Precis efter att ha stigit ur flygplanet på den internationella flygplatsen i Colombo höll påven Franciskus sitt första tal. Han berörde Sri Lankas tragiska förflutna, ett kvarts sekel av inbördeskrig och de ännu öppna såren efter det. Het och fuktig luft omslöt ”Indiska oceanens pärla” vid hans ankomst. Han möttes av en danstrupp, vitklädda män och kvinnor med färggranna sköldar, som uppförde en traditionell singalesisk dans. Därefter sjöng en kör en välkomstsång på italienska, engelska och singalesiska. I bakgrunden fanns också dussintals dekorerade elefanter.
Påvens andra resa till Asien på sex månader är ett tecken på hans intresse för denna världsdel, hemvist för två tredjedelar av jordens befolkning, men bara tre procent av världens katoliker. Under fjolåret ägde här dock fler dop rum än i hela Europa.
Vid ankomsten till Sri Lanka välkomnades påven av president Maithripala Sirisena, som valdes till president den 8 januari, efter att ha besegrat företrädaren Mahinda Rajapaksa, som avgick efter att ha ändrat landets författning i syfte att kunna regera en tredje period, två år innan hans mandattid löpt ut. Sri Lankas befolkning utgörs av 70 procent buddhister, 12 procent hinduer, 9,7 procent muslimer och 7,4 procent kristna varav de flesta är katoliker.
Inbördeskriget, som utkämpades mellan centralregeringens styrkor och tamilerna på den norra delen av ön, tog slut 2009, men under senare år har man upplevt många exempel på religiös intolerans, särskilt från extremister, som sammankopplar landets identitet med buddhismen och diskriminerar bekännare av andra religioner såsom muslimer och kristna, ibland med våldsamma medel, grupper man betraktar som ”fiender”.
”Det är min uppgift att verka för fred och harmoni i landet”, sade presidenten i sitt välkomsttal. Påven påminde alla de närvarande att han visserligen kommit för att möta landets katoliker, men också för att ”ge uttryck för kyrkans kärlek till och oro för alla lankeser och betona den katolska befolkningsgruppens vilja att utgöra en aktiv del av samhället”.
”Jag är övertygad”, sade påven, ”om att medlemmarna i de olika religiösa traditionerna har en viktig roll att spela i den känsliga försoningsprocess som äger rum i landet. Om den skall lyckas måste alla grupper i samhället samverka och komma till tals. Alla måste ha friheten att ge uttryck för sin oro, sina förhoppningar och bekymmer. Viktigast av allt är att de är beredda att acceptera varandra, respektera legitima skillnader och lära sig leva som en familj. Det enorma återuppbyggnadsarbetet måste omfatta en förbättring av infrastrukturen och ett tillgodoseende av de materiella behoven, men även – vilket är viktigare – främja mänsklig värdighet, respekt för mänskliga rättigheter och fullständigt deltagande av alla medborgare. Det är min förhoppning att Sri Lankas politiska, religiösa och kulturella ledare, genom att bedöma sina ord och handlingar efter det goda och den försoning de åstadkommer, kommer att utgöra ett varaktigt bidrag till det lankesiska folkets materiella och andliga framsteg.”