Ensamhetens brunn

Well of Loneliness

BOKEN: Radclyffe Halls Ensamhetens brunn (The Well of Loneliness) från 1928 brukar räknas som den första moderna lesbiska romanen. Den förbjöds i såväl England som USA, trots att den idag framstår som ganska oskuldsfull. Anders Hagström har läst den.

 

I en rad olika sammanhang stötte jag på hänvisningar till Ensamhetens brunn av Radclyffe Hall och blev nyfiken. Inte minst väcktes min nyfikenhet av en intervju med en äldre lesbisk kvinna som berättade om hur hon i sin ungdom använt sig av den som ett igenkänningstecken när hon sökte kontakt likasinnade kvinnor. De såg och förstod, medan den patriarkala moralens väktare bara såg en ung kvinna som stillsamt satt på stentrappan vid torget och läste.
Jag tyckte att det lät väldigt romantiskt och såg framför mig en liten diskret volym innehållande en mycket koncentrerad och tät text. Så fick jag den i min hand. Till min stora förvåning var det en fet roman på över 500 sidor – man måste vara i det närmaste blind för att inte lägga märke till den.
Den börjar som en herrgårdsroman stadigt förankrad i traditionell engelsk godsägarmiljö i början av 1900-talet, men historien tar snart en annan vändning. Den märkliga dottern med det märkliga namnet, Stephen Gordon, tillika enda barnet och arvtagaren till godset, förbryllar fadern som i motsats till sina grannar är en läsande man. Efter att ha fördjupat sig i Krafft-Ebbing och andra sexologiska pionjärer, kommer han fram till att dottern är homosexuell eller ”anormal” för att använda ett av romanens uttryck.

Fadern tar med sig sin upptäckt i döden och Stephen, som redan förstått och plågas av att hon är annorlunda, lämnas i ovetskap om sin belägenhet till dess hon förvisas av modern – lika okunnig, obildad och fördomsfull som de engelska godsägarhustrurna brukade vara – ur herrgårdsparadiset i samband med en hotande skandal till följd av att hon förälskat sig i en gift kvinna. Då finner hon faderns undangömda böcker och biter i kunskapens förgiftade äpple. Förgiftad därför att de tidiga sexologerna, vanligtvis män ur medelklassen, hade en mycket ambivalent inställning till homosexualitet, vilket knappast gjorde tillvaron lättare för den som var det.
Om man vill vara elak skulle man kunna hävda att om de tidiga sexologerna lyckades med något var det att ställa till ett litet helvete för de många kvinnor som levde i dittills socialt accepterade ”romantiska vänskapsförhållanden” med varandra, genom att dessa relationer kom att laddas med ”abnorm” sexualitet. Inte så få skyllde dessutom den enligt deras åsikt ökande homosexualiteten bland kvinnor på att dessa ”gjorde män av sig själva” (den franske sexologen Julien Chevalier) genom att få utbildning, arbete, och bli politiskt aktiva.
Fördömd slår Stephen sig ner i London och Paris, och etablerar sig som författare. I samband det första världskriget drar hon på sig uniformen som en sann patriot trots att fosterlandet inte hade mycket till övers för sådana som henne. Hon träffar den något yngre Mary Llewellyn när hon tjänstgör som ambulansförare – vilket är det närmaste fronten hon kan komma eftersom inga kvinnor fick stridande uppgifter. (Så sent som under andra världskriget fick dessa ”oskyldiga varelser” visserligen bemanna luftvärnet, men de fick inte avfyra kanonerna! Det var bara i den plebejiska sovjetiska krigsmakten de tjänstgjorde vid fronten i hundratusental.)
Efter kriget flyttar Stephen samman med Mary i en relation som imiterar den patriarkala familjen, där den ena kvinnan, Stephen, intar den dominanta mansrollen, och den andra, Mary, intar den konventionella underordnade och stödjande kvinnorollen.

Romanen var på sätt och viss gammalmodig redan när den publicerades 1928, men om den fortfarande illustrerar något – och det nästan övertydligt – så är det att de sociala ränderna nästan aldrig går ur hur ”anormal” man än är, åtminstone inte så länge navelbandet till den miljö som format en inte klipps av på ett oåterkalleligt sätt. Från första till sista sidan genomsyras romanen av ett utpräglat övre medelklass-klassperspektiv, vilket inte är så förvånande om man betänker att författaren Radclyffe Hall aldrig bröt fullt ut med föreställningsvärlden i den burgna miljö som sett henne växa upp trots att John, som hon lär kallat sig, definierade sig som tillhörande ett tredje kön.
Stephen gråter hela vägen till banken, men har åtminstone råd att trösta sig med bilar, hus och skräddarsydda kläder i väntan på att pappans testamente skall gå i uppfyllelse och hon får överta godset vid moderns frånfälle. Stephens älskade Mary, som sägs komma ur förhållandevis enkla förhållanden, är helt beroende av henne och skänks – på något annat sätt kan man knappast uttrycka det – slutligen bort för hennes eget bästa.
Det vill säga vad Stephen anser vara hennes bästa. Vad hon själv tycker om saken är underordnat i sammanhanget. Samtidigt framstår Mary medvetet eller omedvetet genom författarens sociala prisma som en ganska slät och ointressant figur, lojal, uppoffrande och oskuldsfull; typiskt ”kvinnliga” egenskaper enligt de då gällande konventionerna. Det är ironiskt och talande att Stephen framställs som mer livserfaren, trots att hon levt i ett betydligt mer skyddat liv och antagligen inte ens visste hur man kokar ett ägg fram till vuxen ålder, än vad Mary som är uppvuxen på den walesiska landsbygden, någonsin kunnat tillåta sig. Men Mary har förstås aldrig riskerat livhank och häst i den brittiska aristokratins rävjakter.

Guvernanterna och det övriga tjänstefolket skall vi inte prata om. De älskar förstås sin härskarinna och är uppenbarligen oförmögna att tänka en enda vanvördig tanke om henne, trots att Stephen i grunden borde ha skakat den stereotypt konventionella moral som författaren tilldelar dem. Enda undantaget är miss Puddle, en av guvernanterna som antyds, men bara antyds, ha gått igenom samma erfarenheter som Stephen och uppenbarligen älskar henne över allt annat. Men miss Puddle tillåts aldrig något annat än att dyrka Stephen likt en tillgiven hund, och dumpas – artigt förstås, kvinns har ju god uppfostran – när matte inte längre behöver henne.
Romanen förbjöds i såväl England som USA, trots att den idag framstår som en ganska oskuldsfull om än sorgsen, berättelse i jämförelse med en annan förbjuden författares verk, Henry Miller, som i motsats till Radclyffe Hall ohöljt sjunger den manliga heterosexuella sexualitetens höga visa långt över gränsen för vad som då ansågs anständigt. Men vad lockar mer än det förbjudna, höll jag på att skriva. Ensamhetens brunn status av underjordisk klassiker kan inte annat än ha bidragit till att denna långrandiga historia med sitt påklistrade slut, lär ha sålts i mer än en miljon exemplar.
Anders Hagström