De väljer att riskera sina liv

Jean-Pierre Bekolo och Nonhle Mbuthuma under MR-dagarna i Umeå. Foto: Emma Lundström

Vad får en människa att bli aktivist? Vad får oss att riskera våra liv för det vi tror på? För demokrati och mänskliga rättigheter. För miljö och klimat. För rättvisa. Vad får oss att välja att kämpa, trots att hopplösheten ligger närmare till hands? Under MR-dagarna i Umeå samtalade tre aktivister om varför de har valt kamp istället för passivitet.

Jean-Pierre Bekolo har skapat filmen The President. Den är ett konstverk och en motståndshandling. Utan att måla upp bilden av en alltigenom ond man, visar den på det absurda i att en president behåller makten i över trettio år. Jean-Pierre Bekolo kommer från Kamerun, där har Paul Biya varit president sedan 1982. I filmen kommer presidenten till ett vägskäl, både bildligt och bokstavligt. Också Kamerun står snart inför ett vägskäl; Paul Biya är åttiotvå år och döden kommer för alla, även för den evige presidenten.
Filmen har blivit förbjuden i Kamerun. Kreativitet är en mäktig förändringskraft.
– Jag planerade inte att bli aktivist. Jag bestämde mig för att göra den här filmen när jag återvände till Kamerun för fyra år sedan. Det är första gången jag gör en film på det här sättet och ärligt talat tänkte jag inte särskilt mycket på vilka konsekvenser det skulle kunna få, hur den skulle mottas. Det märkliga i Kamerun är att de får dig att känna det som att där råder yttrandefrihet, vilket inte är sant. Alla vet att de inte får gå för långt, men jag struntade i det. Jag ville utmana hur människor tänker kring det eviga styret, säger Jean-Pierre Bekolo och menar att det inte bara handlar om att ifrågasätta presidenten utan även de människor han omger sig med:
– De vill inte att något ska förändras. De vill säkra sina privilegier. Du kan inte ens tala om att han kommer att dö.

Inte heller Nonhle Mbuthuma hade några planer på att bli aktivist, innan hon blev det. I över tolv år har hon kämpat mot ett australiensiskt gruvbolags planer på en storskalig titangruva på hennes förfäders marker i Pondoland på Sydafrikas natursköna vilda kust. Planer som den sydafrikanska regeringen har gett klartecken för trots lokalbefolkningens högljudda protester:
– I Sydafrika säger vi att vi är så rika på mineraler, men de mineralerna är inte till för oss, de är till för de utländska storföretagen. Mitt folk, pondofolket, erkänns inte av staten, vi tillhör inte de elva officiella språken. Under apartheid buntade de ihop oss med ett annat folk och så är det fortfarande. Men trots det kommer vi att kämpa för vårt land. Det är vår identitet. Vi förlorar vår identitet om vi blir av med vårt land.

Aktivisten Niklas Berg. Foto: Emma LundströmNiklas Berg beskriver sig som en klassisk datanörd som studerade matematik, han skulle inte heller bli aktivist, men har alltid reagerat inombords mot det han tycker är fel i samhället:
– Det som fick mig att inte bara tänka på det, utan också agera, det var andra människor. Jag har aldrig haft någon anledning att kämpa för mina rättigheter. Jag har i princip alla privilegier du kan ha i Sverige. För mig handlade det om att lyssna på andra människor och inse att om jag är emot det här så är det mitt ansvar att göra något för att förändra det.
Han berättar att det började med att han blev en del av veganrörelsen i Umeå på 1990-talet. Sedan har han engagerat sig för saker han tror på, bland annat i länder i östra Afrika och i Palestina.

På grund av vad de säger, vad de gör, vad de kräver, har alla tre utsatt sig för risker. När Jean-Pierre Bekolo skulle visa The President för första gången på en festival i Ouagadougou i Burkina Faso fick han höra att den kamerunska säkerhetstjänsten var på plats. När han återvände till Kamerun och debatten kring filmen pågick som mest i media, försvann en ung filmstudent som också gjort en film, en film om en president som haft makten i etthundratrettionio år. Studenten var försvunnen i tolv dagar och det stod klart att det var säkerhetstjänsten som tagit honom:
– Jag vet inte om de egentligen planerade att ta mig, men tvekade på grund av mina internationella kontakter. När han släpptes hade de utsatt honom för mycket tortyr och försökt få honom att berätta en massa saker, bland annat om mig. Vi lyckades få iväg honom till Tyskland och jag lämnade själv landet i sex månader.

