Ordenskongregationens positiva rapport om USA:s ordenssystrar

av KATRIN ÅMELL

Den 16 december offentliggjordes slutrapporten från undersökningen av apostoliska ordenssystrar som igångsattes 2008 av Kongregationen för ordensfolket och sekularinstituten (Ordenskongregationen), ett av organen inom Vatikanens kuria. Observera att denna undersökning, vars formella term är ”apostolisk visitation”, inte ska sammanblandas med den av Troskongregationen gjorda undersökningen av ordenssystrar i USA. Denna fick år 2012 som följd en läromässig bedömning med skarp kritik gentemot Leadership Conference of Women Religious (LCWR), den största systraorganisationen. Det rör sig om två separata undersökningar gjorda av olika instanser i Vatikanen.

Allra först ska sägas att tonen i Ordenskongregationens rapport är övervägande positiv och välvillig. Systrarnas insatser lovordas och ordet ”tacksamhet” förekommer ofta i den 12-sidiga rapporten, som öppnar för en respektfull dialog. Man har uppenbarligen tagit intryck av fjolårets dokument från påven Franciskus, Evangelii gaudium, som flitigt citeras. Med tanke på att undersökningen i sig varit kontroversiell och av många betraktats som onödig – vissa systrar har till och med vägrat att fullt ut engagera sig i den – får slutrapporten därför ses som något av en happy ending.

Undersökningen har omfattat inte mindre än 341 institutioner där cirka 50 000 systrar är verksamma. I början av rapporten, som enligt LCWR:s ordförande syster Sharon Holland [bilden] är bekräftande och realistisk, redovisas en informativ, nyttig statistik. Medelåldern hos systrarna är 75–80 år. Sedan mitten av 1960-talet har antalet systrar sjunkit med cirka 125 000. Även om institutionerna sinsemellan är mycket olika, är bristen på rekrytering och omsorgen om gamla och sjuka systrar två stora gemensamma bekymmer, som uppmärksammas i rapporten.

Systrarna uppmanas där i vänliga ordalag att be för kallelser till ordenslivet samt att se över sina program för utbildningen. Men den åldersmässiga klyftan mellan presumtiva kandidater och de existerande systrarna är onekligen ett problem. En annan realitet som uppmärksammas är systrarnas ekonomi. På grund av bristen på rekrytering och samhällsutvecklingen i stort har man i många fall fått avyttra sina institutioner (skolor, sjukhus med mera), som inbringade inkomster. De tidigare yrkesverksamma systrarna har inte heller haft några höga löner. Åldrings- och sjukvård är dyrt i USA och systrarna är nu hänvisade till en speciell fond för äldre systrar för att klara vården av de gamla och sjuka.

Den vanligaste arbetsuppgiften för de fortfarande aktiva är utbildning i vid mening och på alla nivåer. Därnäst kommer internt arbete inom den egna gemenskapen. Andra vanliga uppgifter är pastoralt arbete, vilket inkluderar församlingsarbete, kaplanskap (till exempel på fängelser eller sjukhus), andlig vägledning, reträttverksamhet samt hälso- och sjukvård.

Övriga ämnen som behandlas i rapporten är liturgiskt och personligt böneliv; spiritualitet och andliga övningar i relation till vad kyrkan lär om Gud, skapelsen, inkarnationen och frälsningen; förstärkning av kommunitetslivet; förstärkning av gemenskapen med kyrkan, särskilt dess biskopar och Vatikanen. Genomgående i alla dessa frågor är den uppskattande tonen av vad som redan görs, men varje avsnitt avslutas med en vänlig uppmaning om något som kan förbättras.

Rapporten redovisar också ärligt förhoppningar och kritiska synpunkter från vissa systrar, som önskar att undersökningen ska leda fram till större erkännande och mer stöd för vad de bidrar med i kyrkan, särskilt från dess präster. De har också pekat på behovet av dialog med biskopar och präster, så att ordenssystrars roll i kyrkan klargörs och deras vittnesbörd som kvinnor trogna kyrkans lära och uppdrag kan stärkas. Några har sagt att de inte har tillräckligt inflytande över pastorala beslut som de antingen själva berörs av eller har egen sakkunskap om.

En reflektion. Systrarna i USA har fått en fin ”julklapp”. Nu kan de andas ut ett tag och får möjlighet att ägna sig åt sina egentliga uppgifter. Förutsättningar finns nu också för en avspänd dialog, åtminstone med Ordenskongregationen.

Men ligger inte det verkliga problemet någon annanstans? Bristen på rekrytering till kvinnligt ordensliv gäller inte bara USA utan hela västvärlden. Är inte detta faktum en sociologisk fråga, snarare än en teologisk eller religiös? Kan det ha att göra med jämställdhet? Att kyrkan ligger långt efter det övriga samhället i det avseendet är välkänt. Så länge unga kvinnor i västvärlden inte kan räkna med att deras utbildning och resurser uppmärksammas eller tillvaratas i kyrkan inom ordenslivets ram, fortsätter de nog att söka sig någon annanstans med sin eventuella kallelse. Detta problem vore värt att studera i en annan undersökning – en sociologisk.

Katrin Åmell 2014-12-17

Hela rapporten kan läsas via denna länk här