Svarta pantrarnas uppgång och fall

Bobby Seale, Huey Newton

Få rörelser i USA har haft ett sådant politiskt inflytande såsom de Svarta pantrarna hade. I boken Black Against Empire: The History and Politics of the Black Panther Party, av Joshua Bloom och Waldo E. Martin Jr  beskrivs denna stridbara grupperings historia från dess uppkomst till
dess undergång. Matthijs Moed har läst den.

När medborgarrättsrörelsen i mitten på 1960-talet hade lyckats med att avskaffa de sekelgamla segregationslagarna spred sig en hoppfull stämning bland afroamerikanerna om en jämlikare och bättre framtid. Men därav blev inte. Svarta aktivister, som inte bara mötte polisvåld utan ständigt konfronterades med vardagens fattigdom och hopplöshet i de svarta gettona, började söka efter nya sätt att föra kampen. I oktober 1966 stiftade två av dem, Huey Newton och Bobby Seale, Black Panther Party for Self Defence.
Några månader senare genomförde Svarta pantrarna sin första bevakningspatrull. Beväpnade med pistoler, gevär och en lagbok började Newton, Seale och Bobby Hutton att i staden Oakland följa efter en polisbil. Då polisen beordrade dem att lämna ifrån sig vapnen vägrade Newton att lyda. För lagen i Kalifornien gav honom rätt att bära vapen. Efter ett upp­hetsat ordbyte beslöt polisen att inte riskera en eldgivning och drog sig tillbaka. Det var med denna aktion som de Svart­a pantrarna ville visa att de svarta inte behövde underordna sig det ständiga och godtyckliga polisvåldet utan att de hade rätt, som varje amerikan, att med vapen försvara sig.
Under månaderna därefter satte de Svarta pantrarna i gång sin nya taktik att följa polispatruller på stan. Det är detta avsnitt i Black against Empire som utgör det mest spännande och fängslande i hela boken. Myndigheterna insåg faran med pantrarnas taktik och genomförde snabbt lagändringen som förbjöd medborgare att offentligt bära vapen och följa efter polispatruller, den så kallade Mulfordlagen. I en sista uppvisning, av den väpnade aktionen, ockuperade pantrarna kortvarigt det kaliforniska parlamentets andra kammare i Sacramento. Trots att Mulfordlagarna strax därefter godkändes innebar de Svarta pantrarnas aktioner att de visade den svarta befolkningen på en ny taktik i frigörelsekampen.
Blom och Martin hävdar att ingen annan svart organisation i samma mån som de Svarta pantrarna lyckats med att mobilisera de svarta. I slutet av 1968 hade pantrarna avdelningar i mer än 20 städer,  naturligtvis inkluderande New York, Los Angeles och Chicago. Pantrarna hade lyckats med att ge den svarta befolkningen en strategi att ifrågasätta statens legitimitet genom sitt självförsvar gentemot det ständiga polisförtrycket. Enligt pantrarnas analys utgjorde den svarta befolkningen en koloni inne i USA och polisen var en kolonial ockupationsarmé, gentemot vilken man förde en revolutionär anti-imperialistisk befrielsekamp.
Författarna visar att pantrarna även sökte bredda sig genom att delta i värnpliktsvägrarnas kamp mot att delta i kriget i Vietnam. De deltog även i studenternas kamp mot rasismen på universiteten vilket kom att lamslå hundratals universitet och högskolor.
För den svarta befolkningen anordnade pantrarna gratis frukost, sjuk- och hälsovård och skolor för mindre bemedlade svarta. Men de var också aktiva utanför USA. De hade en egen ambassad i Algeriet och fick hjälp från Kuba och Nord-Vietnam. De var med om att bygga upp samarbete och koalitioner med rörelser nationellt och internationellt som gjorde att pantrarna kunde räkna med politiskt och finansiellt stöd, något som var nödvändigt för deras fortbestånd.

USA:s federala polis FBI och de delstatliga polismyndigheterna försökte att med motpropagandakampanjer, beväpnade ingripanden och med regelrätta angrepp förinta grupperingen. Till exempel mördades Fred Hampton, ledaren för pantrarnas avdelning i Illinois, i sömnen av en FBI-patrull. Trots det hårdnade undertryckandet växte dock de Svarta pantrarna istället för att krympa och det var tack vare just den strategiska insikten de hade.
Black against Empire visar också på könsförhållandena i den Svarta panter-rörelsen. Kvinnorna deltog i rörelsens alla organ och spelade en väsentlig roll. Deras strid var även en kamp mot sexismen och av att söka motverka bilden av pantrarna som maskuliniteten själv. Könsojämlikheten förblev, icke desto mindre, olöst då det hårda undertryckandet kom att fordra att alla krafter måste ges åt den anti-rasistiska och socioekonomiska striden.
Det blev emellertid faktorer utanför pantrarnas kontroll som kom att fälla deras framtid. President Nixon öppnade universiteten för svarta och gav dem statliga anställningar. USA intensifierade sin diplomati med de stater som gav pantrarna stöd och kom på så sätt att motverka det stöd de tidigare fått. Dessutom trappade Nixon ner krigsinsatsen i Vietnam. Sammantaget ledde detta till att de Svarta pantrarna dog ut ganska så snabbt.

I inledningen till Black against Empire klargör författarna att boken i främsta rummet är en analys av the Black Panther Party. Det genomsyrar också hela boken där styrkeförhållandet mellan de Svarta pantrarna, staten och övriga rörelser, är dess huvudaxel. Det ger boken stadga och eftersom den dessutom är tydlig och välskriven är den lättläst. Och även om man klart kan förnimma författarnas välvilja gentemot de Svarta pantrarna hindrar detta ingalunda att Black against Empire är en balanserad och god introduktion till de Svarta pantrarna som den betydelsefulla del de varit av den svarta folkrörelsen i USA.

Matthijs Moed
Ursprungligen publicerad i Rood (Bryssel). Översättningen till svenska är gjord av Per-Erik Wentus och finns även att läsa på www.marxistarkiv.se