The Ragged Trousers Philanthropists

Kapitalism_EmmaL

JUL-LÄSNING: The Ragged Trousers Philanthropists är en klassisk proletärrroman om den engelska arbetarrörelsen före det första världs­kriget. Som bokens författare stod Robert Tressel, vilket var en pseudonym för Robert Noonan, en byggnads­arbetare och socialist, som dog av tuberkulos vid 40 års ålder 1911 och ligger begravd i en massgrav för fattiga i Liverpool.
Robert Noonan skrev romanen mellan 1905 och 1908 men misslyckades med att få den utgiven. Efter hans död lyckades hans dotter Kathleen hitta en förläggare som gav ut den i en förkortad och stympad version 1914. Först 1955 kunde originaltexten publiceras sedan den återfunnits.
I romanens ofta återgivna 21:a kapitel ges en både rolig och pedagogisk förklaring av hur den kapitalistiska exploateringen av arbetarklassen går till. Vi kan inte låta bli att bjuda våra läsare på den. 

Pengar är den verkliga orsaken till fattigdom, sa Owen.
– Bevisa det, upprepade Crass.
– Pengar är orsaken till fattigdom därför att det är det instrument som de som är för lata att arbeta får möjlighet att bestjäla arbetarna på frukterna av deras arbete.
– Bevisa det, sa Crass.
Owen vek långsamt ihop den tidning han hade hållit på att läsa och stoppade den i sin ficka.
– Okej, svarade han. Jag skall visa dig hur det stora penninga­tricket går till.
Owen öppnade sin lunchlåda och tog ut två brödskivor, men eftersom det inte var tillräckligt, bad han att var och en som hade lite bröd över skulle ge honom det. De gav honom flera bitar, som han placerade i en hög på ett ren bit papper, och, efter att ha lånat Eastons, Harlows och Philpots fickknivar, vände han sig till och förklarade:
– Dessa brödbitar representerar det råmaterial som finns naturligt i och på jorden för mänsklighetens användning; de har inte gjorts av någon mänsklig varelse, men skapades till förmån och näring åt alla, på samma sätt som luften och solens ljus.
– Nu, fortsatte, Owen, är jag en kapitalist; eller snarare representerar jag jordägar- och kapitalistklassen. Det vill säga, alla dessa råvaror tillhör mig. Det spelar ingen roll för vårt resonemang hur jag kommit över dem, det enda som betyder något nu är det erkända faktum att alla råvaror som är nödvändiga för tillverkningen av livets nödvändigheter nu är jordägar- och kapitalistklassens egendom. Jag är den klassen; alla dessa råvaror tillhör mig.
– Ni tre representerar nu arbetarklassen. Ni har ingenting, och, för min del, fastän jag har dessa råvaror, är de inte till någon nytta för mig. Vad jag behöver är de saker som kan skapas av dessa råvaror genom arbete; men jag är för lat för att arbeta åt mig själv. Men först måste jag förklara att jag äger något annat förutom dessa råvaror. Dessa tre knivar representerar allt produktionsmaskineri; fabrikerna, verktygen, järnvägarna och så vidare, utan vilka livets nödvändigheter inte kan produceras i överflöd. Och dessa tre mynt – han tog fram tre pennies ur sin ficka – representerar mina pengar, kapital.
– Men innan vi fortsätter, avbröt sig Owen, är det viktigt att komma ihåg att jag inte antas vara en enda kapitalist. Jag representerar hela kapitalistklassen. Ni antas inte bara vara tre arbetare, ni representerar hela arbetarklassen.

