Nu har hip hop funnits i Sverige så länge att det går att laja med den. Ingen gör det som Yung Lean. Och ingen älskar honom mer än Rebecka Åhlund gör.
Det är inte som att jag håller inne med min kärlek. Jag statusuppdaterar, twittrar och bloggar om Yung Lean. Jag skriver till och med en krönika om honom i Borås Tidning, en av Sveriges få dagstidningar som fortfarande är moderat på riktigt. Jag skriver om låtar jag älskar, citerar vansinniga textbitar, hur inspirerad jag är, postar de psykedeliska videorna.
Det händer, måste jag väl erkänna, att jag kallar honom ”min kille”. Alla tror att jag skojar. Det gör jag inte. Andra kvinnor, andra kvinnor över 30, hör av sig och vill bonda över Yung Lean. ”Jag älskar honom också!” skriver de. ”Jag såg honom på tunnelbanan, ljuvlig ryggsäck!” skriver de. ”Han är underbar och nu har han fyllt arton!” skriver de.
Men är de real? Skulle inte tro det.
Malena Rydell på Arena mejlar och undrar om jag vill skriva en text om min kärlek till Yung Lean. I första hand vill hon ha en intervju. Han har slutat göra intervjuer med svenska tidningar, men jag kanske kan få till en ändå? I andra hand vill hon ha den här texten. Jag säger att jag ska skriva.
Mitt hjärta sjunger, skulle jag sagt om jag var Sven-Bertil Taube. Det är jag nu inte. Jag är en helt vanlig gubbe. Men jag struntar i att ta mina antidepressiva i en vecka och jag märker ingen skillnad.
På en korvintresserad bar vid Hornstull får jag en vit T-shirt med trycket Unknown Death 2002 av samma Sofia. Jag blir rörd och går in på toa och byter tröja direkt.
Åker tillbaka till London och andra gången jag har den tröjan på mig blir jag fotad av en japansk kvinna utanför en butik på Columbia Road. Det slutade med att jag spådde henne och hennes man hittade vår korrespondens och det sista jag hörde om det var att de ligger i äktenskapsrådgivning. Jag vet vid det här laget inte om jag är magisk, förälskad, psykotisk eller lite av allt.
Tredje gången jag vill ta på mig min Yung Lean-tröja kan jag inte hitta den. Jag rotar igenom mina lådor, tvättkorgen, kollar under sängen, förstör ordningen i barnens garderob. Jag skickar ett desperat sms till min man:
”VAR ÄR MIN YUNG LEAN-TRÖJA?”
”Ingen aning?”
Jag skojar lite fast jag håller på att börja gråta.
”Du blev svartsjuk och slängde den?”
”Nä, åtminstone inte i vaket tillstånd.”
Men han har slängt den. Jag hittar den hopknölad bland några trasiga barnleggings, snorpapper och en tom krämflaska i papperskorgen i badrummet. Vi har aldrig varit närmare en skilsmässa. Han säger att det var en intvättad fläck på den och att den såg så himla liten ut.
Detta är ett utdrag ut ett reportage publicerat i Magasinet Arena #6 2014. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.