Metodiken i Israels galenskap

4114475096_dc92203715_o(2)

Israel har gått bärsärkagång i Gaza tre gånger på sex år. Norman Finkelsteins senaste bok ‘Method and Madness: The hidden story of Israel’s assaults on Gaza’ (OR Books, 2014) är ett förödande angrepp på de myter som gör massakrerna möjliga. Deborah Maccoby har läst den.

Israels angrepp på Gaza förra sommaren – det tredje på sex år – dödade fler än 2.000 människor, nästan en fjärdedel av dem barn. Förödelsen var och är fortfarande oerhörd. ”En hel inhemsk ekonomi har så gott som ödelagts”, rapporterade dr Sara Roy från Harvard under efterdyningarna till massakern. ”Samhället i Gaza har reducerats till att bli nästan helt beroende av hjälp.” Den långdragna blockaden och de upprepade bombningarna av ett utfattigt flyktingläger är förvisso en sorts galenskap. Men vansinne har ofta sin egen perversa logik, och Norman Finkelsteins senaste bok avslöjar ingående den förvridna logiken bakom Israels operationer i Gaza. Även om det är galenskap så finns det en metodik i den.

I förordet skriver Finkelstein att ”den sammanhållande väven i bokens berättelse utgörs av tre teman”. För det första föregicks varje attack på Gaza av ett mönster av medvetna israeliska provokationer som ledde till hämnd från Hamas med hjälp av till stor del ineffektiva raketer, som Israel sedan utnyttjade som förevändning. För det andra lyckades Israel i samtliga fall undvika att ställas till svars av det internationella samfundet. För det tredje slutade varje massaker med ett dödläge och fortsatt belägring av Gaza.
Israels motivering har också varit densamma. Medan Israel framställer sina offensiver som motvilliga svar på palestinska aggressioner, hävdar Finkelstein att sanningen är den rakt motsatta. Israels provokationer och angrepp följer vanligtvis på en palestinsk ”fredsoffensiv” – fredstrevare som undergräver Israels förevändningar för att avvisa en tvåstatslösning och därmed hotar det med framtidsutsikter att tvingas ge upp mark på Västbanken. För att förekomma en ovälkommen fred uppviglar Israel till krig och brännmärker palestinierna som ”terrorister” som man inte kan sluta fred med. Finkelstein spårar detta mönster tillbaka till kriget mot Libanon 1982 och har tagit begreppet ”fredsoffensiv” från en israelisk analytiker som skrev på den tiden. Ett andra konsekvent mål bakom Israels angrepp på Gaza är att återställa vad Israel kallar sin ”avskräckningsförmåga” som regionens dominerande makt. Finkelstein spårar denna politik tillbaka till Sexdagarskriget. Men medan Israel 1967 slog fast sin avskräckande förmåga genom att besegra arabvärldens största militärmakt, så måste den försvagade israeliska militären idag använda Gaza som slagpåse istället för en väldigare fiende som Hizbollah.
Finkelstein förklarar 2008 års ”Operation gjutet bly” i dessa termer. Hamas hade hållit fast vid en fyra månaders vapenvila som inleddes i juni 2008, och antydde att de var beredda att gå med på en tvåstatslösning. Det fanns förhoppningar att den amerikanska administrationen skulle kunna sätta tryck på Israel att förhandla om en sådan lösning. Dessutom ville Israel gärna på nytt hävda sin ”avskräckningsförmåga” efter misslyckandet i Libanon 2006 och oförmågan att övertyga den amerikanska regeringen om att angripa Iran. Den 4 november 2008 – när världens ögon var riktade på valet av Obama i USA – bröt Israel därför vapenvilan med en räd in i Gaza som dödade fyra Hamasmedlemmar. Som väntat avlossade Hamas raketer som vedergällning. Israel eskalerade konflikten och inledde ett massivt angrepp.
Mönstret upprepades under Gazakriget 2012. Det nya läge som orsakades av den arabiska våren hade skapat en gynnsam miljö i regionen för ett hoppfullt Hamas. Så Hamas’ ledare Ahmed al-Jabaari mördades när han var i färd med att föreslå en långsiktig vapenvila med Israel. Mordet framkallade en spärreld av raketer från Hamas, som följdes av ett israeliskt angrepp i stor skala.
Men kriget 2012 (Operation pelare av rök) var mycket mer återhållsamt än ”Gjutet bly”. Israel inledde inte några mark­operationer. Finkelstein påpekar att det enda sättet Israel kan göra det utan stora förluster av soldater, som inte är populärt hos den israeliska allmänheten, är genom att skjuta på allt inom synhåll och orsaka stora mängder civila dödsoffer i Gaza. Egypten och Turkiet klargjorde att de med kraft skulle motsätta sig ännu en ”Operation gjutet bly”. Gränsen mot Egypten var vid denna tidpunkt öppen, så Gaza var fullt av journalister.
Sådan är förhistorien till 2014 års Gazakrig (Operation Protective Edge). Israels ”avskräckningsförmåga” behövde få sin regelbundna påspädning, så återigen pulvriserades Gaza. Ett sekundärt mål var att straffa och kuva befolkningen i Gaza och försöka vända den mot Hamas. Återigen kom operationen direkt efter en palestinsk ”fredsoffensiv”. Hamas hade gått med på att stödja en palestinsk enhetsregering som hade fått ett tyst stöd från USA och EU. Hamas gick inte mot att den nya enhetsregeringen skrev under på de förhandlingspunkter som USA och EU hade satt upp: erkänna Israel, avvisa våld och erkänna tidigare överenskommelser. Återigen ökade det internationella trycket på Israel att förhandla fram en tvåstats­lösning och ge upp Västbanken.
En skillnad från de tidigare operationerna var att ”Operation Protective Edge” till stor del var beroende av tillfälligheter. Den israeliska regeringen väntade på ett tillfälle, och när tre israeliska judiska ton­åringar kidnappades och mördades slog Netanyahu till. Under täckmantel av en söknings- och räddningsoperation – trots att den israeliska regeringen viss­te att tonåringarna var döda – gick den israeliska armén till våldsamt angrepp mot Hamas på Västbanken och angrep även Hamas i Gaza. Här upprepades det vanliga mönstret: Israels operationer på Västbanken besvarades med en spärreld av raketer från Hamas, som i sin tur ledde till ett massivt israeliskt angrepp och massaker i Gaza.

