Jag ringde min mamma och la på, så att hon skulle se att jag hade ringt och ringa tillbaka. Hon hade inte hört av sig på tre dagar, vilket var konstigt. Men nu ringde hon upp. Hennes röst lät annorlunda, tryckt, som om hon var sorgsen, kanske hade hon gråtit. Jag frågade henne vad som hade hänt och hon svarade att det inte var något, att hon bara hade huvudvärk. Det var uppenbart att hon ljög, så jag frågade igen. “Inget särskilt”, upprepade hon, “Fateme har varit med om en trafikolycka”. “Har hon dött?”, frågade jag. “Kolla här, Samira, det är inte bra för dig att…”, men jag avbröt henne. “Det är ingen fara, jag kommer inte att bryta ihop”, sa jag.
Av någon anledning tittade jag ner på min hand. Jag hade stannat utanför Coop för att prata färdigt. Någon enstaka bil körde förbi. Jag virade halsduken tätare runt mig. Jag tyckte inte ens om Fateme, även om hon var släkt. Vi sågs säkert en gång i veckan, men nu hade jag inte sett henne sedan jag kom till Sverige. Ingenting går att hålla kvar. Det var inte så att min hand kändes tom. Den kändes som en hand som är oförmögen att hålla fast i något.