”Vi kan inte vänta” löd rubriken på en lång artikel publicerad på den ryskortodoxa hemsidan bogoslov.ru den 4 december, signerad av prästmunken Ioann Guaita. Efter att ha sammanfattat huvudpunkterna i påvens besök hos den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, anförde författaren sina synpunkter på den trängande aktualiteten för den ortodoxa kyrkan att övervinna det dödläge som fått den ekumeniska dialogen att gå i stå.
Prästmunk Ioann har i flera år arbetet vid Moskvapatriarkatets avdelning för utrikes relationer och noterar att överhuvudet för den katolska kyrkan länge sänt signaler till Moskva i syfte att överbrygga de barriärer som skiljer de båda kyrkorna åt och till och med gått så långt att han för första gången ”uttryckt en uppfattning om motsättningarna rörande den ukrainska kyrkan med bysantinsk rit som står under Rom, som sammanfaller med den ortodoxa ståndpunkten.”
I ljuset av detta frågar sig artikelförfattaren huruvida den ryska kyrkan kommer att svara på påven Franciskus vädjan: ”Vi kan inte vänta. Enheten innebär en resa, en resa som måste göras och göras tillsammans.
I sitt tal i slutet av liturgin i S:t Georgskatedralen i Fanaren i Konstantinopel, anknöt påven till den teologiska dialogen mellan katoliker och ortodoxa, som verkar ha gått i stå på senare tid, till ett karismatiskt, personligt och andligt inslag i sökandet efter enhet mellan de kristna traditionerna i öst och väst.
”Jag vill försäkra var och en av er, att den katolska kyrkan i sin strävan efter full enhet inte kommer att ställa några villkor”, sade påven med eftertryck. Det kan vara värt att notera, att påven Franciskus, redan i början av sitt pontifikat, presenterade sig för Rom och den övriga världen, ”inte som påve, utan som ’biskop för den romerska kyrkan, som han leder i kristlig kärlek’.”
Prästmunk Ioann skriver vidare att […] ”hälsningen i hans första tal från loggian i Peterskyrkan avslöjade hans mänskliga och andliga gåvor, men också hans ecklesiologi […] den representerar något mera än bara ett uttryck för Jorge Mario Bergoglios kristna ödmjukhet. Den uttrycker hans uppfattning av primatet som en tjänst i kärleken. I den katolska kyrkans historia under de senaste seklerna kan man sällan finna andra exempel på romerska påvar, som så expliciter kallat sig ”biskop av Rom”.
Under återresan till Rom, svarade påven, på sitt vanliga, förvånansvärt enkla manér, på en fråga från en rysk journalist rörande möjligheten för en dialog med Moskvapatriarkatet: ”Först vill jag säga något om ortodoxin i allmänhet och sedan ’kommer jag till’ Moskva. Jag tror att vi håller på att röra oss framåt […] Vad väntar vi på? Att teologerna skall nå fram till en överenskommelse?”
Under resan tillade han: ”Jag vill säga att ett fåtal kanske inte kan förstå att de katolska kyrkorna med bysantinsk rit har rätt att existera, men att begreppet ’unitater’ är ett föråldrat uttryck idag. Vi måste finna en annan väg”.
Medveten om den interna oppositionen i båda kyrkor från ultrakonservativt håll sade påven att det är viktigt för ortodoxa och katoliker att enas om en påskkalender och glädjas tillsammans. I båda kyrkorna finns det, enligt påven Franciskus, interna motsättningar som härrör från ett slags ”andlig inåtvändhet”, då kyrkan vänder sig inåt mot sina egna problem.
”Vi kan därför inte vänta: enheten är en resa, som vi måste göra tillsammans.” Prästmunk Ioann frågar därför: ”Kommer den ryska ortodoxa kyrkan att svara på dessa ord? Eller kommer bruset från interna problem att ljuda starkare än Frälsarens bön om lärjungarnas och deras efterträdares enhet under de följande seklerna?”