Föreställ dig döden…

url

Minns du lågstadiet?
Du var 7, 8 år gammal. Kan du komma ihåg vilka dina kompisar var? Vad ni lekte på rasterna? Minns du vilken mat du tyckte var godast, hur ditt rum såg ut, vad du var rädd för? Kommer du ihåg gatan utanför ditt hus?

Föreställ dig att ett krig kom till din hemstad. På nätterna kunde du höra höga smällar, många, ibland alldeles ute på gatan, och oftast sov du hos dina föräldrar för att du inte vågade vara ensam. Men du märkte att de också var rädda. Du fick inte längre leka ute på gatan med dina vänner och efter ett tag sa din pappa att du skulle stanna hemma från skolan, tills det blev lugnare i staden. I affären började hyllorna se konstigt tomma ut och en gång när du och din mamma handlat såg ni två män som låg alldeles stilla på trottoaren, med blod på sig. Efter det fick du inte följa med till affären mer.

En dag försvann din pappa. Han kom inte hem från jobbet, och fast du tittade ut genom fönstret varje dag den veckan, varje eftermiddag i en hel månad, så såg du honom inte. Du såg bara folk som sprang, och rykande hus. När månaden var slut kom en främmande man och hälsade på dig och mamma. Vid köksbordet berättade mamma att mannen skulle ta med dig till ett ställe där du inte behövde vara rädd, långt bort, där det inte var krig. Du skulle låtsas att mannen var din pappa, och mamma skulle följa efter så fort hon kunde. Mamma var väldigt ledsen när hon pratade. Men det var ingen­ting emot hur ledsen och rädd du själv var.
Du reste med den främmande mannen som låtsades vara din pappa en bit, men sedan kom andra män, andra pojkar, ibland några kvinnor. Resan var jobbigare än något du kunnat fantisera om, och så lång att du snart slutade tro på att den skulle ta slut. Du lärde dig snabbt vad döden är för något, och förstod att den snart skulle komma till dig. Hela tiden fick du och de du reste med gömma er för farliga män i uniformer.

Föreställ dig nu att du är lite äldre: 9 år. Den oändliga resan tog trots allt slut. Du har kommit till det land utan krig som din mamma hade berättat om, men de säger att du kanske inte får stanna. Du är instängd i ett stort hus med andra pojkar, som också har lämnat kvar sina mammor och pappor i kriget. Det enda du kan tänka på är att din mamma aldrig kommer att hitta dig om du blir skickad någon annanstans. Till slut rymmer du tillsammans med en lite äldre kille som är lika rädd som du. Ni ska gömma er, det har ni blivit bra på.
Så blir ni tagna av en man med uniform på tåget som ni smitit ombord på. Utanför tåget väntar två andra män, med uniformer som ser farliga ut. Du får panik och försöker springa, men en av dem får tag i dig. Du sliter och drar, men han brottar ner dig på marken, sätter sig på dig och slår ditt huvud i golvet. Du kan inte tänka, du gråter, skriker, ber till Gud och kämpar som ett djur. Mannen håller för din näsa och mun, du kan inte andas. Nu har den kommit för att ta dig. Döden.
Julia Teglund