av KLAUS MISGELD
Den 1 november varje år firar den katolska kyrkan Alla helgons dag, en lika vacker som för icke-katoliker svårbegriplig fest med gamla traditioner som på våra breddgrader lyser upp senhöstens mörker. ”Alla helgon” – inget helgon undantaget, känt eller okänt – borde vara den mest jämställda av alla katolska fester. Ty vad listorna över helgonen än uppger, så borde det, rent statistiskt sett, finnas minst lika många kvinnor som män bland helgonen, erfarenhetsmässigt flera av den förra kategorin än av den senare. Men inte så i Allhelgonlitanian som gärna sjungs denna dag. Dess andra del (efter rop till vår Herre/Kristus) börjar visserligen med Heliga Maria, Guds moder (här enligt den version som finns i gudstjänstboken Cecilia, 2013). Sedan kommer ärkeängeln Mikael och ”alla Guds änglar”. Dessa bör vara könlösa, även om framställningarna i konsten kan ge både den ena och den andra associationen. Sedan följer två kolumner med helgon från olika tider, bland dessa 23 män och nio kvinnor, de flesta av de sistnämnda längst ner i respektive kolumn. Listan avslutas med ropet ”Alla Guds helgon”, varmed en viss balans kan anses ha uppnåtts.
Det är lätt att ironisera över detta sakernas tillstånd, som ju kan illustreras av många andra inslag i den katolska liturgin och inte bara i den. Men likheter finns också på annat håll. Jag minns hur vi i dåvarande styrelsen för Svenskt Biografiskt Lexikon våndades över riksdagens och regeringens krav att verksamheten (nämligen biograferandet) borde återspegla ett jämställt samhälle. Bra tänkt, men svårt att genomföra i ett verk vars första volym (”A”) gavs ut 1917 och som dessutom bygger på att de biograferade personerna bör ha utmärkt sig på olika sätt. Eftersom kvinnorna i äldre (och nyare) tider hade svårare att ”utmärka sig” än män, det vill säga svårare att bli offentligt uppmärksammade hur utmärkta de än var, så blir urvalet därefter. På något liknande sätt förhåller det sig tydligen med helgonen.
Nu finns det inom katolska kyrkan även andra exempel på bristande jämställdhet, bortsett från det faktum att det inte finns kvinnliga präster (en särskild fråga som jag inte vill diskutera i detta sammanhang). Och så finns naturligtvis inte heller kvinnliga biskopar och påvar, åtminstone de sistnämnda överrepresenterade i helgonkalendern. Tydligt är också att det är mycket lättare att bli helgon när man har blivit prästvigd. Detta är i och för sig inte så överraskande. En stark religiös övertygelse och ett kristet sinnelag är ju en grund för prästkallelsen. Och det är också sant att en präst måste (bör) ge avkall på en del av det som lekfolket kan ha glädje av. Att ha en stark tro och att kunna avstå underlättar heligheten. Samma sak gäller dock även ordenssystrarna, kanske än mer. Men ändå, att det skall vara så himla svårt för lekfolk att kunna slå sig in i de utvaldas skara. Jag vet inte hur många av de i litanian namngivna (efter ärkeänglar och apostlar/lärjungar) som kan ha varit präster, och hur många som varit lekmän förutom Johannes döparen och den helige Josef, om vi nu bortser från kvinnorna. Kung Erik får vara med i den i Sverige gällande versionen, och han var i alla fall inte präst. Historiker betvivlar att han ens var helig – en annan fråga. Hur som helst så borde kyrkan åtminstone av pedagogiska skäl, för de goda förebildernas skull, ge utrymme åt fler personer ur lekfolket i listorna.
Vad jag vill peka på är företeelser både av stor symbolisk betydelse och av vardagskaraktär. Här handlar det om mentaliteter. Låt oss därför först återvända till liturgin. Att ändra i den är inte världens, eller ens kyrkans lättaste sak. Sådant brukar manglas genom årtusenden. Ett exempel är den eukaristiska kanonbönen i mässans centrum. Det finns flera varianter av den som används vid olika tillfällen (se Cecilia 2013). I den första förekommer före konsekrationen förutom Maria bara män. Efter konsekrationen förekommer i en utvidgad alternativ formel faktiskt nästan lika många kvinnor som män, fast de förstnämnda kommer sist. Därmed är också flera icke-prästvigda med. I en annan variant av den eukaristiska bönen (den tredje) ber vi inte bara för kyrkan och hela världen, utan särskilt nämns den regerande påven, stiftets biskop, och så präster och diakoner. Sedan hela det kristna folket. Men varför får inte ordenssystrarna ett särskilt omnämnande? De har visserligen vigt sitt liv åt kyrkan, men har ingen liturgisk (hierarkisk?) funktion, vilket väl är förklaringen. Men duger den? Varför då folket?
