Charlie Hebdo – satirtidningen som började sparka nedåt

charlie-hebdo-b7ab-diaporama

• Charlie Hebdo har rötterna i ’68-vänstern
• Sedan 2006 har satiren riktats allt mer mot muslimer
• Dags för Frankrike att göra upp med sitt koloniala arv

Många av dem som försvarar Charlie Hebdo som satirtidskrift gör det på grund av att den i huvudsak är en publikation mot etablissemanget sprungen ur 1968 års motkultur, slår vilt åt alla håll, förolämpar alla, och så vidare .
Sant är att Charlie Hebdo inte startades som en rasistisk publikation. Dess existensberättigande utgjordes inte av hat. Dess allmänna politiska linje var inte rasistisk. Den hade ett politiskt syfte , men det var inte samma som Le Pens Front National eller Sarkozys UMP.
Men, och detta är viktigt, under 2000-talet började Charlie Hebdo gradvis förskjuta sitt fokus mot att framför allt ägna sig åt att attackera islam på ett sätt som förstärkte förtryckande strukturer riktade mot Frankrikes omkring fem miljoner muslimer. Det var ett kommersiellt lönsamt beslut, eftersom det var en ideologisk hållning som passade väl in i den franska politiska kulturen. Det är alltid lätt att plocka billiga poänger på bigotta och intoleranta muslimer. Satiren som tidningen publicerade var klichéartad och slog in öppna dörrar. I ett öppet brev från 2013 levererade den före detta Charlie Hebdo-medarbetaren Olivier Cyran skarp kritik mot tidningens “råa rasism” och “islamofobi”, som han menade gradvis förstört tidningen alltsedan attackerna mot World Trade Center 11 september 2001.

Detta är inte bara ett mycket olyckligt slut för en satirisk tidskrift som föddes ur en radikal motkultur. Ännu olyckligare är de politiska tendenserna hos mainstream-media och opinionsbildare att retuschera bort Hebdos islamofobiska tendenser för att istället hitta en tydlig vinkel där man kan lovprisa Charlie Hebdo med hjälp av generaliseringar om yttrandefrihet, och stödja en sentimental solidaritet med en idealiserad Charlie Hebdo. På så sätt retuscherar man också bort rasistiska tendenser i den franska kulturen, och stödjer en sekulär fransk nationalism som inte erkänner sin islamofoba rasism mot sin arabiska befolkning och denna rasisms grund i fransk imperialism.
Att bara tala om pressfrihet och angrepp på yttrandefriheten är inte tillräckligt för att förstå vad som verkligen händer . Strategin bakom attacken verkar ha syftat till en ökad polarisering av det franska samhället, och att upprepa en islamistisk variant av Samuel P. Huntingtons mantra ”civilisationernas kamp”. Attacken mot Hebdos redaktion är ett tecken på islamisternas isolering och svaghet, där de försöker bomba sig in på kartan.

Men förutom att vara en mänsklig tragedi för offren och deras familjer hotar attacken att driva den vita franska befolkningen till att samlas bakom banderoller i en nationell republikansk enighet, där man uppfattar det som att de franska kärnvärdena om frihet, jämlikhet och broderskap är under en trojansk attack från landets muslimska befolkning.
Muslimerna å sin sida riskerar att fösas in i famnen på radikala islamister som i värsta fall kan ses som de enda som försvarar Frankrikes muslimska befolkning.

Frankrike måste göra upp med sitt koloniala förflutna och omformulera sin universalism så att den också innefattar arabiska och muslimska medborgare.

Marco Jamil Espvall

FAKTARUTA:
■ Charlie Hebdo började ges ut 1970. Mellan 1981 och 1992 var utgiv­ningen till stor del inställd på grund av brist på pengar. Men sedan Charlie Hebdo 2006 återtryckte Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer blev tidningen på nytt ett hushållsnamn i Frankrike, och tidningen fick bättre ekonomi i samband med att satiren började riktas mer mot Islam.