av THOMAS IDERGARD
Då och då framträder resonemang som försöker förklara islamismens våldsanvändning med att religion i allmänhet bär på en i grunden och till sitt väsen farlig och våldsam potential. Ofta handlar det om illa dolda försök att finna påstådd kristen extremism.
Ett exempel är när kristna barnmorskor – som med grund i sin tro vägrar medverka i ingrepp som släcker livet på ofödda barn i vårdapparaten – jämställs med jihadister som frivilligt åker till krigszoner för att släcka liv på löpande band i alla sammanhang som erbjuds [läs mer här]. Ett annat är när seriösa krav, i seriösa sammanhang, reses på att staten ska upplysa ungdomar i skolan om religionens skadeverkningar på samma sätt som den gör om tobakens, och bland annat motiveras med halv- eller helmillenniegamla fenomen som häxbränningar och korståg [läs mer här].
Om detta slags religiösa kålsupar- och likställdhetsteori kan mycket sägas. En sak är att häxbränningar på kyrkbackarna efter söndagsgudstjänsten knappast kan sägas vara ett vanligt problem i dag, för att uttrycka sig försiktigt. Det beror på århundraden av avgörande filosofisk och teologisk utveckling i kristendomen. Tack vare filosofisk och teologisk reflektion har den kunnat mogna. Därför kan alla religioner inte klumpas ihop i betraktelsen av ett nutida problem med grund i en speciell och extrem riktning hos vissa personer inom en specifik religiös tankevärld.
Men kålsupar- och likställdhetsteorierna om religion brukar försöka lägga skulden på religionernas sanningsanspråk. Så länge man rör sig med föreställningen om att det finns en absolut sanning om människan och världen, finns också en potential till våld, eller i alla fall olika slags tvång, när alla andra ska bibringas denna sanning, brukar det hävdas. [Bilden: Målning av den spanske konstnären Francisco de Goya (1746–1828), Viejos comiendo sopa – Gamla som äter soppa; kålsupare.]
Så går det förstås inte att generalisera. Det hela beror nämligen på vad som hålls för sant. Låt oss se på kristendomen som direkt eller indirekt måltavla för kålsuparteorierna (medan deras företrädare samtidigt kan hävda att islamism inte har någon koppling till den specifika religionen islam). Kristendomen har genom historien kommit att förstå sina egna filosofiska grundantaganden allt bättre och har ju mer den knutit an till sina rötter, ytterst till sin grundare, Jesus Kristus själv, förstått alltmer av sanningen.
Vad är det då kristendomen håller för sant? Jo, att Gud har skapat världen och människan, och erbjudit henne sin gemenskap, men att människan har nyttjat sin frihet och tackat nej för att istället med olika medel (inklusive religion ibland) göra sig själv till Gud. Då har Gud blivit människa, och underkastat sig det mänskliga livets villkor till den yttersta gränsen och dött, för att sedan uppstå igen. Tron på det ska ge människan gemenskap med Gud, trots hennes oförrätter mot Gud och sin nästa. Erbjudandet kvarstår alltså genom allt. Men det är ett erbjudande, som det är vars och ens rätt att söka, finna och tacka ja eller nej till. Guds kärlek kvarstår oavsett vårt val. Men Gud tvingar sig inte till en gemenskap som vi inte vill ha, och det gäller i evighet.
Med grund i det Jesus själv gjorde och lärde är alltså sanningen, som den kristne ser och bekänner, att var och en själv, med sitt av Gud givna och därmed heliga liv, har rätt att förhålla sig hur han eller hon vill till sanningen, även om han eller hon avvisar den. Att kunna säga nej till den när den erbjuds är en del av sanningen självt. Alltså blir respekt för vars och ens eget förhållningssätt till den, en del av sanningen om människan och livet.
En sådan insikt eller tro att vi får och kan välja sanningens erbjudande och att det valet har eviga konsekvenser för var och en, främjar förstås ivern till förkunnelse och mission. Men den kan inte – det vill säga, det är inte bara en fråga om att den inte vill, utan att den faktiskt inte kan – motivera våld på någon nivå. Vad vissa enskilda än skulle få för sig. Då skulle den nämligen vara en självmotsägelse och inte sann.
Enskilda eller grupper av människor med snedvridna och onda avsikter kan förstås missbruka och vanställa allt för sina egna syften, inklusive religion. Dock har, räknat i både kvantitativ och kvalitativ ödeläggelse, missbruket av politiken under det gångna århundradet överträffat allt annat. Lägger man bara samman antalet döda som politiker som Adolf Hitler, Josef Stalin, Mao Zedong, Pol Pot och några till har åstadkommit gemensamt på 1900-talet torde det överträffa alla religiösa förföljelser och krig sammantagna under alla århundranden dessförinnan. Dessutom var just de nämnda politikernas ideologiska föreställningsvärldar, om än till viss del väldigt olika, starkt präglade av en gemensam tro – nämligen tron på att Gud inte finns och på att de och deras maktapparater därför haft att skipa ”rätt” och förverkliga ”paradiset” i Guds ställe. Politik och stat i kombination med ideologisk ateism är alltså en garanterat dödlig blandning.
Bara för att Hitler eller Stalin var politiker och ledde politiska organisationer skulle väl ingen som är vid sina sinnens fulla bruk komma på tanken att påstå att alla andra politiker eller politiska organisationer, som till exempel Mona Sahlin eller kristdemokraternas ungdomsförbund utgör en potentiell fara för människors liv bara genom sitt varande politiska. Politiken – ofta något viktigt och gott i sig då den handlar om hur vi organiserar vår samverkan i den stora världens gemenskaper – kan liksom religionen – också ofta något viktigt och gott i sig, då den skänker livet mål och mening – missbrukas och bli farlig, genom att komma i händerna på farliga personer eller grupper med farliga verklighetsföreställningar och förmåga att sätta dessa i verket.
Då blir också den centrala frågan hur vi i våra öppna samhällen kan identifiera och förhindra sådana personer innan det är för sent. Alldeles oavsett vad det är för något de missbrukar för sina fruktansvärda syften.
Thomas Idergard 2015-02-24