Decemberodyssé i Göteborg

Göteborg. Foto: Emma Lundström

Befinner mig i Göteborg. Ska delta i ett panelsamtal. Utanför hotellet är det en byggarbetsplats. Staden förnyas, fräschas upp. Görs attraktiv. Julpyntad försöker den höja sig över den genomgrå, blytunga decemberdagen. Julstaden. Ett några år gammalt PR-knep för att locka hit besökare. Mer grannlåt, mer belysning, i centrum, inte i periferin, trots att det är motsatsen som behövs: skippa allt prål på Avenyn och fixa fler rejäla gatlyktor i förorten. Förortsorganisationen Pantrarna har krävt det. Gissar att det också vore bättre för klimatet.
Tankarna snurrar runt i huvudet medan jag går runt och tar in staden. En gång kände jag den. Kände den väl. Nu är den en bekant från längesedan som i mångt och mycket har blivit en främling. Men om jag hade hunnit besöka klipporna vid Röda sten kanske jag hade funnit att de är desamma som de var då, när vi lapade sol där och såg färjorna närma sig på långt håll medan måsarna skränade och seglade på vindpustarna.

När jag, på den tiden, handlade på Hemköp vid Stigbergstorget på väg hem satt det inte människor utanför med filtar kring benen mot kylan från gatstenarna och en pappmugg i handen för mynt. Det var innan situationen för Europas fattigaste blev också Sveriges angelägenhet. Nu sitter det vädjande människor på de ställen där de får sitta kvar. Och jag tänker att tiggeri inte borde finnas i ett samhälle som vill kalla sig gott. Att det är det kapitalistiska systemet som skapar tiggeriet. Som tvingar folk till det. Att vi måste göra allt som står i vår makt för att inte göra det här tillståndet permanent. Det är inte värdigt för någon. Välgörenhet kan aldrig bli detsamma som jämlikhet. Vi kan finna på tillfälliga lösningar, och det görs fantastiska insatser här och var i landet, men faktum kvarstår: situationen är fullkomligt ohållbar och det måste till långsiktiga sociala lösningar, både i Sverige och i de länder som tiggarna har lämnat bakom sig. Det är patetiskt att EU inte fokuserar all kraft på att skapa förändring när det gäller de sociala förhållandena i Europa. Att unionens mesta energi verkar gå till meningslös byråkrati kring jordbruk och till att bygga högre murar mot omvärlden. Vad är det vi bygger murar kring? Vad är det vi ska skydda? Ett Europa i social kollaps. En kollaps som inte beror på de flyktingar som kommer hit utan på det kallsinniga system vi håller på att trasas sönder av.

På Olof Palmes plats utanför ABF-huset vid Järntorget står det ett långt vitt tält. Det luktar vattenpipa. Kropparna som rör sig därinne avtecknar sig som svarta skuggor på tältduken. Det är statslösa palestinier som sittstrejkat på platsen sedan i augusti. För uppehållstillstånd. I början var det en hungerstrejk. Jag hinner aldrig titta in och fråga hur de har det nu, i kylan. Det stör mig väldigt mycket när jag ska somna om kvällen, detta att tältet stod där mitt framför ögonen på mig, utan att jag tog mig tid.

Panelsamtalet handlar om kris. Om krisen bakom kriserna. Vi är tre personer som ska besvara väldigt stora frågor inför ett fullsatt rum. Jag är hänförd över att så många människor har letat sig just hit på en tisdagskväll, speciellt som det är budgetomröstning och landet är i total politisk svajning. Men så är det ju också ett högst relevant ämne vi ska diskutera: det kapitalistiska systemets kris och hur den krisen tar sig uttryck i många olika kriser. De två andra är experter. Jag är med för att jag skriver om de människor som drabbas av krisernas konsekvenser. Om de folkliga rörelserna mot dessa konsekvenser. Rörelser mot sådant som allmänningarnas försvinnande och mot den hejdlösa exploateringen av naturresurserna. Rörelser för sådant som avgiftsfria skolor och bibliotek. Rörelser för möjligheten till en framtid. Rörelser fulla av både hopp och förtvivlan.
Kapitalet väntar sig ständigt högre vinster och lägre kostnader. De människor som är i fel ända av kalkylen blir allt fler och har det allt sämre. Krisen tar sig olika uttryck för en grekisk student och en gotländsk fårbonde, men de delar en gemensam upplevelse: en frustration över att samhället stadigt försämras för vanliga människor. Detta är vad jag pratar om under panelsamtalet. Och lite om de människor som vill behålla det nuvarande systemet trots att det faktiskt inte gynnar dem, därför att de har fått en bild av att ekonomisk tillväxt är enda vägen framåt. Som de människor i nära nog avvecklade glesbygdssamhällen som sätter allt sitt hopp till en ny gruva, eller till stoppad invandring. Jag talar också om hoppet som ligger i att allt fler människor börjar kämpa för förändring och att de också ser det gemensamma i de olika kamperna.

Efteråt är huvudet överfullt av tankar. Vi avslutade med att tala om att det inte bara är mörker framför oss, även om läget i Europa på många sätt kan uppfattas som väldigt mörkt just nu. Att vi faktiskt befinner oss i en brytpunkt där det spelar väldigt stor roll hur vi agerar. Att vi har möjligheten att påverka framtiden, var och en av oss. Att det inte finns utrymme att vänta. Och att mycket faktiskt görs. Att människor tar ansvar, kräver förändring. Att vänsterkrafterna växer.
En båt med många lyktor glider fram på det svarta vattnet i hamnen och en av strålkastarna på byggarbetsplatsen utanför hotellfönstret lyser rakt in i rummet. Jag drar för gardinerna. Men sömnen vill inte komma. Hur räddar vi framtiden?

Nästa dag röstar borgarna och SD bort regeringens budgetförslag. Dagen känns ödesmättad. Löfven har nu att bestämma sig. Framåt eftermiddagen sitter jag och läser på ett veganfik på Andra långgatan och tjuvlyssnar på de intensiva politiska diskussionerna som pågår runtomkring mig. Vad händer nu då, undrar någon och en annan tar upp mobilen och säger: shit, det blir nyval. Det här är helt unikt i Sveriges historia. Ljudnivån ökar efter det. Hur ska vi göra? Vad kan vi göra? Vad kommer att hända? Kan vi påverka? Kommer SD at växa? Vem ska jag rösta på för att det ska spela roll?
Möter upp med en vän som har jobbat intensivt hela dagen och som börjar gråta när jag berättar vad som hänt. Hon har invandrarbakgrund och är väldigt orolig för framtiden. Vi talar länge om vad som bör göras åt situationen. Vad vi egentligen talar om är det som höll mig vaken inpå småtimmarna: hur vi ska rädda framtiden, inte för vissa, utan för alla. Vännens andrahandslägenhet har utsikt mot Liseberg. Nöjesparkens ljus glimmar i mörkret. Jag tänker att det är ljusen vi måste ta fasta på, annars blir det för tungt.

Text och foto:
Emma Lundström