av ULF JONSSON
På flyget från Sri Lanka till Filippinerna häromdagen höll påven Franciskus en presskonferens för medföljande journalister. Som vi redan tidigare rapporterat här på Signums hemsida bad då en fransk journalist honom att kommentera debatten efter terrorattackerna i Paris.
Påven sade att både yttrandefrihet och religionsfrihet är fundamentala mänskliga rättigheter. Och han sade – som han sagt så många gånger tidigare – att religion aldrig får användas för att motivera våld. Samtidigt ville påven ge uttryck för att det är förståeligt att människor blir provocerade och arga när deras religion förnedras av andra.
Att de som upplever sig kränkta också har rätt att ge uttryck för dessa sina känslor är givet, och det var väl det som påven ville ha sagt. Och så länge det sker inom ramarna för yttrandefriheten är allt gott och väl. Att våld inte är ett acceptabelt sätt att reagera är klart. Men olyckligtvis valde påven att illustrera sin poäng genom att skämta med sin reseledare Arnoldo Gasbarri, som stod bredvid honom i planet. Påven hötte med näven mot honom och sade att ”om herr Gasbarri, som är min gode vän, kränker min mamma, så kan han vara beredd på att få en snyting, det är normalt.”
Påvens skämt med sin reseledare illustrerar hur lätt det är att trampa snett när man talar spontant om känsliga och komplicerade frågor. Föreställningen att påven ville säga att våld är acceptabelt som svar på religionskritik vederläggs av vad han sade strax innan. Men det bildspråk han valde med associationen till ett handgemäng var olyckligt. Och han lyckades heller inte med uppgiften att förklara hur det går till att samtidigt slå vakt om både yttrandefrihet och religionsfrihet. Det är kanske heller inget man löser på en kafferast. Både religionsfrihet och yttrandefrihet har gränser. Så har vi exempelvis här i Sverige lagar både mot förtal och mot hets mot folkgrupp. Exakt hur yttrandefrihet och religionsfrihet ska relateras till varandra så att båda fullt ut respekteras kräver en stunds eftertanke.
Påven Franciskus har vanan att tala oförberett och att göra det med humor och med glimten i ögat. Det är värt mycket. Tiden då påvar bara uttalade sig via officiella kommunikéer är väl inget man vill ha tillbaka. Ibland blir det också riktigt lyckat, som när han i en predikan spontant sade att han inte gillar kristna som är lika sura som pepperoni inlagda i ättika. Men spontaniteten har sina risker. Bland Franciskus spontana infall finns många uppmuntrande, kloka och välfunna formuleringar. Hans formulering om herr Gasbarri och påvens mamma hör inte till dem.
Ulf Jonsson 2015-01-17
Intervjun med påven Franciskus i flygplanet kan man se i Rome Reports via denna länk här
I sin text ”Kränkta muslimer kan lära av kränkta katoliker” på Signums hemsida den 12 januari 2015 markerar också Thomas Idergard tydligt att våld är uteslutet som respons på kränkningar.
Erik Helmerson kommenterar påvens uttalande om yttrandefrihet i Dagens Nyheter i dag, lördagen den 17 januari, och har en liknande bedömning som ovanstående. Helmersons text finns på sidan 5 i DN papperstidningen, under rubriken ”Kort sagt”. Eftersom denna text inte är utlagd på DN:s hemsida återger vi den här i dess helhet:
Ett påvligt slag för yttrandefrihet?
Påven Franciscus har blivit hyllad för sin spontanitet och humor. Kanske har det gjort honom lite för säker.
I ett plan på väg till Filippinerna höll påven en presskonferens där han kom in på terrordådet mot Charlie Hebo. Först försvarade han yttrandefriheten. Sedan sa han att man inte skulle förolämpa. Man får inte använda våld – men om någon är elak mot ens mamma får denne ”räkna med en smäll”. ”Man får inte skämta om andras tro.” Vatikanens tillrättaläggande några timmar senare gjorde inte mycket för att mildra förvirringen.
”Två tankar i huvudet samtidigt” är en bra paroll. Det går, med lite omdöme, att respektera både yttrandefrihet och tro.
Men ibland blir de två tankarna direkt motstridiga, och då måste man välja. Påven är en andlig vägledare för hundratals miljoner katoliker. Att han inte är glasklar om yttrandefrihet och ickevåld är i detta läge mycket olyckligt.”
Erik Helmerson