Homonationalism: Charlie Hebdo och staten

Charlielahain

I FOKUS: Ordet homonationalism kommer från Black feminism och queerteori. Termen försöker beskriva hur homosexuella subkulturer rekryteras för att förstärka den imperialistiska staten. En analys av ”homonationalism” fördjupar vår förståelse av hur islamofobi fungerar i dag och, mer direkt, den ideologiska grunden bakom parollen Je suis Charlie (Jag är Charlie) som först postades stort över hela Radio France Internationals webbplats efter terrorattacken mot Charlie Hebdo, och sedan återpostades på många andra ställen. Det skriver den kollektiva bloggen Fourth International in Manchester Group:

Termen homonationalism beskriver skärningspunkten mellan rasism, sexism, heteronormativitet och nationalstaten. Ett tidigt bidrag kom från Jasbir Puar i hennes bok Terrorist Assemblages, där hon hävdade att den liberala toleransen av lesbiska och bögar har muterat till något farligare när ett halvhjärtat godkännande av sexuella minoriteter, på villkor att de är osynliga och lydiga mot heterosexuella institutioner, ersattes med aktiva försök att erkänna, fira och inkludera en rad queer-subkulturer. Men denna aktiva integrering var villkorad av att de visade trohet till staten, en stat som anpassat sig genom att omdefiniera vem dess vänner och vem dess verkliga fiender är. Puar och andra författare utvecklade denna analys av homonationalism när de hävdade att fientlighet mot islam är en av förutsättningarna för queervänlig imperialism, och att den stärker förbindelserna mellan stater som stöder Israel, som påstår sig vara en oas av tolerans för lesbiska och bögar omgivet av en barbarisk och bakåtsträvande arabvärld. ”Pinkwashing” av Israel är intimt sammankopplad med islamofobi.

I kölvattnet av attacken och det som i de traditionella medierna presenterades som ett framgångsrikt svar från de franska säkerhetsstyrkorna, har det varnats för att händelserna kan vändas till en reaktion mot islam som religion. Problemet är att islamo­fobin inte är en reaktion på vad som hänt, utan snarare är en del av själva sammanhanget för händelserna. Många av Charlie Hebdo karikatyrerna är en essens av de mest potenta och fördärvliga ideologiska elementen av homonationalistisk islamofobi. Detta utesluter inte att en del av deras karikatyrer också drev med andra religioner eller med politiker, att somliga var progressiva, eller att några av teckningarna var roliga, och utgjorde en tryckventil för frustration över en ganska humorbefriad vänster. Frestelsen att sluta upp i kören som skanderar ”Je suis Charlie” är förståelig, som ett falskt kollektivt svar på attackerna i maskopi med liberaler som annars bara har förakt för vänstern och alla andra som verkligen tror på något och är beredda att kämpa för det.
Det kan noteras att de värsta karika­tyrerna spelade på den förmodade skillnaden mellan de öppna sexuellt frigjorda och toleranta läsarna – en föreställning som homonationalister gillar att ha om sig själva – och de intoleranta och sexualfientliga muslimerna som förnekar vad de har under sina kläder och slöjor. Denna ”satir” är riktad mot dem som redan är föremål för rasistiska och sexistiska övergrepp, uteslutna och förtryckta.

En klassisk omslagsbild från tidningen har återpublicerats för att visa att Charlie Hebdo trodde, för att citera rubriken, att ”kärleken är starkare än hatet” (”L’amour plus fort que la Haine”), och visar två män som kysser varandra (en serietecknare och en muslim) där skämtet naturligtvis är att detta är något en muslim inte kan tolerera. Det finnstillfredsställelse och lättnad i att de inte riktigt kan njuta som oss, eftersom ”vi”, till skillnad från ”dem”, vet hur man njuter (och då är vi som serietecknaren, den som tror på kärleken).
De första demonstrationerna i Paris efter attackerna var i solidaritet med de mördade tecknarna, med ett starkt vänsterinslag i dessa mobiliseringar som var oberoende av den franska staten. Det franska vänsterpartiet NPA gjorde det klart att protesten också måste vara emot den ökande islamofobin.
På ett nästan intuitivt sätt verkar Front National ha förstått något om homonationalismens dynamik, då Marine Le Pen strax före attacken utsåg den ledande HBTQ-aktivisten Sébastien Chenu till sin rågivare i kulturfrågor.
Detta är ett ideologiskt slagfält. På ena sidan står den franska statssponsrade identitetspolitiken som verkar sida vid sida med statsterrorism mot muslimska samfund hemma och utomlands tillsammans med andra västliga homonationalistiska stater. På andra sidan barrikaden hittar vi protester mot islamofobi som också innefattar homosexuella aktivister som ibland använder sin identitet taktiskt för att hävda rättigheter. Aktivister i grupper som palestinska Queers för Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner gjorde det klart att homonationalism faktiskt är ett bittert svek mot lesbiska och bögar.
För att idag mobilisera för förhållanden där individens frihet är villkoret för kollektivets frihet krävs att vi vägrar att säga ”Je suis Charlie” och istället hittar nya kombinationer av identiteter som är olika och överlappande, där vi använder analyser av homonationalismen för att kunna ta nästa steg: att ersätta den med en äkta öppen internationalism.
Fourth International in Manchester Group

Översättning och bearbetning: Marco Jamil Espvall