av ERIK ÅKERLUND
Snart kommer de svenska bankernas årsredovisningar för föregående år att börja presenteras. Året var ett rekordår för flera av bankerna, och den sammanlagda vinsten förväntas bli omkring 100 miljarder kronor. [läs mer här]
Som den utmärkte SvD-krönikören Andreas Cervenka skrev i oktober förra året har dessutom staten på olika sätt bidragit med 34 miljarder till en stabilitetsfond för bankerna, en fond som ska hjälpa bankerna igenom kommande kriser [läs mer här]. En fond som bankerna själva skulle bygga upp.
Det är lite Alice i Underlandet över hela det ekonomiska systemet just nu: curiouser and curiouser (mer och mer besynnerligt)! Hela tiden sker saker som strider mot etablerad ekonomisk teoribildning. Att samtidigt ha låg inflation och hög arbetslöshet under en längre tid borde exempelvis inte vara möjligt, enligt de flesta etablerade ekonomiska teorierna.
I detta läge försöker man att ta till tidigare otänkbara åtgärder. Svenska riksbanken diskuterar negativ ränta [läs mer här]. Och Europeiska centralbanken ska börja trycka upp 60 miljarder euro i månaden [läs mer här]. Det är alltså i dessa okända marker som de svenska storbankerna har gjort sina vinster. Med förbehållet att andra må ha bättre kunskap och omdömen rörande detta än undertecknad framstår det hela som att någonting är väldigt fel.
För var får banken sina pengar från? I grunden tjänar de bland annat pengar på skillnaden mellan att låna in och låna ut pengar. Under året som gått har man alltså betalat ut väldigt lite till kunder – enskilda och företag – som satt in pengar, medan man lyckats ta ut förhållandevis höga räntor och avgifter från dem man lånat ut pengar till.
När de står och berättar om hur mycket de tjänat under året talar de alltså om hur mycket de har lyckats skinna sina kunder – dig och mig – på utöver vad som krävs för driften av själva banken. Genom avgifter och genom att på något sätt lyckas hålla uppe diskrepansen mellan de olika räntenivåerna. 100 miljarder kronor! Som jämförelse kan nämnas att Sveriges statsbudget är på i storleksordningen 850 miljarder kronor. 100 miljarder motsvarar i detta ungefär Sveriges samlade utgifter för försvar och utbildning (inklusive universiteten) på ett år [läs mer här].
Om denna typ av vinstnivåer har att göra med någon form av outtalad samordning av bankernas räntenivåer, eller om det snarare handlar om att marknadens vanliga mekanismer för tillfället är utslagna, kan jag inte svara på. Det är inte desto mindre magstarkt. Det är dessutom svårt att se hur detta kan vara förenligt med att bankerna just nu är en fungerande del av uppbyggandet av det gemensamma goda i samhället. I stället för att åka triumfvagn vid presentationerna av årsrapporterna borde man från bankens företrädares sida snarare ha skämskudden nära till hands.
Erik Åkerlund 2015-01-24