av KLAUS MISGELD
Debatten om rätten till sin egen död, konkret: rätten att själv bestämma om sin död och att få aktiv dödshjälp, har tagit fart i många länder och även kommenterats i Signum ett par gånger, bland annat av läkaren Bengt Säfsten. I Tyskland är frågan just nu synnerligen aktuell och parlamentet diskuterar en ny lagstiftning.
I denna situation har den förre ordföranden för de tyska socialdemokraterna och förre vice kanslern, Franz Müntefering, höjt sin röst och varnat för ”en farlig melodi” som prisar den ”söta fria döden”, en heroisering av både självdöden och dödshjälp. Müntefering är katolik, men han betonar att hans argument när det gäller dödshjälp inte är religiösa, utan handlar om en frihet som förutsätter solidariteten i samhället (”kärlek till sin nästa”, skulle man tidigare ha sagt, som han utrycker det).
Han utvecklar sin ståndpunkt i flera intervjuer, bland annat i fjolårets sista nummer av Die Zeit (2014-12-23), och tidigare även i en egen artikel i Süddeutsche.de (2014-01-03). Till saken hör att Müntefering, född den 16 januari 1940, avgick som vicekansler 2007 för att vårda sin cancersjuka fru som avled året därpå (varpå han åter valdes till SPD:s ordförande, 2008–2009).
Müntefering använder sig alltså inte av explicita religiösa argument, inte heller av medicinska, utan vägledande är hans samhällssyn och uppfattning om människans värdighet. Han uttrycker en självklar förståelse för dem som på grund av svåra smärtor, ensamhet, ångest eller känsla av hopplöshet önskar att livet skall ta slut. Och han, som satt både vid sin mors och vid sin hustrus dödsbädd, vet att det ”är jäkla svårt att dö”, som han uttrycker det, men även ”att dö hör livet till” (Spiegel online 2015-01-02). Men han vänder sig mot nyttighetstänkande och längtan efter det perfekta som styrande för våra liv – och livsslut. Att vara onyttig och hjälplös betyder inte att förlora sitt människovärde.
Som Müntefering uttrycker det i intervjun i Die Zeit, så uttalar sig den som argumenterar för att hellre vilja aktivt avsluta sitt eget liv – eller att få hjälp med det – än att bli sjuk och hjälplös, på samma gång om livets värde hos andra människor. Ty vi ansvarar inte bara för oss själva, utan för en helhet. Vi är alltid ansvariga för världen runt omkring oss. Den som är själv fullt medveten (till exempel inte djupt deprimerad), men inte visar respekt för sitt eget liv, frånkänner även andra, de handikappade, de hjälplösa gamlingarna, värdet av sina liv – och nedvärderar samtidigt de insatser som alla de gör som vårdar och tar hand om dem som behöver denna hjälp.
För Müntefering är inställningen enligt vilken man kan göra med sig själv vad man vill, ett tecken på hänsynslöshet, ett uttryck – som denne bondson och tidigare metallare säger det – för en högdragenhetens attityd. Detta enligt intervjun i Die Zeit. ”Det finns något egocentriskt och arrogant i det”, menar han. Det är de som anser sig vara särskilt kloka som inte står ut med rädslan inför livets osäkerhet och att bli beroende av andra, när de argumenterar både för rätten till att beställa sin egen död och dessutom aktiv dödshjälp.
Den ofta förekommande heroiseringen av självdödandet är av ondo. Och det finns andra vägar: livsslutsdirektivet, enligt vilken man kan begära att meningslösa livsuppehållande åtgärder inte skall sättas in, och inte minst en utbyggd palliativmedicin med en effektiv smärtlindring är några. Hospisrörelsen som han själv som socialminister har främjat en annan. Det gäller, som han skriver, att inte minst de ensamma ”får erfara kärleken till livet och att förmedla modet till livet ända till slutet”. SPD-politikerns kritik av dödshjälpstanken utgår, kan man summera, utifrån en tanke som är central för den katolska socialläran. Den handlar om bonum commune, det gemensamma goda, inte bara om individers isolerade önskan.
Klaus Misgeld 2015-01-03
Läs också:
Bengt Säfsten, ”Samvetets röst i sjukvården”, Signums hemsida 2014-02-09.
Bengt Säfsten, ”Frågan som inte debatterades i barnläkarfallet”, Signums hemsida 2014-04-05