Owen övergick till att skära upp en brödskivorna i ett antal små fyrkantiga bitar.
– De här representerar de saker som produceras av arbete, med hjälp av maskiner, från råvarorna. Vi antar att tre av dessa bitar representerar en veckas arbete. Vi antar att en veckas arbete är värt ett pund.
Owen vände sig nu till arbetarklassen i form av Philpot, Harlow och Easton.
– Ni säger att ni allihop är i behov av arbete, och som jag är den godhjärtade kapitalistklassen kommer jag att investera alla mina pengar i otaliga industrier för att ge er mycket arbete. Jag kommer att betala var och en av er ett pund i veckan, och en veckas arbete innebär att ni måste producera tre av dessa bitar. För att ni utför detta arbete kommer var och en av er att motta era löner; pengar kommer att vara era egna att göra vad ni vill med, och de saker ni tillverkar kommer givetvis att vara mina att göra som jag vill med. Ni tar var och en av er, en av dessa maskiner och så snart ni gjort en veckas arbete skall ni få era pengar.
Arbetarklassen grep sig an arbetet och kapitalistklassen satte sig ner och betraktade dem. Så snart de var färdiga överlämnade de nio bitar till Owen, som placerade dem på en pappersbit vid sin sida och betalade arbetarna deras löner.
– Dessa bitar representerar livets nödvändigheter. Ni kan inte leva utan några av dessa saker, men eftersom de tillhör mig måste ni köpa dem av mig: mitt pris för dessa bitar är ett pund styck.

Eftersom arbetarklassen var i behov av livets nödvändigheter och eftersom de inte kunde äta, dricka eller gå omkring med oanvändbara pengar, var de tvungna att acceptera kapitalistens villkor. De köpte var och en tillbaka, och konsumerade genast, en tredjedel av sitt arbetes produkt. Kapitalistklassen åt också upp två av dessa bitar, så nettoresultatet av veckans arbete var att den gode kapitalisten hade konsumerat två punds värde av saker som producerats av andras arbete, och om man skattade bitarna utifrån deras marknadsvärde på ett pund styck, hade han mer än fördubblat sitt kapital eftersom han fortfarande ägde tre pund i pengar och ytterligare fyra pund värde i form av varor. Vad gällde arbetarklassen, Philpot, Harlow och Easton, befann de sig efter att konsumerat det punds värde av nödvändigheter som de köpt med sina löner, i exakt samma situation som när de började – de hade ingenting.
Denna process upprepades ett flertal gånger: för varje veckas arbete betalades producenternas deras lön. De fortsatte att arbeta och spendera allla sina inkomster. Den godhjärtade kapitalisten konsumerade dubbelt så mycket som någon av dem och hans hög av rikedom fortsatte att öka, Efter ett kort tag – och utgående ifrån att små bitarna var värda ett pund styck – var han värd etthundra pund, medan arbetarklassen fortfarande befann sig i samma situation som när de började, och fortsatte att hugga in på sitt arbete som om deras liv hängde på det.
Efter en stund började resten av gänget skratta, och deras förnöjelse ökade när den godhjärtade kapitalisten, plötsligt tog deras verktyg, produktionsmaskineriet, ifrån dem och meddelade dem att, som en följd av att överproduktion överfyllt hans lager med livets nödvändigheter, hade han beslutat att lägga ner produktionen.
– Och vad i helvete skall vi göra nu då? frågade Philport.
– Det är inte mitt problem, svarade den godhjärtade kapitalisten. Jag har betalat era löner och försett er med massvis av arbete under lång tid. Jag har inget mer arbete för er för tillfället. Kom tillbaka om några månader så får vi se vad jag kan göra.
– Men livets nödvändigheter? propsade Harlow, vi måste ha något att äta.
– Givetvis, svarade kapitalisten tillmötesgående, jag kommer gärna att sälja er något av det.
– Men vi har inga jävla pengar.
– Men ni kan inte förvänta er att jag skall ge er mina varor gratis! Ni arbetade inte gratis, som ni vet. Jag betalade för ert arbete och ni borde ha sparat något: ni skulle ha varit driftiga som jag. Se hur jag klarat mig genom att vara driftig.
De arbetslösa såg tomt på varandra, medan resten av gänget bara skrattade; och så började de tre arbetslösa skälla på den godhjärtade kapitalisten, och krävde att han skulle ge dem något av de livets nödvändigheter som han samlat ihop i sina förråd, eller tillåtas att arbeta och producera mer för sina egna behov; och hotade till och med att ta några av sakerna med våld om han inte accepterade deras krav. Men den godhjärtade kapitalisten sa åt dem att inte vara oförskämda och talade med dem om ärlighet och förklarade att om de inte skötte sig skulle han låta polisen slå dem på käften, eller om det var nödvändigt skulle han kalla in militären och låta dem skjutas som hundar, precis som han tidigare gjort i Featherstone och Belfast.

Robert Tressel
Översättning Anders Hagström

Illustration: Emma Lundström