Nytt kvinnohistoriskt museum saknar djup

Tantfulness. Foto: Emma Lundström

För fyra år sedan beslutades det att Umeå skulle få ett kvinnohistoriskt museum. Den 22 november i år var det invigning.
Museet ligger på fjärde våningen i det nya kulturhuset Väven. Vid ingången finns det möjlighet att byta till röda tofflor för en bättre upplevelse och det finns skåp där vi kan hänga in kläderna. En skärm talar om att det är några minuter kvar innan vi kan gå in om vi vill följa introduktionsutställningen Rötter – en trasslig historia från början. Vi väntar. Det är ett bra sätt att bygga upp nyfikenheten och förväntan, särskilt med tanke på att museet är gratis och det egentligen bara är att kliva rakt in. Innanför skynket är det en mörk skogsvärld. En man med mask välkomnar oss från ännu en skärm. Uppbyggnaden är suggestiv. Projektioner på mörka väggar. Skärmar där det argumenteras för och emot biologistiska förklaringar på ojämställdheten. Andra skärmar där två män i masker skriver ut kvinnorna ur historieböckerna. En liten flicka, också i mask, som leker kvinnlig frigörelse med sina dockor. Röster som viskar otäcka meningar som ”jag ska våldta dig din lilla hora”. Det går ganska fort att ta sig igenom Rötter. Det är normkritik och feminism på absolut grundnivå, skakar inte om, lämnar inga direkta spår inombords.

Vi lämnar det mörka rummet bakom oss och kommer ut i ett ljust rum där museets andra nuvarande utställning finns, En ropande tystnad, om kvinnligt åldrande. Det absoluta bästa här är skulpturen föreställande ett tåg av typiska tanter, sådana som knappt finns längre. Annars består utställningen bara av texter och citat och någon bildskärm. Det är bra citat, men varken den första eller den andra utställningen lyckas interagera med besökaren. Det bestående intrycket är väldigt fattigt. Titeln Kvinnohistoriskt museum utlovade på något vis så mycket mer, något större, något omvälvande. Jag vill ha historiska föremål, mer kött och blod, bildligt talat. Jag vill ha mer kärlek till de kvinnor genom historien som kämpat. Det enda som tillägnas dem är en skärm vid ingången där historiska citat turas om att synas.
Museet utger sig för att vara ett normkritiskt sådant. Normkritik är oerhört viktigt. Men det räcker inte med tunna lager av den och när vi nu äntligen får ett kvinnohistoriskt museum i Sverige så räcker det inte heller att fylla det med tunt material. Kanske hade utställningarna fungerat bättre om de bara hade varit lite mer djuplodande och interaktiva. Som det är nu känns det som att det mesta fattas.

En annan sak är att det borde finnas en åldersgräns för introduktionsutställningen. En mamma med två flickor i sju-åttaårsåldern kommer ut och verkar lite omskakade. Utställningen vänder sig till alla sorter och alla åldrar, men främst från högstadiet och uppåt. Att lyssna på en mansröst som säger ”jag ska våldta dig”, det behöver ingen, och framförallt inte små tjejer. Kanske fungerar utställningen som en första introduktion för högstadie- och gymnasieklasser. Det finns element i den som kan skaka om vissa som behöver skakas om. Den kan nog ge stöd till andra. Men som helhet är Kvinnohistoriska museet faktiskt en besvikelse, än så länge. Förhoppningsvis växer det i sina skor och blir så bra som det borde kunna vara.

Text och foto:
Emma Lundström