Närmandet mellan USA och Kuba är inte bara ett ”historiskt genombrott” i de ansträngda relationerna mellan de två staterna. Det visar också på en spektakulär framgång för Vatikanens diplomati under gångna årtionden. Med stöd av sin moraliska auktoritet lyckades påven från Argentina få parterna till förhandlingsbordet.
Franciskus var emellertid inte tvungen att börja från noll i sina brev till Barack Obama, som var i Vatikanen i mars, och Raúl Castro. Ända sedan Fidel Castros revolution har Kuba stått i centrum för den påvliga diplomatin. Ty trots hårda åtgärder mot kyrkan, bröt de karibiska revolutionärerna aldrig helt med Rom; detta i kontrast till Warszawapaktens agerande. Påven Johannes XXIII (1958–1963) vände sig vid ett tillspetsat läge under Kubakrisen 1962 personligen till USA:s president Kennedy och Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov för att i sista minuten förhindra en vapeninsats. Enligt historiker fick dessa ansträngningar inget avgörande inflytande på krisens upplösning, men det stärkte påvedömets moraliska auktoritet.
Johannes Paulus II (1978–2005) besökte Kuba 1998 som den förste påven. Han fördömde USA:s handelsembargo från 1962 som ”orättfärdigt och moraliskt oförsvarligt”, men uppmanade samtidigt Kubas ledning att ”öppna” ön för världen. I närvaro av påven och partiledningen dristade sig för första gången en kubansk biskop att kritisera ledningen i ett offentligt anförande. [bilden till höger: påven Johannes Paulus II och Fidel Castro.]
Även Benedictus XVI (2005–2013) tog avstånd från embargot vid sitt besök 2012 [bilden: Fidel Castro och Benedictus XVI, 2012].
Ett först tecken på att Franciskus har en särskild förbindelse med Kuba, visade sig strax efter det att han blev vald till påve 2013. Han lät då kardinalen i Havanna, Jaime Ortega y Alamino, offentliggöra det uppseendeväckande och förmodligen avgörande tal han höll vid den förberedande konklaven. Under de kommande månaderna fanns ännu inget som tydde på diplomatiska initiativ.
Franciskus var emellertid inte så opolitisk som många observatörer antog under hans första tid som påve och det visade sig redan vid konflikten i Syrien. Hans böneinitiativ i september 2013, som också muslimer över hela världen anslöts sig till, samordnades med en diplomatisk offensiv från Vatikanen. Det är en öppen fråga om och i vilken utsträckning detta bidrog till att USA strax därefter avstod från att intervenera militärt i Syrien. Klart är emellertid att Vatikanen verkade bakom kulisserna för att avvärja ett amerikanskt ingripande.
En stor framgång som medlare hade Vatikanen i december 1978. Man lyckades då i sista minuten avvärja ett hotande krig mellan Argentina och Chile, som gällde en ögrupp i Beagle kanalen och som båda länderna gjorde anspråk på. Däremot lyckades inte Johannes Paulus II och hans diplomater att förhindra kriget mellan Argentina och Storbritannien om Falklandsöarna. Det mest kända fallet i senare tysk historia, när en påve medlat i en konflikt, är väl påven Leo XIII (1878–1903) insats 1885 medlade mellan Tyska Riket och Spanien i en konflikt som gällde Karolineröarna i Stilla Havet.
I sin medling hade Franciskus hjälp av sin latinamerikanska härkomst. Detta bekräftas av kardinalsekreterare Pietro Parolin i en intervju. Så kunde han öppna dörrar, som förblivit stängda för Johannes Paulus II, under dennes historiska Kuba resa, eftersom många då såg honom som en ”kommunistätare”.
[bilden: Pietro Parolin och USA:s utrikesminister John Kerry.] De senaste framgångarna i medlingsdiplomatin hade knappast varit möjliga utan de personer vid Franciskus sida, som känner Kuba väl. Hans chefdiplomat till exempel, Parolin var tidigare Vatikanens sändebud i Venezuela, Kubas närmsta allierade. Vatikanens inrikesminister, ärkebiskop Angelo Becciu, var tidigare företrädare i Havanna för Heliga stolen. För övrigt avslöjade Franciskus själv framgångsreceptet för en god diplomati när han i torsdags tog emot 13 nya sändebud vid Heliga stolen: En diplomat, sade han, ”har att göra med ett arbete som sker i små steg och handlar om små ting.”
Kathpress 2014-12-18
Läs också ur Signums artikelarkiv:
Ulla Gudmundson, ”Guds man i Havanna – Påven Benedictus besöker Kuba”, Signum nr 3/2012, via denna länk här
Dominik Terstriep, ”Kubas revolution – pianokonsert för en sträng”, Signum nr 3/2013, via denna länk här
Christian Frevel, ”Kuba efter Fidel Castro”, Signum nr 5/2008, via denna länk här