Kuba: Vad kommer påven att göra härnäst i regionen?

Som iakttagare av Vatikanens diplomatiska genombrott i relationerna mellan USA och Kuba är professor Eusebio Mujal-León [bilden] knappast en oengagerad åskådare. Han är före detta professor i statsvetenskap vid Georgetown University och ledare av ett forskningsprojekt, Cuba XXI Project, och därtill född på Castros Kuba, som han med sina föräldrar flydde ifrån till USA 1960.

”Det är en historisk överenskommelse, men under den ligger det djupare frågor och problem, som kommer att kräva mycket tid och ansträngningar att lösa.” Den framgångsrika avslutningen av 18 månaders hemliga förhandlingar mellan kubanerna och amerikanerna, som underlättats av diplomater från Vatikanen, sporrade av påven Franciskus dramatiska intervention genom brev skrivna av honom till båda presidenterna, Obama respektive Raúl Castro, som uppmanade till dialog, ingav Mujal-León ”blandade känslor”. Genombrottet var ”dramatiskt, men inte så fruktbärande som det kunde ha blivit”, menar han. ”Det är goda nyheter, men jag är lite skeptisk till om det kommer att förbättra vanliga kubaners liv eller inte.”

Mujal-León anser att Obama borde ha tryckt på hårdare för en bättre överenskommelse från president Castros sida, låt vara att det försämrade hälsotillståndet hos den fångne amerikanen Alan Gross möjligen kan ha påskyndat avslutningen av förhandlingarna. ”Överenskommelsen är primärt en utväxling av fångar, med ett öppnande av ambassader och en serie exekutiva order syftande till att underlätta turism, resor, investeringar och kapitalförflyttningar. Allt detta har skett utan någon uttalande från den kubanska regeringen om att det kommer att innebära några utvidgade ekonomiska eller politiska reformer. Jag tror inte att president Obama förhandlade så kraftfullt som han kunde ha gjort, för enligt min mening hade han starkare kort på hand än han själv insåg.”

Enligt Mujal-León är den dominerande förhoppningen efter det nya närmandet till Kuba – utvidgade till normala diplomatiska relationer med sikte på att upphäva den amerikanska kongressens handelsembargo – att ”ökad kommers, handel och turism kommer att öppna Kuba” och att en växande ekonomi kommer att förbättra levnadsstandaren för alla kubaner. Han hyser emellertid viss oro över att dessa förhoppningar kan vara missbedömda. ”Man underskattar den politiska viljan och förmågan hos den styrande eliten; jag tror inte att de är intresserade av att slå in på vägen mot större samhällelig frihet”.

Kuba är och förblir ”en ytterst centraliserad och personlig diktatur”, även under den jämförelsevis humana regim som Fidels yngre bror Raúl inrättat och ”dämpat” några av de mest auktoritära impulserna i Kubas socialistiska enpartisytem, så att det ”nu finns mera plats för öppenhet, även om Kuba under Raúl Castro är ett land med snävt inskränkta politiska rättigheter”. Kubas politiska elit ”kommer att vilja behålla kontrollen”. Inför framtiden är frågan bara ”kommer de att lyckas?” Mujal-Leon säger sig inte vara överraskad över påvens aktivistiska roll i dialogen mellan USA och Kuba.

”Franciskus är en politisk påve och har spelat med en starkare hand än de närmaste företrädarna.” Han tror att påven på samma sätt kommer att vara villig att ta itu med andra besvärliga frågor i regionen, särskilt beträffande sådana som ett ingripande från Heliga stolen skulle kunna leda till konkreta resultat, till exempel att vara behjälplig vid omplaceringen av de sista fångarna i Guantánmo Bay. Andra frågor där Vatikanens roll skulle vara välkommen, men mera problematisk för påve Franciskus, vore att bidra till de slutliga samtalen i försöken att få slut på det decennielånga inbördeskriget i Colombia. Här skulle ”den djupa misstron och den höga våldsnivån” göra en påvlig intervention mera vansklig. Ett akut problem i hela Latinamerika, tillade Mujal-Leon, är också det som skulle kunna bli den svåraste utmaningen för påven Franciskus att bemöta: den brottsrelaterade våldsspiralen i hela Latinamerika.

Kevin Clarke, America, 2014-12-19