av THOMAS IDERGARD
–Påvens fredsbudskap.
I sitt budskap för den årliga Världsdagen för fred den 1 januari koncentrerar sig påven Franciskus i år på ett tema som han ofta har återkommit till under senare tid, nämligen den kriminella, människoförnedrande och djupt omoraliska verksamhet som går under namnet trafficking. Bara i Storbritannien, där jag bor, beräknas just nu nära 3 000 personer, varav 600 barn, vara offer för trafficking. Hur hänger då detta samman med fred och vad menar den helige fadern kan göras för att motverka och bekämpa denna utbredda ondska?
Påven inleder sitt budskap med att påminna oss om att människans kallelse att samarbeta med Gud är en kallelse att eftersträva fred i världen. I en återkoppling till sitt fredsbudskap för 2014 framhåller påven att människans längtan efter ett fullvärdigt liv inkluderar en naturlig vilja att se medmänniskor som bröder och systrar att acceptera och omfamna. I det mänskliga förnuftet finns en strävan efter rättvisa och kärlek eftersom dessa värden är avgörande för utvecklingen av människans värdighet och frihet. Med hänvisning till aposteln Paulus brev till Filemon, där aposteln ber sin medarbetare att välkomna slaven Onesimus som kristen och därmed som broder, slår Franciskus fast vad som blir det fortsatta resonemangets utgångspunkt: genom Kristus och tron på honom är vi människor ”inte längre slavar, utan bröder och systrar”.
Efter denna inledning går texten över till att beskriva Guds plan för människan i skapelsen. Människans vara, som man och kvinna, och uppmaningen till Adam och Eva att vara fruktsamma och föröka sig, gav upphov till det första kända broderskapet, det mellan Kain och Abel. Påven fastslår att broderskap – och systerskap – bygger på ett gemensamt mänskligt ursprung och en därmed delad natur och värdighet som Guds avbild. I den mänskliga familjen kan mångfalden sedan blomstra och utvecklas, men alltid uitfrån ett gemensamt ursprung. Syskonskap präglar därmed naturligt de relationer som människan bygger för att leva som Guds avbild.
Men, framhåller Franciskus, syndens ”negativa realitet” bryter detta naturliga syskonskap och förvrider konstant ”skönheten och upphöjdheten i att vara bröder och systrar i den enda mänskliga familjen”. Det började med att Kain avfärdade kallelsen till broderskap genom mörda sin bror och har sedan fortsatt genom den mänskliga historien. Kedjan av synder, där en leder till en annan, har skapat en ojämlikhet mellan personer av samma ursprung, vilken ytterst är en vägran också till sann gemenskap med Gud, upphovet till vår gemensamma natur. Därmed etableras en ”förslavandets kultur” där avfärdandet av den andre ger upphov till våld och andra kränkningar av mänsklig värdighet – först i det lilla och sedan vidare i det stora.
I Jesus Kristus har Gud emellertid erbjudit oss en möjlighet att göra bruk av vår personliga frihet till frivillig omvändelse tillbaka till gemenskapen med vårt ursprung och därmed med varandra. De första kristnas sätt att uttryckligen leva denna nya gemenskap, där skillnader i ”ursprung och social status inte förminskade någons värdighet eller uteslöt någon från tillhörigheten till Guds folk” kom att levandegöra evangeliets förkunnelse om återlösning också av mänskliga relationsband. Här återfinns därmed förebilden för organiserandet av alla mellanmänskliga förehavanden, tycks påven mena.
Han fortsätter sedan med att analysera fenomenet mänsklig underordning, där en historiskt växande insikt har fått oss att betrakta slaveri i ordagrann mening, det vill säga att en människa äger en annan, som ett brott mot mänskligheten. Men ändå lever miljontals människor i dag i en situation med liten eller ingen frihet och under omständigheter som liknar slaveri, vilket till exempel yttrar sig i ovärdiga arbetsförhållanden, situationen för många flyktingar, prostitution, organhandel, tvångsrekrytering till arméer, tiggeri och terrorhandlingar av olika slag. Både den klassiska formen och dessa nyare former av slaveri eller slavliknande förhållanden bygger på en människosyn som tillåter oss att behandla andra människor som objekt, som medel för att nå egna mål. Handlingar som ytterst bekräftar en sådan syn kan, menar den helige fadern, främjas av omständigheter som fattigdom, underutveckling, korruption och långvariga väpnade konflikter.
Härifrån går påven Franciskus sedan specifikt in på frågan om mänsklig trafficking, till vilken han också räknar människosmuggling som en särskild form av modernt slaveri som vuxit fram i globaliseringens kölvatten. I synnerhet exploateringen för sexuella syften representerar ett slags absolut nollpunkt i objektifieringen av andra. Här upprepar påven sitt ofta gjorda påstående att sådant tycks pågå i sammanhang där ingen bryr sig. Men, framhåller han, när detta är sagt måste också alla de insatser som görs för att motverka och vända utvecklingen nämnas: framför allt arbetet från olika religiösa, inte minst kvinnliga, kongregationers sida för att bryta ”de osynliga kedjor som binder offer till exploaterare”, genom konkret hjälp till offer, psykologisk rehabilitering och återintegrering av dem i deras hemmiljöer.
