När Hemingway öppnade sig

Ernest Hemingway (left), with Harold Loeb, Lady Duff Twysden (in hat), Hadley Richardson Hemingway, Donald Ogden Stewart (obscured), and Pat Guthrie (far right) in Pamplona, Spain, July 1925.

Ernest Hemingway. Ett namn som faller tungt mot tungan. Fyllt till bredden av fiskarstövlar och whiskey. Fyllt av ett avstånd. Eller en känsla av ett avstånd. Av en tröttsam manlighetsvurm; vurmen för den starke, buttre, briljante enstöringen. Jag behöll detta avstånd i många år. Fram till nu.

I tonåren köpte jag The Old Man and the Sea på loppis. Den gamle och havet. En fin gammal pocketutgåva, förmodligen brittisk.
Jag tror inte att jag någonsin läste den. Det konstiga är att jag inte kommer ihåg. Jag som brukar komma ihåg allt. Som har ett minne som ibland nästan dränker mig.
Kanske tyckte jag att Hemingways ande kunde leva med mitt ignorerande av honom. Trots att jag var nyfiken. Vad skulle boken säga om havet? Skulle den tala om mina hav, det jag såg från fönstret i mitt barndomsrum, eller det inom mig? Skulle jag tycka om hans skildring av havet? Eller var havet bara en bifigur, utan djup?
Hemingways hav fick vänta.

Ändå har jag så många gånger strukit med fingrarna längs ryggarna i bokhyllan och stannat upp vid just den boken, läst titeln, plockat ut den, funderat lite över den, och sedan ställt tillbaka den för att välja en annan bok.
The Old Man and the Sea står fortfarande oläst. Men inte hela Hemingway. Honom har jag börjat lära känna. Jag är till och med en smula Hem med författaren, som hans vänner bland dem som räknades till den ”förlorade generationen” i Paris under mellankrigstiden.
Det beror på att jag nyligen hittade A Moveable Feast. En fest för livet. Återigen på loppis. Boken publicerades postumt 1964 och består av små berättelser från en tid som Hemingway helt uppenbart längtar tillbaka till på ålderns höst. Tiden innan hans första roman kom ut. Tiden då han hittade sitt sätt att skriva. Innan faderns självmord. Långt innan hans eget.

Det är så mycket med den tunna boken som jag tycker om. Andra saker har jag väldigt svårt för.
Det omtyckbara är det ärliga, uppriktiga. Hemingways stil. Hans isbergsteknik.
Det är att få vara med i Paris. Då. Mellan krigen. Att få träffa Ezra Pound, Gertrude Stein och Scott Fitzgerald. Att få höra vad de pratade om. Eller åtminstone vad Heminway minns att de pratade om, präglat av en tillbakablickarens bitska men oftast vänliga ironi.

Det är också miljöerna. Särskilt när han detaljrikt beskriver hur det var att åka skidor i de österrikiska alperna. Snömassorna, solen, de tunga vandringarna uppför bergen som gjorde benen starka och stabila inför utförsåken, innan skidliftarnas intåg. Att sova under duntäcke med fönstret öppet mot vinternatten.
Men framförallt är det plötsliga meningar som etsar sig fast i mitt medvetande. Glasklara och rörande. Som denna: All stadens sorgsenhet kom helt plötsligt med de första kalla vinterregnen. Eller den som han säger till sig själv som en tröst och som borde fungera som en tröst för alla skrivande: Oroa dig inte. Du har alltid skrivit tidigare och du kommer att skriva nu. Allt du behöver göra är att skriva en sann mening. Skriv den sannaste meningen du vet.
Och Hemingway skriver det han känner och kan och minns. Därför fungerar isbergstekniken till stor del; också det utelämnade är närvarande, isbergstoppens långsamma rörelse i vattnet avslöjar den massiva kroppen därunder. Men inte alltid.

Inte när det gäller Ernest Hemingways dåvarande fru, Hadley. Hon blir aldrig mer än ett stundtals skymtande bihang. Alltid väluppfostrad, stöttande och munter. Men helt blank, i princip osynlig som människa till allra sista kapitlet då hennes leende, friska utseende beskrivs som en förklaring till varför Hemingway är en dum jävel som är otrogen: Jag önskar att jag hade dött innan jag älskade någon annan än henne.
Det lilla barnet är också i princip osynligt, trots att de alla tre lever ihop under hela bokens förlopp. Lever fattigt och ibland nästintill svältande, enligt Hemingway. En svält som verkar vara självvald och som därför skevar, för att den blir präktig och ett hån mot dem som svälter för att de inte har något annat val.
För författaren är svälten bra, den skärper hans sinnen. Får honom att skriva bättre. Vilket han oftast gör på caféer. Men hur var det för frun och barnet?

Nu var det väl inte en relationsroman av det slaget Hemingway ämnade skriva när han skapade A Moveable Feast. Ändå skaver Hadleys blanka, perifera medverkan. Och ännu mer skaver det att Hemingway tidigt planterar för läsaren hur oerhört bra de var för varandra och med varandra, vilken lycklig tillvaro de hade, trots att det verkar som att det mest var han som hade en tillvaro medan hon satt i ett kallt rum och övade piano, och det lilla barnet låg ensamt i de hyrda rummen, med en katt som barnvakt.
Värst skaver det att när denna ljuvliga samvaro, som de båda lovar varandra att försöka bevara, väl går i kras, då skyller Hemingway det hela på den andra kvinnan som nästlat sig in i deras tvåsamhet och gjort sig tillgänglig.
Det är faktiskt patetiskt.
Ännu en sak som irriterar mig är stycket där Hemingway förklarar varför han slutade att vara nära vän med Gertrude Stein, hon som introducerade honom för den förlorade generationens kärntrupp. Det verkar nämligen bero på hennes sexuella preferenser, inte att hon är med en kvinna, utan hur hon är det. Hennes underdånighet.
Det irriterar mig därför att jag vill att han, med sin skarpa syn på tillvaron, ska vara bättre än så.

Med detta sagt vill jag ändå återkomma till det som gör att jag, trots allt, tycker att A Moveable Feast, är en liten pärla, om än matt och lite trasig. För uppriktigheten, miljöerna, samtalen och de då och då gnistrande meningarna.
Som det  Hemingway minns att poeten Evan Shipman en gång sade till honom: Den helt och hållet oambitiöse författaren och den väldigt bra opublicerade dikten är vad vi saknar mest i dessa tider. Det finns, så klart, ett problem när det gäller levebrödet.
Av någon anledning tycker jag att den meningen passar väldigt bra också för vår tid. Så tack för den, Hemingway.
Motståndsbarriären är bruten. Nu ska jag läsa The Old Man and the Sea och se om den gamle kan lära mig något om att kämpa.

Emma Lundström

Fakta:
Ernest Hemingway, föddes 21 juli 1899 i Oak Park utanför Chicago i den amerikanska delstaten Illinois.

Han debuterade 1925 och fick Nobelpriset i litteratur 1954.

Han tog sitt liv 2 juli 1961 i Ketchum, Idaho, efter en lång kamp mot alkoholism.

Hans roman Farväl till vapnen (tysk titel: In einem anderen Land) brändes under bokbålen runt om i Nazityskland 1933.