USA, polisen, rasismen och döden

NYPD i Bedford Stuyvesant, New York. Foto: Emma Lundström

Vad händer med ett samhälle där ett liv väger mindre än ett annat? Vad händer när polisen skjuter oskyldiga människor till döds på grund av dessa människors utseende? På grund av färgen på deras hud? I USA är det skarpt läge sedan en längre tid. Alltfler röster höjs i protest mot polisens systematiska rasism. Och mitt i alltihop mördas två poliser.

Några dagar före julafton, en lördag, skedde ett dubbelmord i Bedford Stuyvesant i Brooklyn, New York. Två polismän, Wenjian Liu och Rafael Ramos sköts i huvudet när de satt i en parkerad polisbil vid ett gathörn. Gärningsmannen, 28-årige Ismaaiyl Brinsley, hade rest från Baltimore till Brooklyn strax före mordet. I Baltimore hade han skadeskjutet sin före detta flickvän. Han ska också ha uttalat sig hatiskt mot polisen på Instagram samma dag, bland annat med formuleringen att han skulle ge vingar åt ”grisar”: put wings on pigs. Efter morden rusade han ned i närmaste tunnelbanenedgång och sköt sig själv till döds.
En ensam galning. En avrättning.
Men också en händelse som fått symbolisk laddning i ett större skeende. I den eskalerande konflikten kring den amerikanska poliskårens attityder och behandling av landets svarta medborgare.

I november röstade en brottmålsjury ned att åtala den polisman som tog ett förbjudet kvävningsgrepp på en 43-årig, obeväpnad, svart man från Staten Island, Eric Garner. Garners sista ord, ”jag kan inte andas”, har blivit ett slagord under de demonstrationer som pågått sedan beskedet om att det inte blir något åtal. Demonstrationer som hakat i tidigare protester mot polisens systematiska rasism och brutalitet. Protester som New Yorks borgmästare, Bill de Blasio, varit förstående inför. Hans fru är svart och paret har flera gånger förklarat för sin son hur han bör bete sig om han träffar på poliser.
Borgmästarens inställning faller inte i god jord hos många poliser. Under begravningarna av de två mördade männen fick Bill de Blasio tala till hundratals ryggar. Flera ledare för polisfacken anser att borgmästaren har blod på sina händer, liksom alla de som protesterar mot polisens övervåld. Vissa polismän har också, enligt New York Times, maskat på jobbet med flit på grund av konflikten. Detta verkar ha resulterat i att NYPD har gripit färre än hälften så många som under samma veckor förra året. Polischefen, Bill Bratton, fördömer både de vända ryggarna och maskandet. Bill de Blasio kallar det respektlöst mot de mördades familjer.

De vända ryggarna är mer än respektlösa, de är också symboler, symboler för den delen av poliskåren som tycker att de står över all kritik, som verkligen inte kan se att de som protesterar mot det rasistiska övervåldet faktiskt har rätt i sak, och som kanske till och med anser att de har rätt att skjuta ihjäl en obeväpnad, svart man om de har minsta misstanke mot honom.
Om vi ska tala om blod på händerna så ska vi tala om den vite polismannen Darren Wilsons mord på den obeväpnade, svarte tonåringen Michael Brown i Ferguson, Missouri, i augusti förra året.
Vi ska tala om att NYPD sköt ihjäl Akai Gurley i november, också han en ung, obeväpnad, svart man. När han mördades gick han nedför en trappa.
Vi ska tala om att Clevelands borgmästare, Frank Jackson, inte litar på att staten Ohio kan sköta utredningen av varför polisen sköt ihjäl Tamir Rice samma månad.
Också han svart. Tolv år gammal.
Tamir Rice hade en luftpistol och befann sig i närheten av en lekpark när han mördades. Polisen sköt honom i magen bara några sekunder efter att de anlänt till platsen i samband med ett nödsamtal där det rapporterades att någon som ”troligen var en ungdomsbrottsling”, viftade med en pistol som ”troligen var fake”.
En utredning av 600 fall, utförd av det amerikanska justitiedepartementet, visar att polisen i Cleveland ofta använder övervåld såsom misshandel av minderåriga med handfängsel och dödsskjutningar av obeväpnade. Vad en liknande utredning av NYPD skulle visa kan det bara spekuleras kring. Men risken är att brutaliteten kommer att öka den närmaste tiden eftersom situationen är som den är, med anspänningen uppskruvad på max.