Men kyrkan och alla frivilliga krafter kan inte ensam bemästra den mänskliga exploateringens gissel, framhåller påven, utan situationen kräver också ett mer kraftfullt institutionellt åtagande, nationellt och internationellt inom framför allt tre områden: prevention, skydd av offer och lagsökning av ansvariga. Det globala perspektivet är särskilt angeläget, eftersom de kriminella organisationerna arbetar genom globala nätverk.
Enskilda stater måste se till att lagstiftningen respekterar den mänskliga personens värdighet på alla områden, det gäller till exempel regler för arbete, migration och adoption, för att stärka det allmänna skyddet av mänskliga rättigheter. Med bevarad respekt för subsidiariteten måste mellanstatliga organisationer bättre samordna arbetet mellan rättsvårdande myndigheter. Företag, inte minst multinationella, är skyldiga att säkra värdiga arbetsförhållanden i alla produktionsled och vara vaksamma på att ”former av underordning eller mänsklig trafficking inte finner sina vägar in i distributionskedjan”. Men också konsumenternas ansvar måste uppmärksammas, påpekar Franciskus, och citerar sin företrädare: ”att köpa är alltid en moralisk – och inte enbart en ekonomisk – handling”. Civilsamhällets organisationer har, utöver de fältinsatser som görs på en nivå dit till exempel myndigheter har svårare att nå, en viktig uppgift i att bilda opinion mot ”förslavandets kultur”. Påven framhåller här Heliga stolens stöd till och samordning av kyrkliga kongregationers och gruppers arbete och uppmärksammande av frågan i olika internationella sammanhang, som ett konkret exempel.
Möjligen skulle påven före uppräkningen av olika insatsområden ha kunnat göra bruk av sin goda och vitt uppskattade förmåga att tala klartext genom att lite närmare beskriva var eller på vilket sätt de institutionella insatser som redan görs är otillräckliga eller har för ringa omfattning. Nu lämnas läsaren i okunnighet om huruvida påven menar att de saker som görs är otillräckliga i sig eller att det behövs ytterligare kraftsamling, till exempel genom prioritering och resurser, som en mer uttalad ambition utgör. Hans tal om likgiltighet får mig att luta åt att han menar det senare, och då kanske främst från det institutionella samhällets sida. Det hade han i så fall gärna kunnat säga tydligare.
Fredsbudskapet avslutas med en appell för en globalisering av broder- och systerskapet som motmedel mot slaveri och likgiltighet. Kyrkans uppgift, att kalla alla till omvändelse i synen på vår nästa genom att ständigt vittna om människans inneboende värdighet i sanning och frihet, beskrivs genom den heliga Josephina Bakhitas livsberättelse. Hon var en före detta kidnappad slavinna som, tack vare tron, som bar henne genom alla smärtsamma upplevelser, kom att kallas till ett liv som ordenssyster i hoppets tjänst åt andra.
Påven uppmanar var och en av oss att, som enskilda personer och i våra olika gemenskaper och se vårt vardagsliv i ljuset av kampen mot trafficking på alla plan; att försöka urskilja om våra vägar korsas av människor som kan vara offer och att noga välja produkter och tjänster vi köper utifrån de arbetsförhållanden som kan ligga bakom. Även om ekonomiska förutsättningar och dagliga omständigheter kan göra att vi inte ser, så måste vi med förebild från dem som aktivt engagerar sig inse att också det lilla – som ett vänligt ord till en okänd människa – kan ha stor betydelse. Så kan våra bidrag att förändra andras livsvillkor också förändra oss själva.
Under inga omständigheter får vi i likgiltighet vända oss från våra också okända medmänniskors lidande. För ytterst handlar det om dem som Jesus Kristus kallar ”dessa minsta”. Påven Franciskus avslutar sitt fredsbudskap med att påpeka att vi redan ”vet vad Gud kommer att fråga var och en av oss: Vad gjorde du för din broder?” (jämför 1 Mos 4:9–10). Det kräver att vi deltar i utvecklingen av en ”ny världsomspännande solidaritet och ett globalt broderskap” som kan ge de mest utsatta i världen hopp. Med andra ord – arbetet för fred rör inte bara motståndet mot krig utan blir uthålligt framgångsrikt först när vi i insikt och insats förstår vad vårt gemensamma ursprung kräver av oss för att värna den andres mänskliga värdighet, vem hon än är och var hon än är.
Thomas Idergard är jesuit och teologie studerande i London.