Nina Björk ser inte att kravet på konkurrens mellan nationer och samförstånd inom landet är något som beklagas av vare sig politiska företrädare eller kommentatorer och experter i medier.
När är det rätt att dra en linje mellan människor födda i olika länder och säga: ”En viktig del av den politik jag tror på går ut på att skapa förutsättningar för att jag ska få saker som ni inte ska få. Jag vill skapa förutsättningar för att jag ska få högre lön än ni, arbeta med mer kvalificerade arbetsuppgifter och ha bättre arbetsvillkor än ni”?
Efter att ha lyssnat på debatten om Sverigedemokraternas framgångar samt tagit del av svenska politikers mål och visioner måste svaret på den frågan bli: Det är fel att dra denna linje mellan människor som är födda i landet Sverige och människor som nu är medborgare i landet men inte är födda här. Däremot är det rätt att dra den linjen vad gäller svenska medborgare oavsett födelseland och människor av alla andra nationaliteter.
För är det inte så att den första linjen, den mellan svenskar födda här och svenskar födda i andra länder, brukar kallas för rasism – medan den andra linjen, den mellan svenskar och alla andra nationaliteter, brukar kallas för konkurrenskraft? Och är det inte så att rasism är någonting vi fördömer medan konkurrens mellan olika länders medborgare är någonting vi applåderar?
Ändå delar båda någonting basalt: bejakandet av en konkurrens- och konfliktsituation vars grund är nationaliteter.
”Svensk konkurrenskraft” innebär ju helt enkelt att svenska arbetare ska konkurrera ut andra länders arbetare. Ofta varnas det för att asiatiska arbetare är speciellt farliga i denna tävling, antingen genom deras låga lönenivå eller genom deras höga tekniska utbildning. Det tas för givet att detta ”hot” är någonting vi ska bemöta genom att anamma det just som ett hot och inte som en ekonomisk konfliktsituation att beklaga och lösa. Målet är att svenskar ska vinna, kineser och indier ska förlora.
Vi ska alltså konkurrera ut kinesen och indiern så länge hen bor kvar i Kina eller Indien. Om vi inte gör det ses det som ett misslyckande för vårt land. När hen flyttar till Sverige ska vi däremot omfamna henne eller honom. Om vi inte gör det är vi rasister.
En gång skulle som bekant arbetare i alla länder förena sig. Deras intresse sågs som gemensamt och stod emot ett kapital som sökte profit genom att spela ut arbetare mot arbetare. Det var i socialismens barndom, när denna rörelse självklart var internationell. Nu är det någonting annat som ska förena sig: svenskar. Nu är det den svenska arbetarrörelsens och det svenska kapitalets intresse som ses som gemensamt och som står emot affärstidningarnas prat om hotet från ”hungriga asiater”.
På vänsterns traditionella karta har det alltid funnits en konfliktlinje utsatt. Den har gått mellan de privilegierade och de icke-privilegierade, mellan de med makt och de utan, mellan kapitalisten och lönearbetaren. Nu ritas denna karta om. Nu uppträder allt starkare en annan konfliktlinje: den mellan svenskar och andra nationaliteter.
Slagord som ”arbetarklassens kampenhet” eller ”internationell solidaritet” glöms till förmån för visioner om att stärka svensk konkurrenskraft. Vad är detta om inte en uppdaterad nationalism? Det är inte din plats i produktionen som avgör vem din motståndare är – det är din nationella hemvist. Så länge denna nationalism kallas för just konkurrenskraft är den accepterad.
När den öppet kallar sig för patriotism och på valnätter börjar tilltala sina anhängare som ”Sverigevänner” blir den fördömd.
Visst kan vi hävda att denna tävling mellan nationer inte är någonting som svenska politiker aktivt har valt och önskat. Den är konsekvensen av ett ekonomiskt system; den är någonting vi är tvungna att delta i. Det är sant. Men jag ser inte att kravet på konkurrens mellan nationer och samförstånd inom landet är något som beklagas av vare sig politiska företrädare eller kommentatorer och experter i medier.
Jag ser ett självklart bejakande av denna tävling, trots att den naturligtvis – som alla tävlingar – innebär att där någon vinner förlorar någon annan. Att många uppenbarligen hoppas att det är de som bor långt borta från vårt land som förlorar ändrar ingenting. Människosynen förblir densamma.
Nina Björk