Rockstjärnepoeten som lyssnar på samhällets hjärtslag

Bruno K. Öijer på Sagateatern. Foto: Emma Lundström

Han släntrar in på scenen. Den svarta hatten över det yviga håret. De ryckiga rörelserna. Det plötsliga lugnet när orden kommer ur munnen. Bruno K. Öijer ler ofta ut mot åhörarna som har kommit för att se höstturnéns sista anhalt, på Sagateatern i Umeå. Han är en magiker. Det är han och Ordet. Och han vet precis vad han ska göra med det.

Det är utsålt. Det har varit utsålt länge. Det är alltid utsålt till Bruno K. Öijer. Joakim Thåström har kallat poeten för ”Sveriges nu enda levande geni”. Det är svårt att inte hålla med. För Bruno K. Öijer har alltid gått sin helt egna väg, aldrig följt strömmen, aldrig kompromissat om sitt uttryck. Han är nästan overkligt rakryggad i en kutryggig samtid.
Nu, på Sagateatern, räknar han tyst in takten och börjar tala, och allting upphör utom ordflödet: ”Det är sant att jag bara litar på människor som vet vad fattigdom är…”
Öijer är den som för långa samtal med natten och ensamheten, som ser sorgen som det enda ingen kan ta ifrån oss och gör sina drömmar till dikter. Han är den som lyssnar till ensamma tågvisslor och litar på regnet som hamrar mot marken. Han ber skogen om lov, avslöjar samhällslögnen och ger de hemlösa altaner med kvällssol. Han ser skyskrapans behov av ensamhet och vilja att skaka av sig alla kontor och företag. Han vet att vi alla har begravt en fågel i vår barndom och han undrar varför människor envisas med att byta ut sina trollstavar mot några usla kvistar som står och dammar i ett hörn.
”Du kan aldrig läkas i en värld du aldrig krossat”, säger han och avslutar de flesta dikter med ett belåtet, mjukt och härligt Yeah som låter Jää.

Turnén är en följd av Öijers senaste diktsamling, Och Natten Viskade Annabel Lee, som kom i september i år. Eftersom intresset varit så stort, i hela landet, står det redan klart att det blir en vårturné också, som börjar i februari. Det verkar som om den svenska samtiden behöver Bruno K. Öijer mer än någonsin. Vi behöver hans klara syn på sakernas tillstånd, hans sätt att beskriva det han ser och upplever. Vi behöver hans ord om det inre och yttre kaoset, eftersom dessa ord går vid vår sida, som vänner. Vi behöver dem särskilt ikväll, bara någon dag efter beskedet att regeringens budget med vissa satsningar på välfärden inte går igenom och att det blir nyval i mars.
”Så få det finns kvar att respektera och tycka om”, säger Bruno K. Öijer med sitt säregna, utdragna sätt att låta orden bölja fram, som en slags mässande sång. Han talar om alla de tomma och meningslösa människor som hoppar rep i rampljuset. Han säger att kungen och drottningen är ett hån mot varje sagobok. Han säger: ”Sorg är sanning / sorg är ett bevis på att du levt och funnits här / sorg kan inte köpas eller säljas / sorgen kryper inte för någon…”
Han ska ha beskrivit sin poesi med orden: “I grunden handlar det om att varje människa är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat.”

Om jag hade fått en intervju – han tackar nej till 99 procent av förfrågningarna och ett nej var vad jag fick – hade jag frågat honom om hur det känns att vaka vid planetens dödsbädd. Jag hade frågat om hur det är att uppbära statlig inkomstgaranti för konstnärer och om han fortfarande tror att hans dikter kan vrida samhället rätt. Jag skulle ha frågat om han håller fast vid att inte rösta, trots läget i landet. Han har sagt att han lägger sin röst varje dag, på poesin, och på ”vinden, träden, molnen, vattnet, regnet, snön”. Poesin har förvisso förändringens kraft inom sig, men de som allra mest skulle behöva Öijers ord idag kanske aldrig nås av dem. Och varje röst behövs i det kommande valet, också den anarkistiske rockstjärnepoetens. Något jag också skulle ha frågat är om han tror att vi har någon möjlighet till att förändra den inslagna vägen och ta oss bort från det rådande tillståndet, vilket han har beskrivit som en “rovdrift och våldtäkt av vår jord”, och i förlängningen en rovdrift av vårt inre. Inte för att Bruno K. Öijer på något vis skulle vara ett orakel men för att alla som har något vettigt att säga just nu behöver tala.

