Mjölklobbyn känner sig allt mer hotad och hanterar det genom att aggressivt stämma de som vågar ifrågasätta branschen.
År 2002 fick universum en färg. I mina ögon en extremt ljust beige. Astronomerna bakom rapporten, som byggde på en sammanställning av ljuset från 200 000 galaxer, valde ett mer slagkraftigt namn på kulören: Cosmic latte. I svenskt perspektiv framstår det som en ironi att alltings minsta gemensamma nämnare skulle vara mjölkrelaterad. Är det någon som tjafsar här så är det mejeriindustrin.
I oktober i år, strax innan larmet om att mjölk är farligt kom, stämde LRF Mjölk via lobbyorganisationen Svensk Mjölk havremjölksproducenten Oatly på två miljoner kronor. Orsaken var en reklamkampanj med budskap som ”No milk. No soy. No badness” och ”It’s like milk, but made for humans”.
Oatly har spunnit fallet väl, som en klassisk David vs Goliat-historia. Bland annat har vd:n Toni Petersson spelat in en mycket spridd musikvideo där han fortsätter att använda de slagord Svensk Mjölk har invändningar emot.
Svensk Mjölk, och dess föregångare med mer slagkraftiga namn som Mjölkpropagandan, har genom åren haft en unikt aggressiv översittarattityd. Det är just dryckesmjölken besattheten gäller. Under mellankrigstiden svartmålade man kaffe och framställde det som ett medborgerligt ansvar att pimpla mjölk eftersom det gav ”A-människor” och ”endast A-människor är fullgod arbetskraft”.
När Lidl år 2003 etablerade sig i Sverige utbröt ramaskri på grund av att kedjan sålde tysk mjölk. Det ska sägas att svenska mjölkproducenter lyder under hårdare lagar än andra. Korna måste få gå ute på sommaren, till exempel. Svensk mjölk är ett bättre val. Men det gäller ju all mjölk, även den som används i exempelvis ost eller glass, och där hade importen pågått länge.
Inte heller argumenterade Svensk Mjölks Christer Eliasson för djuretik, utan för svenskhet, när det begav sig i Lidl-diskussionen: ”Vi ser med oro på att även den svenskaste av alla produkter, dryckesmjölken, kan komma utifrån.”
Dryckesmjölkens unika position utkristalliserades i det modernitetsivrande Fattigsverige, förstärkt av att de politiska viljorna sammanstrålade till dess väl. För Bonderörelsen, dagens Centerparti, var det viktigt att kärnväljarna fick avsättning för sin produktion. För Socialdemokraterna var fri skolmjölk ett led i en progressiv utbildningspolitik.
Genom ”kohandeln”, en uppgörelse mellan partierna år 1932, gavs böndernas organisationer stort och långvarigt inflytande över utformningen av livsmedelsproduktionen. När jag gick i skolan på 1990-talet var Arla ensamma om att göra reklam på skolområdet. Andra företag kunde inte ens drömma om att placera sin logotyp där.
Hur van mejeribranschen är att ta för sig blev återigen tydligt när Svensk Mjölk nyligen ertappades med att hänvisa till en ickeexisterande rekommendation från Livsmedelsverket om att dricka en halv liter mjölk om dagen. ”Man kan klara sig med annan mat också”, sa Åsa Brugård Konde, nutrionist på Livsmedelsverket till TT.
Ska Livsmedelsverket stämma Svensk Mjölk? Ska någon någonsin sätta hårt mot hårt? Det behövs kanske inte. Min gissning är att mjölklobbyns aggressionsproblematik grundar sig i en insikt om att dryckesmjölken har varit hotad redan från början, eftersom det inte är det naturliga valet för särskilt många över tio år. Förutom i latte då, möjligtvis.
Jenny Damberg