– Risktagande är det dagliga brödet för en aktivist i mitt land. Om du börjar ifrågasätta saker i Sydafrika innebär det att du utmanar människor som kan vilja döda dig. De har försökt döda mig så många gånger, men jag lever ännu och jag tackar mina förfäder för att de skyddar mig och det jag gör. De kämpade för våra marker på 1960-talet och det är därför vi fortfarande kan leva där i fred och frihet. Det är till dem jag säger att jag aldrig kommer att ge upp, oavsett hur många hot jag får, säger Nonhle Mbuthuma och berättar att människorna i Pondoland kämpar både mot det mäktiga gruvbolaget och mot den sydafrikanska regeringen som väljer att stöda exploatörerna istället för sitt eget folk:
– De tror att det ska ge pengar och skapa jobb, det är vad de säger till folket. Men det är inte lokalsamhället som kommer att gagnas av gruvbrytningen. Istället kommer vi att få offra vårt land för att ett utländskt företag ska ta alla dess rikedomar under tjugotvå år. Hur ska vi sedan överleva, när vårt land är förstört? Det går aldrig att ersätta.
Hon minns en gammal man som i början av kampen, 2002, talade om för gruvprospektörerna att oavsett vad de erbjöd i form av jobb och ersättningar så skulle han aldrig tillåta dem att förstöra moder jord. Två dagar senare mördades han i sitt hem.
– Men även om de skjuter oss, även om de förgiftar oss, så kommer vi inte att ge upp. Vi vägrar låta oss tystas. Det ska inte bli någon gruva i Pondoland. Jag tänker inte på hur mycket risk jag utsätter mig för. Jag har bestämt mig. Men jag bor inte längre i min hemby eftersom jag vill skydda min familj.

Att vara aktivist i Sverige är något helt annat och går inte riktigt att jämföra med erfarenheter från Pondoland eller Kamerun, menar Niklas Berg. Men han har stått på nynazistiska dödslistor och fått höra av säkerhetstjänsten att han ska vara försiktig. Mest utsatt har han varit under sina vistelser i Palestina.
– Jag har rest dit som en del av ickevåldsrörelsen mot den israeliska muren. När vi demonstrerar där de bygger muren går den israeliska militären alltid till angrepp. De använder tårgas och skarp ammunition. Ibland har vi inte ens kunnat räkna alla som vi sett bli skjutna, säger han och understryker samtidigt att det är en väldigt stor skillnad på den situationen han då befinner sig i och det som till exempel Nonhle Mbuthuma utsätter sig för:
– Jag har en avstängningsknapp. Jag kan vara där och jagas av militären, men jag kan också åka hem. Det är en enorm skillnad. Trots det kan jag känna igen mig i detta att inte längre tänka på de risker jag utsätter mig för. Efter några veckor i Palestina tänker du inte på riskerna, bara på kampen. Jag tror att rädslan försvinner när du kämpar för rättvisa och känner stöd från en gemenskap som kämpar för samma sak.
Med sin närvaro kan han minska våldet för de palestinier som protesterar, genom sin vita kropp. Om han dessutom har en kamera vet den israeliska militären att omvärlden kan få se vad som sker.

Nonhle Mbuthuma har tidigare under dagen lyssnat på ett seminarium om gruvexploateringen i norra Sverige och om det motstånd som växer där. Hon ser likheter mellan kamperna, även om det är farligare att höja rösten i Sydafrika där en parlamentsledamot till och med har sagt att hela Pondofolket borde avrättas så att det blir fritt fram för exploatörerna.
Sommaren 2012 besökte hon Ojnareskogen på Gotland och mötte de människor som skyddade platsen med sina kroppar för att förhindra ett kalkbrott som skulle vara förödande för både mark och vatten:
– Jag ville prata med dem och se hur de organiserar sig. De skyddade skogen och färskvattnet. Hemma i Pondoland kommer de att förstöra all skog om gruvprojektet blir av. Vi är beroende av vattnet och skogen för vår överlevnad. I Ojnare lärde jag mig att det går att blockera avverkningsmaskinerna. Om de ska hugga ned skogen måste de ta mig först. Den kunskapen tog jag med mig hem. Innan de dödar våra marker måste de döda oss.

Den festival där Jean-Pierre Bekolo visade sin film i Burkina Faso var en festival för det fria ordet. Först skulle visningen inte bli av men efter påstötningar, bland annat från svenska Sida, kunde han delta. Senare visades filmen också på andra festivaler på den afrikanska kontinenten. Nyligen avsattes Burkina Fasos president, Blaise Compaoré – som suttit vid makten sedan 1987 – i en militärkupp efter folkliga protester mot hans planer på en grundlagsändring som skulle göra det möjligt för honom att sitta kvar ytterligare en mandatperiod. Det tema som filmen The President tar upp har på så vis redan fått genklang i verkligheten:
– Min film var tvungen att ha ett öppet slut eftersom vi i Kamerun fortfarande lever med Presidenten, vi väntar ännu på slutet på historien.

Text och foto:
Emma Lundström