filmen om dem, Before Midnight. Den har jag ännu inte sett. Men jag vet redan att jag kommer att se om Bara en natt, för minnenas skull, för somrarna och tågen.

Emma Lundström