Miljonärerna och skattefifflarna går fria

Jean-Claude Juncker.

Vi har två män. Låt mig presentera dem.
Först har vi kristdemokraten Jean-Claude Juncker. Mellan 1995 och 2013 var han Luxemburgs premiärminister. Han var också landets finansminister mellan 1989 och 2009. Den 1 november i år tillträdde han posten som ordförande för Europeiska kommissionen. Bara några dagar senare kom det ut uppgifter om att Jean-Claude Juncker under sin tid som premiärminister och finansminister i Luxemburg aktivt medverkat till att underlätta för avancerad skatteplanering för ett antal multinationella företag. Med andra ord, EU-kommissionens ordförande har som statsman varit delaktig i organiserad skatteflykt.
Förra månaden läckte ännu fler dokument ut – närmare bestämt 28 000 – från revisionsbyrån PricewaterhouseCoopers. Dokumenten visar att byrån hjälp omkring 340 företag att använda sig av Luxemburgs frikostiga skatteplaneringssystem för att nå skattelättnader, bland annat Disney, Skype, Pepsi, Ikea, Fedex och USA:s största privatägda företag, Kochimperiet, som finansierar den amerikanska högerns kampanjer. LuxLeaks bevisar utan tvivel att Luxemburgs skatteplaneringssystem har ”skyddat” storföretagens vinster från skattebetalarna runt om i Europa, med Jean-Claude Junckers goda minne.

Redan den första läckan borde ha varit tillräcklig för att omintetgöra Jean-Claude Junckers eventuella förtroendekapital och få honom avsatt. Detta hände inte. Visst höjdes många upprörda röster, det krävdes hårdare tag mot skatteflykt, transparens inom EU och ett misstroendevotum hölls i kommissionen. Men omröstningen slutade till Junckers fördel och det hela blåste över ganska snabbt. Efter den andra läckan har det blåst än hårdare kring LuxLeaksskandalen, men Jean-Claude Juncker har återigen tillåtits att distansera sig från sin roll i vad som av bland annat brittiska The Guardian kallats för skatteflykt av industriella mått. En artikel i den annars Junckerpositiva tidningen Luxemburger Wort konstaterar att “Vi har levt på andras bekostnad. Inte bara andra staters, utan andra människors, människor som vi själva, som har betalat skatt samtidigt som företag i deras länder har undvikit att göra det”.Antoine Deltour. Foto: Libération

Så har vi den andre mannen. Den 28-årige revisorn Antoine Deltour. Mellan 2008 och 2010 var han anställd av PricewaterhouseCoopers, som bara är en av flera stora revisionsbyråer som hjälpt de multinationella företagen i Luxemburg. Antoine Deltour valde själv att lämna byrån. ”Jag kände mig inte hemma i den miljön. Bit för bit upptäckte jag hur extremt systemet var i verkligheten – det handlade om en massiv, avancerad skatteplanering. Jag ville inte ha del i det”, sade han i en intervju med franska tidningen Libération i helgen. Intervjun avslöjade hans roll som visselblåsare i LuxLeaks.
Antoine Deltour menar att han bara har handlat utifrån sin övertygelse, sina idéer om vad som är rätt och riktigt, inte för att synas i media. Han ser sig som en del av en “bredare rörelse”: det var ett tjugotal nyhetsmedier världen över som tillsammans med the International Consortium of Investigative Journalists, ICIJ, samtidigt gick ut med nyheten om de 28 000 dokumenten förra månaden. Men Antoine Deltour är inte journalist och skyddas inte av ett presskort, han är en vanlig människa som inte accepterade statlig korruption och vägrade hålla tyst om det.

Så långt allt klart. Vi har två män. Den ene har sett till så att multinationella företag kan undvika större delen av den skatt de är skyldiga att betala. Han har alltså bidragit till organiserad skatteflykt. Den andre har slagit larm om ett korrumperat system som drabbar medborgarna i många länder. En av dem står nu åtalad för stöld. Det borde vara Jean-Claude Juncker, men det är det inte.
Nyligen kom ett utlåtande från en luxemburgsk domare som lät meddela att en icke namngiven person hade åtalats för bland annat stöld, avslöjande av yrkeshemligheter, brytande mot yrkessekretess, och olaglig intrång i en databas, alltihop kopplat till PricewaterhouseCoopers och LuxLeaks.
Libération gav oss namnet på den åtalade. Men vad vi fick var inte namnet på en brottsling, utan en hjälte.

Emma Lundström