”Demokratin är till för att skydda pengarna”

Emma Dominguez. Foto: Emma Lundström

Samhället befinner sig i kris. Kanske kapitalismens slutkris. Men maktens svar på folkliga rörelser som kämpar för ett annat samhälle – ett samhälle för alla, inte bara för de ekonomiskt starka – det är ofta våld, eller mördande byråkrati. Emma Dominguez startade Alby är inte till salu. Hon vet hur det känns när demokrati bara framstår som ett tomt ord.

Emma Dominguez jobbar som fritidsledare i Botkyrka kommun. Under årets upplaga av Socialistiskt forum i Stockholm deltog hon i ett samtal om demokrati. Tidigare har hon haft en positiv syn på begreppet. Hon fokuserade på dess grundbetydelse: folkstyre. En effekt av att ha vuxit upp i ett område där många av de boende har flytt från diktaturer och därför upprepar vikten av att vara glad över att få leva i en demokrati.
Sedan hände utförsäljningen av Albyberget och hennes syn på den representativa demokratin blev en helt annan: vissa röster räknas, andra inte.
– Jag är uppvuxen med medborgardialoger. Vi har fått tycka till om hur vi ska göra med parker, eller vilken färg det ska vara på bänkar. Men när det verkligen gällde, när de skulle sälja ut allmännyttan, då hade vi inget att säga till om.

Det var socialdemokraterna som sålde ut 1 300 lägenheter till en privat hyresvärd. När de boende i området fick reda på det och gick på ett möte där de trodde att det skulle vara dialog, visade det sig att kommunen bara ville informera, beslutet var redan taget:
– Då började vi namninsamlingen för att få till en folkomröstning. Vi trodde ju naivt på det här med demokrati: vi ska samla namn, vi har rättigheter, våra röster räknas. Men sedan när det väl kom till kritan och de inte brydde sig om namninsamlingen utan sålde ut i alla fall, då var det många som kände att de borde ha förstått det från början, att det är klart att de inte lyssnar på våra röster, eftersom affären var värd jag vet inte hur många miljoner kronor. Det var så mycket pengar att våra röster inte spelade någon roll i jämförelse. Men de var inte beredda på motståndet, det gjorde dem lite rädda.

Albyberget såldes till en enskild riskkapitalist som inte hade någon erfarenhet av fastighetsskötande. Men försäljningen presenterades som om den gjordes för allmänhetens bästa. Efteråt pratade Emma Dominguez med en forskare som hade intervjuat kommunpolitiker om varför de insisterade på att sälja ut, trots motståndet. Forskaren berättade att många av dem sade att de var tvungna att sälja för att de varit på så många mingelmöten med näringslivet:
– De ville att människor skulle komma och satsa pengar, investera i Alby, i förorten. Om de hade backat hade det sänt ut fel signaler till de här människorna med mycket pengar. Att här kommer ni inte att kunna köpa någonting för folket kommer att ställa sig emot. Så det var slutsatsen ännu en gång: att pengarna går före människorna. Att demokratin är till för att skydda pengarna.

Riskkapitalisten valde ironiskt nog att kalla sitt bolag för Mitt Alby. Bolaget sammanställde en rapport byggd på medborgarenkäter som gått ut till de boende i området. Emma Dominguez berättar att rapporten visade att människorna var mest oroliga kring frågor som berörde stambyte och renoveringar, hyror och, i viss mån, trygghet. När det återigen skulle vara medborgardialog var det bara fokus på tryggheten.
– Det är så typiskt att de tar det som gynnar dem. Bostadsbolag älskar att prata om trygghet för då kan de säga att vi lägger till lite lampor här och så har vi gjort vårt. Men när det kommer till hyror och stambyten så försvinner dialogen, säger hon och menar att ungdomarna i Alby växer upp och inser att demokrati bara innebär en möjlighet att gå och rösta vart fjärde år:
– De ungdomar jag jobbar med säger själva att politikerna skiter i oss, de bryr sig inte. De kommer hit vart fjärde år och försöker fiska våra röster, sedan drar de, och så är det tyst. Då börjar man fatta att det är lite skevt.