De flesta katoliker kan väl tolerera dessa liturgiska skevheter med milt överseende och av gammal vana. Men dessa skevheter säger ändå mer än att bara illustrera en historisk verklighet. De återspeglas också i den kyrka som lever och verkar nu, och det handlar inte bara om jämställdhet utan även om lekfolkets ställning i kyrkan över huvud taget. Denna kyrka, och vi – det kristna folket som nämns i den eukaristiska bönen – lever även i en vardag utanför gudstjänstens ordning. Då blir det hela än mer problematiskt. Jag är ute efter kyrkans dagliga styre, där i slutändan frågan inställer sig hur pass oföränderlig dels sedvänjan, dels lagen – konkret: den kanoniska lagen – är. Rent allmänt kan väl sägas att sedan de tio budorden på Sinaiberget och Babylons kung Hammurabi huggs lagarna i regel sällan i sten. Vissa lagar är ändå oföränderliga, som till exempel ”det största budet i lagen” som Jesus talar om (Matt 22:34 ff.). Men den kanoniska lagen? Hur ofta vi än hänvisas till den så är detta i många fall bara ett svepskäl för att slippa ytterligare diskussioner och till sist förändringar. Detta tycks särskilt vara fallet när det gäller hur kyrkan leds och administreras på alla nivåer ”nedanför” (om man så vill) det som tillhör trosfrågor och sakramenten.
Därmed till en konkret anledning, eller flera. Vatikanen informerade (även via Signums hemsida) i september 2014 om att påven Franciskus har inrättat en särskild kommission med uppdrag att se över processen för annullering av äktenskap. Enligt katolsk uppfattning (det vill säga inte den kanoniska rätten) är ju det sakramentala äktenskapet oupplösligt under vår tid på jorden, förutsatt att det har ingåtts på vissa villkor (frivillighet, med löfte utan tidsbegränsning, öppenhet för barn, helst inför kyrkans representant, med mera) och fullbordats. Och så ingås enligt katolsk uppfattning äktenskapet mellan kvinna och man. Att annullera ett sådant äktenskap, alltså att förklara att det i sakramental mening inte existerar, är inte så enkelt och det är ett svårt uppdrag att se över den härtill nödvändiga proceduren. Men vilka är det då som sitter i denna niomannakommission som har fått detta uppdrag? Jo, idel män, kardinaler, biskopar, präster – de flesta sistnämnda ”dubbelcelibatära” eftersom de tillhör olika ordnar; den nionde är tydligen en lekman (professor emeritus i kanonisk rätt). Det är väl ingen överdrift att påstå att man inte har bemödat sig om att hitta den mest lämpliga expertisen för denna kommission. Ty vem vågar påstå att det inte existerar flera lagkunniga och lojala kvinnor och män bland lekfolket, som är kompetenta när det gäller att bidra till en översyn av en sådan processordning, och då även om det handlar om kanonisk rätt eller rent av teologi, och som dessutom har viss direkt egen erfarenhet av det frågan gäller?
Men så ser verkligheten fortfarande ut. Och även på närmare håll har den hierarkiska och klerikala traditionen bitit sig fast. Ett stift som Stockholms katolska stift håller sig med ett antal råd och kommissioner, som – vilket beteckningarna säger – i regel är just rådgivande. Pastoralrådet är ett sådant, och det är sammansatt av både kvinnor och män eftersom dessa väljs av sina församlingar. Men några råd utnämns av biskopen. Ett är prästrådet, där det givetvis bara finns män. Men biskopen har, enligt Stiftsmeddelande 2014:6, bland andra två andra centrala råd: biskopsrådet och stiftsrådet. I det förstnämnda sitter förutom biskopen själv åtta präster. I det sistnämnda sju präster. Inga kvinnor, inget lekfolk någonstans. Utan att vilja betvivla de utnämndas kapacitet, vågar jag påstå att urvalet medför att kompetensen i dessa råd är begränsad. Det handlar alltså om urvals- eller bättre bortvalsprinciper. Men inrättningarna har i själva verket kanske ingen större betydelse? Men ändå: Vad säger detta om synen på professionalism, för att inte tala om jämställdhet, eller om tilltron till lojalitet och fasthållande vid kyrkans lära utanför de prästvigdas krets? Vilket förtroende inger den rådande ordningen? Gör man sig inte själv på detta sätt mindre relevant i omgivningens ögon? I och för sig är inget av detta särskilt nytt. Det har sagts förr. Ändå tycks förändringsmotståndet vara stabilt. Men vilken i sten huggen lagstiftning säger att det måste vara så? Och även stenar kan vältas. Gör det!
Det finns flera exempel än de nämnda. Och som sagt, det handlar då knappast om trosfrågor. Däremot handlar det om mentaliteter, fast förankrade i en nedtyngande historia, dessutom dagligen bekräftade i mässans liturgi.
Klaus Misgeld är professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.