När jag hörde namnet på platsen där de båda poliserna mördades kastades jag i tankarna tillbaka till en New York-vistelse förra våren. Gathörnet ligger bara några hundra meter från lägenheten där vi bodde. Om jag blundar ser jag precis hur det ser ut. Det var den lite ruffigare tunnelbanenedgången. Det stod ofta polisbilar parkerade i området, ibland med poliser i, ibland utan. Inte så långt därifrån ligger det en skola. Vi hade utsikt över skolgården. Alla barnen var svarta. Deras glada röster hördes in genom vårt öppna fönster.
Många av de människor som kom för att visa sitt deltagande under söndagen efter mordet var boende i området, de flesta av dem svarta. En man sade till brittiska Guardian att två av hans närmsta vänner är poliser men att han ändå är rädd för att gå ut i nuläget, i fall han skulle bli anklagad för något han inte gjort. På grund av sitt utseende.

Vi såg aldrig något våld under våra veckor i Bedford Stuyvesant. Vi såg fattigdom och trötthet och kärlek och vänlighet och trasighet. Men inget våld. Våld såg vi i Harlem där två vita poliser brutalt brottade ned en ung, svart kvinna som tycktes vara obeväpnad, och väldigt liten i förhållande till de båda poliserna. Det var fredag och vi var omgivna av tonåringar som precis slutat skolan och som kokade av ilska över det som skedde. När vi sedan lyssnade på de unga poeterna på Urban Word på Apollo Theater i Harlem någon kväll senare handlade de flesta dikterna om vad det innebär att ha en svart kropp. Det gavs råd till framtida barn kring hur de inte skulle låta någon få dem att känna sig värdelösa, och kring hur de borde bete sig i förhållande till polisen. Styrka blandat med ilska blandat med uppgivenhet och rädsla präglade dikterna. Revolution och kamp och tårar. Erfarenheten av att vara ung och svart i USA idag kändes blytunga i hjärtat.

Vi hade en inspelning från Urban Word, men när jag nu tänkte lyssna på den hade den råkat raderas i en synkronisering mellan mobil och dator. Sorgsen letar jag efter dessa röster som satte sig i själen och som satte fingret på all den ingrodda rasism, alla de stereotyper, fördomar och rädslor som gör att ett ganska stort antal poliser runtom i USA anser, eller i alla fall beter sig som att de anser att ett svart liv är mindre värt en ett vitt.
Jag hittar dem på Youtube. De skarpaste rösterna från Apollo. Crystal Valentine, Mahlaney Wilson, Lady Logic och Nkosi Nkululeko. I ett klipp från december sitter Crystal Valentine i medieprofilen Brian Lehrers studio. Hon läser en av de dikter som gjort henne till årets unga New York-poet 2015. Dikten heter On Evaluating Black Privilege. Att utvärdera svarta privilegier. Rösten darrar ibland. Vibrerar av ilska. Privilegierna är en myt, ett skämt, en punchline. Det enda vi är värda är vår egen död. Hon är rädd för att se sig i spegeln vissa morgnar, i fall hon också skulle ha fått en kula i sig precis som Trayvon Martin som sköts till döds i februari 2012 för att han som 17-årig, svart man gick på en gata i en gated community i Florida.

Wenjian Liu hade precis gift sig. Rafael Ramos hade en 13-årig son. De var inte beredda på skotten. De hann förmodligen inte se angriparen. Drog aldrig vapen. Kanske var de två av de poliser vi såg som skakade hand med de boende i Bedford Stuyvesant, pratade med dem, var vänliga. Mannen som sköt dem hade precis skjutit sin flickvän. Han visste inte om hon levde eller inte. Han sökte kanske på något vridet sätt en möjlighet att dö som något annat än en kvinnomördare. Men att skjuta två polismän blir ingen hjälte av eftersom de allra flesta förstår att det är lika idiotiskt som att skjuta en obeväpnad svart man bara för att samhället är så skevt och ojämlikt att svarta män statistiskt sett oftare hamnar i problem med rättvisan. Enligt en utredning från förra året är klyftorna större i USA än de var i Sydafrika under apartheid mellan samma grupper.
Att döda människor är aldrig en lösning. Det ser ut som en trivial mening att skriva, men för USA verkar det vara en av de viktigaste just nu.

Text och foto:
Emma Lundström