Inför försäljningen av Albyberget talade politikerna om att de ville locka en mer resursstark befolkning till området, berättar Emma Dominguez vidare. För henne har de senaste årens erfarenheter visat att Sverige är ett land där det görs skillnad på folk och folk:
– Ett halvår innan vår namninsamling hade Tullingepartiet en namninsamling i Tullinge, som är ett väldigt vitt medelklassområde som också tillhör Botkyrka. De ville dela sig från övriga kommunen. De fick igenom sin namninsamling utan problem, utan motstånd. Medan vi inte fick det utan istället aktivt motarbetades. För att vi är rasifierade kroppar. När vi agerar politiskt är det farligt, då skickar de polisen på oss.Emma Dominguez Foto: Emma Lundström

Det är en dyster bild. Men har hon någon gång upplevt att demokratin fungerar? Upplevt att det trots allt går att förändra omständigheterna till det bättre?
Jo. I våras. Då hade ungdomarna i Alby fått nog av att vänta förgäves på en utlovad fritidsgård. De intog Alby Botkyrkas kommunhus och krävde besked.
– För många år sedan rev kommunen en skola där fritidsgården fanns, sedan har de lovat och lovat och lovat att det ska komma nya lokaler. I år hade det gått åtta år, säger Emma Dominguez och förklarar att den fritidsgård där hon själv jobbar bara är öppen för ungdomar mellan tolv och sexton år. För ungdomarna som är äldre än sexton har det inte funnits någonstans att gå:
– Varje år måste vi neka ungdomar som har blivit för gamla. Det känns hjärtlöst att säga: du får inte vara här men jag kan inte skicka dig någonstans. Det blir att de hänger ute, i portar, i centrum.
Hon berättar att alla var trötta efter allt jobb med Alby är inte till salu. Ingen ville samla namn. Ingen ville sitta i ännu en dialog:
– Jag hade ungar som var i tjugoårsåldern och som suttit i dialoger sedan de var femton. De skämtar om att de kommer att hinna få barn innan de får fritidsgården. En av dem fick det.

De bestämde sig istället för att göra en aktion. Tog en dag under sportlovet och gick till kommunhusets reception, med pingisrack, musik och fotbollar.
– Vi sade att om ni inte kan fixa den här fritidsgården, då gör vi kommunhuset till fritidsgård.
Ungarna frågade innan om vi verkligen fick vara där. Jag sade självklart, det är ert hus, det är där politikerna sitter och de representerar er, alltså får ni vara där, säger Emma Dominguez och berättar att ockupationen skapade kaos i kommunhuset. Tjänstemännen började tala om dialog igen. Ungdomarna ville något annat:
– De sade: det är enkelt, vi vill ha en lokal, vi kan fixa den, vi kan jobba själva, vi vill bara ha någonstans och vara när det blir kallt. Vi vill inte ha något dialogmöte, vi vill ha ett möte där vi får sitta och prata med dem som kan fatta beslut, de som har makt. Politikerna sade okej och ungdomarna krävde att det skulle hållas på skolan.
Emma Dominguez menar att det blev ett maktspel mellan medborgarna, tjänstemännen och politikerna. Till slut hölls ett stort möte. Ungdomarna hade då hittat lokaler som politikerna inte hade lyckats hittat på åtta år:
– Politikerna sade: ni får dem. Ungdomarna sade: vi vill arbeta med att göra iordning lokalerna. Politikerna sade: ni får sommarjobb. En ung tjej krävde resurser till spontanidrott. Politikerna sade: ni får en miljon till spontanidrott också.
Hon understryker att det är en lång process som gjort politikerna så pass skakiga att de går med på medborgarnas krav. Att namninsamling och demonstrationer trots allt har haft en viss effekt.

Emma Dominguez tycker att vi måste börja omdefiniera begreppet demokrati:
– Om man tror att det är fulländat och färdigt så kan man ju inte hitta sätt att förnya och ifrågasätta det. Jag var på en teaterpjäs om demokratins historia. Där tog de upp att demokratin hela tiden varit i utveckling, förändrats. Den är inte färdig. Om man pratar om den som en process så kanske man kan börja förändra den.
Hon tror också på att decentralisera makten:
– Jag tror att om man ska ha en bättre demokrati så måste man se till att makten fördelas till alla, så att vi kan bygga en bättre värld. Där alla har lika mycket att säga. Det finns andra system än chef och arbetare. Men man pratar om det som att det är så det alltid ska vara.

Det var alltså Socialdemokraterna som valde att sälja ut Albyberget. Många trodde att det skulle få stora konsekvenser i höstens kommunalval, men de gick bara ner minimalt. Det betyder inte att människor har fortsatt förtroende för dem, menar Emma Dominguez, tvärtom. Men det tog sig inte uttryck i att folk gick och röstade på andra partier, istället var Botkyrka en av de kommuner som hade lägst valdeltagande i Stockholms län. Lägre än tidigare. Hon funderade själv på om det var värt att gå och rösta och tycker att politikerna borde fråga sig varför många känner så:
– Man upplever att den representativa demokratin inte representerar en, inte funkar. Bara för att man väljer att inte rösta innebär det inte att man inte bryr sig. Jag vill inte upprätthålla ett system där allt handlar om pengar. Vi måste hitta andra sätt.

Text och foto:
Emma Lundström