Efter Charlie Hebdo

Foto: European External Action Service / Flickr cc-by-nc-nd

Filosofen och kulturkritikern Slavoj Žižek skriver i en artikel att vi måste samla mod att tänka i de omedelbara efterdyningarna till massakern på Charlie Hebdos redaktion. Lars Lundström försöker här sammanfatta huvudtankarna i hans artikel samt gör några egna reflektioner kring marxistisk religionskritik och kapitalismen som religion.

Du är någon och omfattas av Guds kärlek eller – du är en förtappad syndare som måste sona din skuld. Ett schizofrent budskap som kan anpassas till skilda sociala sammanhang och intressen. Den unge Karl Marx uttryckte 1843 religionskritiken så här i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin:
”Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet och protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta varelsernas suck, hjärtat i en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.
Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva verklig lycka. Kravet att uppge illusionerna är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså en början till kritiken av den jämmerdal som religionen förskönar.
Kritiken plockar bort de imaginära blommorna från kedjorna för att människan skall kasta av sig sina fjättrar och kunna plocka den levande blomman. Religionskritiken vill att människan skall tänka, handla och gestalta sin verklighet genom att börja cirkulera kring sig själv och därmed runt sin verkliga sol. Religionen är blott den illusoriska sol som roterar runt människan, så länge hon inte rör sig runt sig själv.”
Är religion ett opium för folket som distribueras och uppehålls av makten för att döva varje protest – eller kan den även vara ett mer eller mindre deformerat uttryck för förtryckta folks förtvivlan?

Enligt Žižek hyser många vänsterliberaler en närmast sjuklig rädsla för att göra sig skyldiga till islamofobi och fördömer därför varje kritik av islam. För att besegra fundamentalismen är krav på återhållsamhet kontraproduktiva menar han, men tillägger att man inte heller får överreagera i blind islamofobi.
Žižek åberopar Walter Benjamins (en tysk filosof som dog 1940, på flykt undan nazismen) insikt att varje utbrott av fascism skvallrar om en felslagen revolution, och ställer frågan: ”Är inte frambrytandet av den radikala islamismen exakt samtidig med försvinnandet av den sekulära vänstern i de muslimska staterna?”
Tvingas makthavarna i väst nu äta frukterna av sitt svek mot den koloniala frigörelsen och den arabiska våren i form av sharialagar och grym patriarkal fundamentalism?
Vi som förvånades över vietnamesernas förmåga att utmanövrera USA:s militära överlägsenhet insåg småningom att general Giap aldrig underordnade sig motståndarens planer. Han fanns istället där de minst väntade det. Vad kan vi lära? Att den som bestämmer reglerna oftast vinner?
Är det ett medeltida religionskrig som vi nu förväntas föra? Om allas rätt att skymfa varandra? I vems regi och till vilken nytta?

Vilken religion är det egentligen som bör bekämpas? Marx refererade ofta till kapitalismen som en religion – med varan som kultobjekt. Varureklamen har insett vad människan egentligen vill ha och behöver: glädje, värde, kärlek, förståelse, mänsklighet, gemenskap, vänskap, mening, identitet. Inte prylarna som man försöker kränga utan detta som man i annonserna vill att vi ska förknippa med prylarna.
”Reklamen är inte falsk på grund av att den skapar falska behov. Det den gör är att ta verkliga mänskliga behov och förflytta dessa till en icke-mänsklig arena, marknadens alla varor, och där låta oss betala för det som egentligen inte kan köpas för pengar”, skriver Nina Björk i Lyckliga i alla sina dagar.
Det som berövas oss är det som vi egentligen behöver och som reklamen inbillar oss att vi kan köpa genom att konsumera. När det inte fungerar kommer läkemedelsindustrin med sina kemiska preparat.

Žižek ”får en känsla att de (fundamentalisterna) bekämpar den syndige andre, kämpar mot sina egna frestelser”. ”Hur skör måtte inte en muslims övertygelse vara om han känner sig hotad av en dum karikatyr i en satirisk veckotidning”, skriver han.
Problemet med fundamentalisterna enligt Žižek är inte att vi anser dem underlägsna utan snarare att de själva i hemlighet anser sig vara underlägsna oss och ”har internaliserat våra måttstockar och mäter sig själva utifrån dessa.”
Unga män har alltid utnyttjats militärt för benägenheten att marschera i takt och uppvisa hjältemod. Identitetssökande och jakt efter meningsskapande sammanhang riskerar, i brist på alternativ, att landa i dogmatiska positioner inom religion och politik.
Alternativet är att forma samhällen som kan utveckla människans solidariska, vårdande och hjälpsamma sidor. Det är just detta som berövas oss i ett vinst- och konkurrensdrivet samhälle där var och en förväntas bli sin egen lyckas smed.

Vad jag förstår menar Žižek att liberalismens kärnvärden: frihet, jämlikhet och så vidare, helt enkelt hotas av liberalismens oförmåga att ta ställning för de mest förtryckta som då förvisas till att ingå allianser med fundamentalister. ”På egna fötter kommer liberalismen att långsamt underminera sig själv – det enda som kan rädda dess kärnvärden är en förnyad vänster”. Detta är enda sättet att besegra fundamentalismen, ”att dra mattan undan dess fötter”:
”Att tänka kring morden i Paris innebär att lämna den toleranta liberalens självbelåtenhet och acceptera att konflikten mellan liberal tolerans och fundamentalism i slutändan är en falsk konflikt, en ond cirkel mellan två poler som skapar och förutsätter varandra”.

Lars Lundström

Bildtext:
För yttrandefrihet och mot terrorism. Ministrar och framträdande företrädare arm i arm i massdemonstrationen i Paris.
Där återfanns Israel som terroriserar Gaza, Spanien som infört munkavlelagar, Turkiet som attackerar kurder, Egypten som dödar demonstranter, Ryssland där oppositionella fängslas, Förenade Arabemiratet som torterar oppositionella, Saudiarabien där en bloggare kan piskas offentligt för att ha kritiserat islam.
Vilken är den minsta gemensamma nämnare som gör detta osannolika hyckleri möjligt? Rädsla att få skörda vad de sår? Den sanna satiren vore enligt Slavoj Žižek att avbilda Netanyahu och Abbas, Lavrov och Cameron och andra par som passionerat omfamnar och kysser varandra medan de slipar knivarna bakom ryggen.