Den 6 september 2014 håller president Rouhani ett tal inför Isargaran, en konservativ rörelse i Iran, där han bland annat säger att kvinnor utan hijab är sjuka och måste behandlas av specialister.
1 oktober 2014 ringer Soheilas mobil. Hon parkerar bilen för att kunna svara. Bilrutan är nedvevad. En motorcykel drar förbi och hon känner en svidande smärta i ansiktet och ögonen.
Hon förlorar sitt vänstra öga och synen på det högra blir nedsatt med 80%.
Samma dag kör Neda åt sidan för att svara i sin telefon. Eftersom det är varmt har också hon vevat ner rutan. Hon hinner inte säga något och det enda hennes mamma hör i den andra luren är hur hon skriker att hon brinner.
Det ena ögat har inte längre någon pupill. Och en del av hennes ansikte och huvud har frätts bort.
Också Sara parkerar bilen denna eftermiddag, med rutan nedvevad. Plötsligt står också hennes ansikte i brand. Allt hon minns efteråt är ljudet från en accelererande motorcykel.
Soheila, Neda och Sara var de tre första kvinnorna som drabbades av syraattackerna i Iran, i Esfahan. De följdes av många fler under oktober, tills de plötsligt tycktes upphöra. För ett par dagar sedan hände det igen, i Teheran.
Det finns en återkommande fras i Koranen som lyder “amr be maroof, nahy az monkar”, det vill säga, ungefär “främjande av dygder, förhindrade av laster”. Det är en fras som citeras ofta. Den står skriven på både offentliga och privata platser. Ett av dessa ställen är de bilar som gashte e ershad (moralpolisen) kör omkring i. Med hänvisning till denna fras kontrollerar regimen människors olika förehavanden, inklusive deras privatliv.
Alla vet att det är basij-milisen som ligger bakom dåden. När ett samhälle blir såpass otryggt att en kvinna inte längre kan veta om hon kommer hem oskadd efter att ha varit ute på en promenad, kan det vara intressant att ta en titt på vad regimen har gjort åt saken. Hur har man reagerat?
– Med övervåld mot, samt tystande och anhållan av, människor som har demonstrerat mot syraattackerna.
– Med hot mot människor som har påpekat att syraattackerna är en konsekvens av den vägledande fras som insisterar på att det goda ska välkomnas och det onda hållas undan (varifrån kommer definitionen av “det goda” och “det onda”?).
– Genom uttalanden från hälsoministern om att de drabbade bör få ordentlig vård, undersökas och tas om hand.
– Med anklagelser mot Israel och Storbritannien som gör gällande att det är spioner från dessa länder som står bakom syraattackerna.
– Med varningar riktade mot offrens familjer för att försäkra sig om att de inte kommer att tala med medierna om det som har hänt.
Gärningsmännen har ännu inte identifierats. Femton personer har bekräftats utsatta för syraattackerna, varav en har dött. Den relativa tystnaden kring händelserna har gjort att de drabbades familjer dels förblir rädda för regimen, dels för sin egen skam.
I staden Jahrom attackerar en man den 1 december sex kvinnor med kniv, och hugger dem i baken. Det kvinnorna har gemensamt är att ingen av de vid tillfället bar chador, bara en enklare slöja. Mohammad Beheshtifar anhölls efter tre dagar. Han är en 22 år gammal basiji, son till en sergeant i en förgrening av samma paramilitära organisation. Vad motiverade honom att begå dessa brott? Enligt honom själv var det kvinnornas dåligt täckande hijab. Han hade hört en religiös predikant säga att det är mobah – en handling som inte är straffbar, varken en dygd eller en synd – att spilla en kvinnas blod om hon bär en slarvig hijab. Efter våldsbrottet framhöll staden Jahroms fredagsbönehållare vikten av att inte prata om händelsen på ett sätt som vållade regimen skada.
Antalet kvinnor som varje år dör i Iran, som ett direkt resultat av (mäns) våld, är ungefär detsamma som antalet kvinnor som drabbas av cancer, enligt statistik som regimen själv har offentliggjort.
Soheilas far sa i en intervju att han ville att polisen skulle lämna över gärningsmännens familjer till läkare för undersökning, för att försöka få reda på hur någon kan lära ut så mycket grymhet till sina barn.
Trots alla regimens hot har demonstrationer genomförts i både Esfahan och Teheran, med enkla men smärtsamma slagord: “Stoppa kriget mot kvinnors kroppar”, “Ingen Daesh i Esfahan”, “Trygga gator är min rättighet”, “Var är mitt ansikte?”.
Ännu går gärningsmännen fria.