Samvetsfriheten och Jante

av THOMAS IDERGARD

Under min konversion till katolska kyrkan upplevde jag ett känslomässigt motstånd bland vänner, som annars är öppna och toleranta och utan starka åsikter i kyrkliga frågor. Efter samtal och funderande förstod jag att de egentligen uttryckte en oro för att jag, som katolik, plötsligt skulle komma att betrakta mig själv som så mycket bättre – läs: i praktiken syndfri – i jämförelse med dem. Tack och lov kunde vi reda ut det, och i dag hoppas jag att de ser att jag försöker inrikta mig på att komma till rätta med egna brister i stället för att bedöma andras.

Jag har tänkt på denna reaktion när jag under hösten har följt och deltagit i debatten om samvetsfrihet för anställda inom vården. I synnerhet hos personer som betecknar sig som liberala väcker just tanken på samvetsfrihet ett oerhört starkt och emotionellt, ibland aggressivt, motstånd. FP-politikern Jenny Sonesson (artikel i Expressen här) och debattören Dilsa Demirbag-Sten  (artikel i Dagens Nyheter här) är bara två exempel. Härom veckan skrev religionshistorikern Eli Göndör en artikel med utgångspunkt i paradoxen att liberaler, som brukar sätta den enskildes rättigheter främst, just här ropar på den enskildes totala inordning under den kollektiva maktens normer (artikel i Expressen här).

En vanlig argumentationslinje brukar vara att om en enskild barnmorska, på grund av sina på institutionen bekanta övertygelser, schemaläggs så att hon eller han inte ska behöva medverka vid aborter, då blir lagen som tillåter abort i praktiken tandlös. Det rationella argumentet mot ett sådant påstående är förstås att abortmöjligheten inte på något sätt hotas bara för att de anställda som utför aborterna är personer som gör det av fri vilja, eftersom anställda inom vården precis som medborgare i övrigt har olika inställning i frågan. Erfarenheterna från andra länder som till exempel Norge visar att det fungerar precis så; det vill säga att avdelningen fullgör sina lagenliga uppgifter med hjälp av en schemaläggning där vissa önskemål från medarbetare vägs in. En av mig ofta upprepad fråga till motdebattörerna om varför en abort skulle bli mer lagenlig eller säkrare av att den som utför den tvingas till det, förblir alltid obesvarad.

När rationella och empiriska skäl till motståndet mot samvetsfrihet saknas måste grunden sökas på ett annat och djupare plan. Vi måste gå till känslorna, vilket inte behöver vara sämre, bara svårare. En formulerad känsla handlar om en rädsla för en dold agenda; en förståelig misstanke eftersom försvararna av samvetsfrihet ofta är uttalade abortmotståndare, som i mitt eget fall. Även här finns emellertid empiriska belägg för motsatsen, till exempel den norske medicinprofessorn Eivind Meland (artikel i Svenska Dagbladet här) eller andra länders dubbelt liberala lagstiftning (som tillåter både abort och samvetsfrihet). Nu är abortfrågan som sådan känslomässigt laddad och i Sverige på ett särskilt sätt, främst kanske för att den fria sexualiteten, fri från krav och konsekvenser, liksom individens statsgaranterade rätt till autonomi också från de allra närmaste relationerna, i praktiken är officiell ideologi i vår offentlighet. Därför förmår kanske reellt existerande motexempel inte att stilla oron om dunkla konspirationer och agendor.

Men jag undrar om det inte också handlar om icke-formulerade känslor i form en rädsla, liknande den som jag beskrev inledningsvis, för att andra skulle få möjlighet att framstå som lite bättre. I frågan om samvetsfrihet, som blir en lagstiftningsfråga och inte en relation mellan vänner, blottlägger denna rädsla vår svenska förankring i Jantelagen. De bärande paragraferna hos Jante säger ju att du inte ska tro att du är något eller att du är förmer än andra. Med rätt till samvetsfrihet blir brottet med Jante alltför flagrant, kanske till och med så att vissas förmodade tro att de ”är något” skulle provocera och utmana det egna samvetet i grunden, på ett sätt som skulle ifrågasätta omtyckta men kanske ändå inte helt bergfasta ideologiska föreställningar?

Allt detta är min egen gissning men en möjlig förklaring till tonläget och intensiteten i motståndet mot samvetsfrihet. Skulle svenska liberaler sitta fast i den Jante som de på andra områden kämpar starkt emot har analysen blottlagt en ny paradox. Hur vi ska kunna komma förbi den är en svårare, men för debatten och saken kanske helt avgörande, fråga.

Thomas Idergard 2015-01-06