Bruno K. Öijer föddes i Linköping 1951. Två år senare gick hans pappa ut genom dörren på nyårsafton, för att aldrig komma tillbaka. Något Öijer berör för första gången i en dikt i den nya samlingen, men som han på ett sätt alltid har berört, genom att skriva om saknad, ensamhet, övergivenhet och längtan. En förälder som tar sitt liv kan lätt lämna en känsla hos barnet som blir kvar, en känsla av att barnet inte var anledning nog för föräldern att vilja leva.
Som ensamstående jobbade Öijers mor hela tiden, han har berättat att han aldrig såg henne vila. Han har också berättat att det knappt fanns några böcker i barndomshemmet och att han tror att han hade varit förlorad utan skolbiblioteket. Ett bra sådant. Där läste han bland annat poeten Edith Södergran.
Utan biblioteket hade han kanske aldrig hittat till favoriter som Edgar Allan Poe, Emily Dickinson och John Keats. Namnet Annabel Lee kommer från en kärleksdikt som Poe skrev mot slutet av sitt liv till minne av sin hustru som dog alldeles för ung. Öijer tycker att det är en av de vackraste kärleksdikterna.
Om han inte hade debuterat med Sång för anarkismen 1973 kanske han hade blivit bankrånare eller skogvaktare, åtminstone enligt egen utsago. Ett särskilt tack riktas därför härmed till alla skolbibliotek värda namnet, med hopp om att avvecklingen upphör omedelbart så att vi inte går miste om alla ännu ofödda poeter och författare vars öde kan komma att avgöras av ifall där finns tillgång till ett bra skolbibliotek eller ej.

Bara Bruno K. Öijer kan i Sverige idag tala om en älva som förtvivlat försöker skriva sig tillbaka hem med hjälp av utspillt blåbärsbläck, utan att det låter pekoralt. Bara han kan säga att vi är barn av supernovaexplosioner utan att det låter flummigt. Bara han kan upprepa ensamheten och kärlekslängtan på ett sådant sätt att ingen mening går förlorad. Han besvärjer livet. Och döden. Han värnar om barnet inom oss. Skriver för alla åldrar. Vill tränga in under huden på läsaren.
Det är vad han gör när han ger oss dikten Vidöppet sår. Några strofer ger gåshud av förtjusning: ”en natt på landet / är det sommar men ändå kallt / vi väcks och går ut / ser kometregnet falla bakom stugan / och så tätt och så nära / att du måste springa fram och leta i gräset.”
Samtidigt menar han att vi lever i ett avsked. Att mänskligheten har nått en gräns. Innan första akten är slut säger han att han vill att all skräck ska ta slut. Under andra akten introducerar han dikten Katedralen med orden: ”Med tanke på vad som har hänt i det här landet under de senaste dagarna, turbulensen, apspelet, så tänker jag köra den här texten.”
Den handlar bland annat om att ingen motas bort eller hålls utanför och att vi alla är murbruk och tegelstenar i vår katedral av ensamhet.

Det är ett helt eget rike av bilder han målar med sina ord. Ibland gungande. Ibland med händerna lyfta. Efter varje dikt kommer det där leendet. Han är nöjd. Den satt. Som en låt som blir precis som den ska. Åhörarna håller med. Vill ibland inte riktigt sluta applådera fast det är dags för nästa dikt. Bruno K. Öijer passar på att spela några ackord luftgitarr. Låter genom sina ord vinden fånga såpbubblor och sätta tänderna i dem.
Han har slutat med skiljetecken, tycker att de ser ut som flugskit. Och rösten inom honom säger att ”våra själar aldrig kan köpas / aldrig kan föras bakom ljuset”.
Applåderna fortsätter tills poeten återigen släntrar fram till mikrofonen för några extranummer. Han passar på att blåsa ut ett ljus på den sjuarmade ljusstaken. Räknar in. Öppnar stängslet och släpper ut de dagar han har kvar.
En ensam man i svart, med glimmande vänliga ögon.

Text och foto:
Emma Lundström

Vårturnén:
Måndag 9 februari, Dramaten, Stockholm
Fredag 13 februari, Sagateatern, Umeå
Måndag 16 februari, Stora Teatern, Göteborg
Fredag 20 februari, Palladium, Malmö
Lördag 21 februari, Halmstad Teater, Halmstad
Tisdag 24 februari, Uppsala Stadsteater, Uppsala
Torsdag 26 februari, Storsjöteatern, Östersund
Lördag 7 mars, Dunkers Kulturhus, Helsingborg