Om Anita Ekberg och behovet av ikoner

Anita Ekberg 1956.

Jag bryr mig inte om att hennes tjugoåriga kärlekshistoria med bilindustrimagnaten Gianni Agnelli är Italiens bäst bevarade hemlighet. Inte heller bryr jag mig om vilka kända människor hon var bekant med, vilka motorbåtar hon ägde eller hur vacker alla tyckte att hon var. Nej, jag vill veta vad som gjorde Anita Ekberg till en stor skådespelerska, men om det är det ingen som talar.

Förra sommaren hände det sig att jag vandrade runt i Rom en augustieftermiddag och hamnade vid Fontana di Trevi. Där var så mycket folk att fontänen på något vis kom bort bland alla kroppar. Mitt i det glassätande, fotograferande, pladdrande kaoset lutade jag mig mot den blankslitna stenen och kände efter en liten stund.
Fontänen färdigställdes 1762. Vattnet kommer från akvedukten Aqua Virgo som sägs vara uppförd år 19 före Kristus. Skulpturerna symboliserar vattnets närvaro överallt omkring oss, i oceanerna och i jordens innandöme. Men det är inte för detta som den är känd världen över, utan för några scener i en film.
Jag strök med handen över stenen. Så det var alltså här Anita Ekberg vadade omkring i rollen som Sylvia 1960 och blev en ikon. Jaha. På det viset.
Eftersom jag inte hade sett filmen och eftersom platsen för tillfället mest framstod som en kuliss för turistfotografier infann sig ingen större känsla. Istället vandrade vi vidare i kvällningen och blev otroligt mycket mer hänförda och lyckliga av några pianotoner som singlade ut från ett öppet fönster på tredje våningen i ett gammalt hus i en smal gränd.
När vi senare tog tag i saken och såg filmen, alltså Federico Fellinis La Dolce Vita, Det ljuva livet, blev jag förbryllad.
Så hyllad och omtalad för de romantiska scenerna. I själva verket så skrämmande och omskakande.

Nu när Anita Ekberg gått bort, 83 år gammal, är det framförallt hennes insats i La Dolce Vita som lyfts fram. Men varför? Anita Ekberg virvlar snabbt förbi i filmen. Scenen i fontänen känns rätt meningslös. Mest verkar det som att hon spelar sig själv. En diva, bland alla andra divor i den dekadenta, motbjudande kulturelitöverklassen som skildras. Hennes motspelare – filmens huvudperson, Marcello Mastroianni – den mest krassa, trista, självupptagna divan av dem allihop.
La Dolce Vita är en mardröm, väcker ett krypande obehag i själen. Scenen med Anita Ekberg i fontänen är inte vad jag minns efteråt utan de katolska excesserna, ensamheten, panikångesten, de glasartade blickarna, självmordet, de blanka ytorna över de inre ormgroparna. Det är på många sätt en fantastisk, samhällskritisk film i efterdyningarna av fascismen och det självgoda 50-talet. Men scenen i Fontana di Trevi är bara en liten skärva i den makabra helheten. Inte obetydlig, men inte heller någonting att hylla. Även om Anita Ekberg själv ska ha sagt att det var hennes insats som gjorde filmen så stor. Och på något vis har hon ju rätt, eftersom det är för fontänscenerna som filmen blivit ihågkommen. Kanske för att behovet av ikoner är så stort, inte bara i Italien.

I artiklarna som nu följer på Anita Ekbergs bortgång handlar det mest om hennes privatliv, det vilda jetsetlivet och den utblottade ålderdomen. Men olika kännare uttalar sig också om hennes stora gärning för filmkonsten. Förutom La Dolce Vita och de andra Fellinifilmerna, nämns några av de filmer hon hann med i Hollywood efter att hon deltagit i Miss Universum.
Men på vilket sätt hon bidragit som skådespelare, vad som karaktäriserat hennes skådespeleri, det är det inte riktigt någon som säger något väsentligt om.
Är det för att huvudfokus alltid låg på hennes utseende? Närmare bestämt på hennes byst och blonda svall; att leta fotografier på Anita Ekberg på nätet är att översköljas av pinuppiga bilder som fokuserar på nakna bröst, ben, rumpa och kön.
Är det för att hon användes av manliga regissörer på detta sätt, som idealbilden av vad kvinnan borde vara? Vacker och lössläppt. Bekymmerslös och aningslös. En lagom smula tokig. En ikon att fästa sina drömmar vid, och sin lust.
Om hon nu bidragit så mycket till filmkonsten, varför kan ingen förklara hur, ge mig något att bita i, ge henne ett djup? Varför har jag bara den här trista, småsinta bilden av henne som skrytsam, ytlig och märklig, om än med en stor kärlek till djur och natur?

Anita Ekberg föddes i Malmö 1931 som ett av åtta syskon. Hon ska ha blivit ”upptäckt” på gatan av tidningen Vecko-Revyn vilket ledde till att hon blev Fröken Sverige 1951, under ett av 1900-talets mest utseendefixerade och ytliga årtionden. Med Fröken Sverige-titeln i bagaget for hon för att delta i Miss Universum i USA. Istället för en vinst blev det som sagt några filmroller. Bland annat som Hélène Kurgaina i Krig och fred från 1956. Enligt filmkritikern Nils Petter Sundgren är hon helt magnifik i den rollen och den gav henne också en Golden Globe som bästa kvinnliga nykomling. Alltså måste jag se den, om jag nu vill försöka förstå storheten hos Anita Ekberg som skådespelerska.
Det enda jag förstår hittills är att många fann hennes utseende vara attraktivt och i enlighet med den tidens utseendeideal. Att det per automatik skulle göra henne till en stor konstnär är lite svårt att gå med på.
Men som sagt, dags att se Krig och fred. Och för dem som inte har sett La Dolce Vita rekommenderas den trots de ganska trista kvinnoporträtten. Inte för plaskandet i Fotana di Trevi, utan för att den har något att säga, också om vår samtid.
Återstår bara att lämna över till Italien att sörja Anita Ekberg som den ikon hon blev för en viss tid i landets historia.

Emma Lundström