av ULF JONSSON
Attacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i förra veckan var en vidrig och barbarisk handling som med rätta fördöms av alla människor som är vid sina sinnens fulla bruk. Därom inte den minsta tvekan.
Det betyder dock inte att man nödvändigtvis måste gilla innehållet och stilen i tidningen ifråga. Även om man tveklöst står upp för yttrandefriheten, kan man välja att inte köpa en tidning som publicerar nidbilder på judar, muslimer och kristna, och som ständigt häcklar det som människor håller för heligt. Det finns fullt goda och rimliga skäl till att troende judar, muslimer och kristna kan resonera just på det sättet, och även ge uttryck för den ståndpunkten i det offentliga. Ty religionen är aldrig enbart en ren privatsak. Och den religiösa tron genomsyrar den troendes syn på det mesta i livet.
Chefredaktören för Charlie Hebdo, Gérard Biard, förklarar i dag i en intervju med den amerikanska tv-sändaren NBC varför man väljer att fortsätta att häckla religionen. Han ser det som ett försvar för yttrandefriheten, men faktiskt också för religionsfriheten. Det är hans goda rätt att se det så. Men det resonemang som han stöder sig på är problematiskt.
Biard säger så här i intervjun:
”Varje gång vi ritar en bild av Muhammed, varje gång vi ritar en bild av en profet, varje gång vi ritar en bild av Gud försvarar vi religionsfriheten. Vi förklarar att Gud inte får förekomma i det politiska eller i det offentliga. Han hör hemma i det privata. Vi försvarar religionsfriheten och även yttrandefriheten, men här handlar det om religionsfriheten. Religion ska inte användas som politiskt argument. Om tron, om religiösa argument kommer in i det politiska livet, så blir det ett totalitärt argument. Sekularismen (laicite) skyddar oss mot det. Sekularismen garanterar demokrati och fred. Sekularismen tillåter alla troende och alla icke-troende att leva i fred, och det är vad vi försvarar.”
Problemet med Gérard Biards resonemang är att han förvisar religionen till enbart den strikt privata sfären. Det är en orimlig och orealistisk väg. Religion har alltid en social dimension och religion inspirerar människor på livets alla områden, även sådana områden som har politiska konsekvenser. Den kan stimulera till ett starkt samhällsengagemang, inte minst för de mest utsatta i samhället.
Religiösa övertygelser om människovärdet har inspirerat inte bara FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Som den tyske filosofen och ateisten Jürgen Habermas outtröttligt påminner om, har övertygelsen om alla människors lika värde sin historiska grund i den judiska föreställningen om att människan är skapad till Guds avbild. Det var den kristna tron som inspirerade Martin Luther King att kämpa för de färgades politiska rättigheter i USA. Och tron inspirerade påven Johannes Paulus II när han kraftfullt stödde upproret mot de kommunistiska diktaturerna i det gamla Sovjetunionen. Och så vidare och så vidare. Ända ner till att den enskilde troende som vid valurnan naturligt nog frågar sig vilket politiskt parti som kommer närmast hans eller hennes religiöst inspirerade värderingar. Religion och politik kan och bör inte helt isoleras från varandra.
Skulle religionen verkligen konsekvent hållas borta från det politiska och offentliga rummet – som Biard i intervjun verkar kräva – måste man i praktiken förbjuda de troende att delta i alla slags offentliga och politiska sammanhang, vilket innebär att både religionsfriheten och demokratin upphävs. Man får väl utgå ifrån att detta inte är något som Biard verkligen önskar sig, men det verkar faktiskt följa av hans argument. Och det finns folk som tänker så radikalt religionskritiskt i Frankrike. Den kontroversielle franske filosofen Michel Onfray har gett uttryck för den typen av åsikter, när han kräver ”ett militant ateistiskt samhälle” och ifrågasätter om troende judar, kristna och muslimer ska behandlas jämlikt med andra medborgare (Handbok för ateister, Nya Doxa förlag 2006, s. 256–257).
Visst ska staten vara sekulär. Själv har jag många gånger försvarat den uppfattningen, exempelvis i min ledartext Till den sekulära statens lov, i Signum 2 / 2011. Men en sekulär stat behöver inte vara religionsfientlig och förvisa religionen till enbart den privata sfären. Den avgörande punkten är att man skiljer mellan politiskt och religiöst ledarskap. I en sekulär stat finns ingen statsreligion. Den politiska makten tillsätts genom demokratiska val och är på intet sätt underställd något slags religiös auktoritet. Men det hindrar inte alls att troende människor får hänvisa till sin tro och inspireras av sin tro när de deltar i den offentliga debatten.
Det är välkommet att Charlie Hebdos chefredaktör står upp för religionsfriheten. Men man kunde ha önskat sig att han gjort det på ett mera fullödigt sätt och med bättre argument.
Ulf Jonsson 2015-01-18
Länkar:
Intervju med Gérard Biard via denna länk här
Ulf Jonsson, ”Till den sekulära statens lov”, Signum nr 2/2011
Michael Sievernich, ”460 år av mänskliga rättigheter”, Signum nr 1/2013
Fredrik Heidning, ”Vem äger de mänskliga rättigheterna?”, Signum nr 8/2012