Kanada har länge varit Sveriges mesta modelland. Efter valet nästa år kan de skapa socialdemokraters och folkpartisters drömparlament, skriver Janne Sundling.
Vad är det med Kanada som gör att detta land ständigt dyker upp i den svenska politiska debatten? Politiken söker ofta modelländer. I snart ett decennium har det varit Kanada.
Senast var det Stefan Löfven som lyfte fram skolan i Kanada i valrörelsen. I skiftet mellan 90- och 00-tal reste horder av kriminologer och chefer från svenska Kriminalvården till Kanada för att lära sig hur de kunde få goda resultat i kriminalvården. Hade de tur fick de träffa kriminalvårdens dåvarande chef, dansken Ole Ingstrup, som förklarade att meningsfull sysselsättning var viktigare än bestraffning. Sedan kom rymningarna från svenska fängelser 2003.
Studieresorna till Kanada kom i stället att handla om integrationspolitik.
När de internationella bankkriserna avlöst varandra efter finanskrisen 2008 har ekonomerna letat efter ett land som klarat sig undan kriser. Svaret är – just det: Kanada. Landets senaste bankkris kom 1839.
2011 hyllade högern Kanada. Tankesmedjan Fores konstaterade till exempel att Kanada spenderade mer på offentlig sjukvård och utbildning än Sverige, men mindre på transfereringar.
I början av 2006 blev också den konservative Stephen Harper premiärminister i Kanada. Han har sedan dess gått framåt i två val, 2008 och 2011 och omvaldes åter nio månader före det svenska regeringsskiftet. Hans ledarstil påminner en hel del om Reinfeldts, båda insåg för länge sedan att val avgörs i medelklassen och att en gammaldags konservativ retorik inte fungerar.
På motståndarsidan såg det också ganska lika ut, jämfört med Sverige. Det historiskt statsbärande partiet i Kanada, Liberalerna, var 2006 sönderregerat och skakat av skandaler och inre motsättningar. Senaste valresultatet, 18,9 procent, var det sämsta sedan partiet bildades 1867. 2011 fick Liberalerna se sig slagna också som andraparti av socialdemokratiska NDP, med den karismatiske partiledaren Jack Layton. Men i april förra året valde Liberalerna en ny ledare som alla tror ska uträtta underverk i nästa val, som ska hållas senast nästa höst. Och det finns anledning att tro att socialliberala folkpartister kommer att prata mycket om Kanada framöver.
För på ett år har Liberalerna förvandlats från ett förlorar- till ett vinnarparti. Med Justin Trudeau i ledningen har de tagit ledningen i opinionsmätningarna och fick i september 39 procent i de sammanvägda mätningarna.
NDP-ledaren Jack Layton avled året efter sin valframgång i cancer, efterträdaren har fått se många sympatisörer gå tillbaka till Liberalerna.
Justin Trudeau var superkändis redan från födseln. Hans far, Pierre Trudeau, var under en lång period landets premiärminister. Med ett kort undantag 1979 satt han som premiärminister från 1968 till 1984.
Först var Justin Trudeau ett “pretty face” som kunde knytas till i stort sett vilka åsikter som helst. Han gjorde allmänna uttalanden om satsningar på utbildning och medelklassen. Fast i år han har börjat göra starkare avtryck. Och de frågor han profilerat sig i är oväntade. Hans parti stod redan från början för en socialliberal linje, en bra bit till vänster om svenska Folkpartiet. Med honom har de tagit ytterligare ett steg.
Det började med att han förklarade att marijuana borde legaliseras. Det fortsatte med att han deklarerade att de ledamöter som valdes för Liberalerna i parlamentsvalet alla ska vara för fri abort. I ett land där den konservativt religiösa vågen gjort avtryck är det för många en kontroversiell ståndpunkt.
Han är också en lysande kampanjpolitiker. På gatan ute bland väljarna är han mest framgångsrik. Justin gillar folk och folk gillar honom. Han är extremt mediedriven och det mesta han gör skapar känslor. Några månader innan han valdes till partiledare ställde han upp i en boxningsmatch mot en konservativ parlamentsledamot i ett välgörenhetssammanhang. Han vann den matchen också. När motståndaren ville ha returmöte förklarade Trudeau att detta var första och sista gången han boxades.
Han är inte lika stark i parlamentet eller när det handlar om ekonomisk politik. Det använder motståndarna. Det konservativa regeringspartiet har i upprepade tv-kampanjer antytt att Trudeau mest är en politikens kändis med grunda kunskaper och få förslag. “He’s in way over his head”, heter det i den aggressiva tv-reklamen.
Men angreppen verkar inte bita. Kring sig samlar nu Justin Trudeau, själv 43 år, en kärna i partiets ledning av en generation strax över 40, mitt i livet. En av dem är Chrystia Freeland, tidigare reporter och chef på Financial Times och Thomson Reuters, som 2012 kom med den uppmärksammade boken Plutocrats: The Rise of the New Global Super-Rich and the Fall of Everyone Else.
Även om opinionssiffrorna stärker partiet och tyder på att Justin Trudeau kommer att bli den andra premiärministern i familjen och en av G7-ledarna, kanske det inte räcker till en majoritetsregering. Därför har diskussionerna redan startat om möjligheten av en stor koalition, mellan liberaler och socialdemokratiska New Democratic Party. NDP-ledaren Thomas Mulclair är för en sådan. Justin Trudeau har hittills avvisat den.
Nästa kanadensiska val – som sker senast 19 oktober nästa år – kan skapa en helt ny situation där en koalition trots allt blir nödvändig. De två partierna står varandra närmare än det kan verka utifrån en svensk partipolitisk skala. Och en center–vänster-regering skulle väcka stort intresse också på denna sida Atlanten. ■
Janne Sundling
Artikeln är publicerad i Magasinet Arena #6 2014. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.