En stor fråga vad gäller ”Operation Protective Edge” är: varför inledde Israel en markoffensiv? Varför fanns i år inte de begränsningar som hindrade Israel att göra det 2012? Finkelstein förklarar att Israel under en tid faktiskt undvek en markinvasion. Men ännu en gång utnyttjade Netanyahu en möjlighet. Han kunde inte stå emot frestelsen att inleda en markinvasion samma dag som världens media koncentrerade sig på nedskjutningen av det malaysiska flygplanet över Ukraina. En annan viktig faktor var att Israel hade gått med på det avtal om vapenvila som hade arbetats fram av den egyptiske presidenten al-Sisi med hjälp av Tony Blair (utan att Hamas hade konsulterats), medan Hamas hade avvisat det. Blair hade lagt fram villkor som han visste att Hamas skulle avvisa, och gjorde det så att det kunde se ut som om Israel sökte fred medan Hamas framstod som den aggressiva parten. På ett bredare plan påpekar Finkelstein att hela den regionala situationen hade förändrats sedan 2012. Mursis regering i Egypten hade körts bort av en militärregering som var starkt mot Hamas. Turkiet var upptagen med situationen i Syrien, och ISIS framväxt på sommaren gjorde EU mottaglig för Israels bild av Hamas som ett islamistiskt hot.

Den mest kontroversiella delen av boken, som utan tvivel kommer att ge Finkelstein mycket ovett, är hans påstående att de raketer som Hamas avfyrade mot israeliska civila varken var olagliga eller omoraliska. Han påpekar att internationell lag fortfarande inte otvetydigt har gått mot ”krigsvedergällning” mot civila. Och även om många läsare troligen kommer att ha problem med det, så argumenterar han förvisso bra för sin vägran att fördöma raketangreppen i moraliska termer. Hamas’ raketer avfyras först efter medvetna israeliska provokationer, och utan raketerna skulle invånarna i Gaza glömmas bort, lämnas att ruttna i ett obeboeligt utomhusfängelse bakom en blockad. De raketer som användes under Gazakriget 2014 var bara ”förstärkta fyrverkerier” – en till största delen symbolisk gest av trots och motstånd. Finkelstein citerar Hamas’ ledare Khaled Mishal – ”våra enkla, hemmagjorda raketer är vårt protestrop till världen” – och frågar: ”Har palestinierna rätt att symboliskt göra motstånd mot en långsam död avbruten av tillfälliga massakrer, eller ankommer det på dem att lägga sig ner och dö?”
Finkelsteins argument mot raketerna är rent praktiska: det väpnade motståndet har inte fungerat och är i själva verket precis vad Israel vill ha för att kunna brännmärka Hamas som terrorister, hitta en förevändning för massakrer på civila i Gaza och förekomma alla som helst möjligheter att avstå mark för fred – till och med på Israel­s egna villkor, som i Kerrys initiativ. Finkelstein befinner sig i en ställning där han kan uppmana till ickevåld utan att låta oärlig eller nedlåtande. Han avslutar sin bok med att föreslå en massiv ickevåldsdemonstration av hela Gazas befolkning på 1,8 miljoner människor till gränsövergångarna, med Gazas en miljon barn i täten, samtidigt som massdemonstrationer av hundratusentals solidaritets­aktivister skulle omringa FN:s högkvarter i New York och Genève och kräva ett slut på blockaden. Det är ett inspirerande förslag, men kommer återigen att leda till många frågor. Efter att ha utstått så mycket, kan vi förvänta oss att invånarna i Gaza kan samla styrka för att på nytt stå inför möjligheten av massakrer, även om det skulle leda till betydligt färre offer än ännu ett oundvikligt israeliskt angrepp, och äntligen skulle ge dem frihet?
Sammanfattningsvis: trots dessa kontroversiella frågor – som förvisso ökar bokens intresse – är Methods and Madness ett sammanhängande och förödande angrepp på den israeliska propagandans myter och lögner. Mot stridsvagnar, stridsflygplan, drönare, precisionsrobotar och vit fosfor använder Finkelstein glödande ilska, bitande ironi, förstånd, sunt förnuft, internationell lag, logik, en klar analys och sanningen.

Deborah Maccoby
En längre version av artikeln är tidigare publicerad på newleftproject.org
Översättning från engelska: Göran Källqvist.