Det är i korsningen mellan vidgade klyftor och upplevd politisk vanmakt som högerpopulister och nyfascister kan kliva fram och erbjuda sina tjänster.
Reaktionerna på decemberöverenskommelsen bland högerns riktkarlar har varit starka – ”sätter demokratin ur spel”, ”undergräver grundlagen”. De som upprörs mest är också de som mest ihärdigt har arbetat för att bereda marken för ett borgerligt närmande till Sverigedemokraterna – som parti och/eller som politisk strömning. Det har varit enskilda gammelgäddor, kretsen runt tankesmedjan Timbro, SvD:s och Dagens industris ledarsidor.
Detta är både alarmerande och fullt begripligt. Statsunderstödd marknadsfundamentalism möts i dag med missnöje långt upp i mellanskikten, i Sverige som i stora delar av västvärlden. Många är helt enkelt trötta på växande klyftor, på att välfärdstjänster utarmas och på att resurser slussas genom staten till privata profitörer.
Den som vill vinna parlamentarisk majoritet för mer av samma misslyckade politik, behöver bjuda på mer än den nyliberala retoriken att ”marknaden” är Den Enda Vägen.
Att peka finger nedåt och skrämmas med redan utdefinierade grupper har alltid varit en del av högerpolitikens repertoar. Den retorik som antyder att ”utanförskap” och ”bidragsberoende” i grunden är en individuell, närmast moralisk defekt hos den som står längst ned, är välkänd och effektiv.
Den rasistiska impuls som högerpopulister runt om i Europa nu bygger politisk rörelse kring, har den etablerade borgerligheten under efterkrigstiden hållit längre bort. Men tiderna ändras. Det blir lockande att försvara sina ekonomiska intressen, och möjligheten till regeringsmakt, med hjälp av rasistiskt anstruken högerpopulism. Därför ser vi nu hur partier som SD i land efter land inlemmas i regeringsunderlag och/eller starkt påverkar hur konservativa och liberaler orienterar sig.
Decemberöverenskommelsen satte på det rent parlamentariska planet ett hinder i vägen för en sådan utveckling som med turbofart var på väg att ”normalisera” Sverige. Men det är bara att följa debatten på högerkanten för att se att de kraftiga strömmarna fortsätter forsa.
I Dagens industri har man kunnat läsa om den väl berättigade oron hos bidragssökande välfärdskapitalister. Håkan Tenelius hos Vårdföretagen förefaller skakad över att S–MP-regeringen faktiskt pressades vänsterifrån till att föra en politik som den sade sig företräda i valet, och som har ett mycket brett folkligt stöd. ”Vi såg en möjlighet att med det här extravalet få till en bättre debatt och pröva den här frågan en gång till”, säger han apropå risken att bli av med de breda sugrören ned i statskassan.
I samma tidning har man på ledarplats kunnat se Vänsterpartiet och SD jämställas som ”ytterlighetspartier” för vartdera blocket. Och en borgerlig regering som lutar sig mot SD öppet luftas som ett alternativ, vari Alliansen ”utan avkall på sin integritet kunnat utlysa migrationspolitiken som ett reformområde … vilket vunnit SD:s gillande”.
I Sverige har motviljan mot rasistiskt formulerad politik trots allt varit såväl institutionellt som brett folkligt förankrad. Det har därför funnits och finns ett pris att betala för de etablerade politiker som öppet vill fraternisera med SD på sin sida i klasskampen. Det är och förblir därför att hålla de skansarna: synliggöra och höja priset för samkväm med SD. Samtidigt är det för progressiva krafter lika viktigt att mobilisera runt de ekonomiska och välfärdspolitiska kärnfrågorna. Dels för att de finns där och spelar roll i allas våra liv. Dels för att det är precis i korsningen mellan vidgade klyftor och upplevd politisk vanmakt som högerpopulister och nyfascister kan kliva fram och erbjuda sina tjänster.
Ali Esbati
Artikeln är publicerad i Magasinet Arena #1 2015. Numret finns ute i butik från och med tisdag 24/2. Prenumerera på tidskriften här >>