Modiano skriver fram de för alltid förlorade

Auschwitz

Böcker som får oss att loda på djupet, att tänka, att försöka förstå, både historien och samtiden, de är otroligt mycket värda. De har ett värde som det inte går att sätta något pris på. Ändå sätts det pris. Patrick Modianos böcker är sådana. De har fått pris men de har ett prislöst värde. De är viktiga för mänskligheten.

Nobelpristagarna i litteratur. Ibland går de mig helt förbi. Ibland, om än väldigt sällan, är de absoluta favoriter, som Alice Munro. Den senaste pristagaren, fransmannen Patrick Modiano, hade jag aldrig hört talas om. Sedan läste jag en intervju med den snart 70-årige, ganska tillbakadragne författaren och blev nyfiken. Han verkade så sympatisk, en sådan känsla räcker långt. Så jag köpte en pocket. Dora Bruder.
Den borde läsas i alla skolor.
Historien är egentligen ganska enkel. Den utgår från en notis i en parisisk tidning från december 1941. En femtonårig flicka är försvunnen.
Med denna notis som klangbotten lägger Patrick Modiano ett pussel. Eller, snarare håller han fram pusselbitar, en efter en. Håller fram dem mot läsaren: se här, hitta en plats för den här biten, hitta en plats för den inom dig. Hitta en plats så att du kan förstå historien och ta den till dig. Vägra blunda för den.

Modiano föddes i en förort till Paris i slutet av juli 1945, bara någon månad innan krigsslutet. Han kan inte ha några egna minnen av kriget. Ändå är det minnena han tar till för att väva fram berättelsens många lager. Minnen han bär med sig av platser och människor han mött, minnen av föräldrarnas krigsupplevelser. Minnen som på ett kusligt vis för honom samman med Dora Bruder och hennes sista tid i livet. De har vistats i samma kvarter, gått på samma gator. Samma sak är det med andra människor som försvann under Tysklands ockupation av Frankrike och som Modiano försöker lyfta fram, upp ur glömskan. Människor som fick sina liv alltmer kringskurna, som utsattes för allt värre trakasserier, allt märkligare regler och förordningar, allt mer groteska handlingar. Förhatliga. Med ett enda slutmål: utrotning.
På ett sätt som är som en blandning av new journalism – journalistik där skribenten själv är synlig i texten – grävande journalistik och litterärt sökande, letar Patrick Modiano efter verkligheten bakom de korta, iskalla polisrapporterna. Verkligheten som var gula stjärnor fästa på kläderna, razzior, fångtransporter till transitläger, ett alltmer påtagligt avhumaniserande, allt mindre mat, allt mer förnedrande behandling på alla sätt och vis, och till slut bussarna och godsvagnarna österut, mot Auschwitz.
En av dessa verkligheter var Dora Bruders.

Texten framstår bitvis nästan som osammanhängande, som halvfärdiga anteckningar. Ganska snart begriper jag att det är ett sätt att hantera alla minnen. Hans egna och de han tagit på sig att föra vidare. Minnena av människor vars liv har raderats.
Han gör det värdigt. Han gör det med respekt. Frammanar dessa människor som, utan att förstå varför, blev fråntagna allt. Till slut själva livet. Frammanar minnen som starka krafter gjort allt för att utplåna eftersom de är för svårhanterliga. Minnen som berättar om angivare, medlöpare, tjänstemän som ”bara gjorde sitt jobb”, den politiska eliten som sålde ut Frankrike för att rädda sig själva…
Genom att berätta om utplåningen, bland annat genom total demolering och nybyggnation, av de platser som hade med allt det fruktansvärda att göra – de judiska delarna av stadens förorter, lägren där judarna, ”judevännerna” och de i övrigt politiskt besvärliga, internerades innan de skickades vidare till koncentrationslägren – kartlägger Modiano skulden. Trots att han inte anklagar låter han ingen komma undan. Alla som inget gjorde är skyldiga. Alla som tillät galenskapen är medbrottslingar. Skulden finns i tystnaden. I vacuumet efter alla kroppar som försvann. Efter alla de tusentals barn vars liv plötsligt inte var värda någonting.
Skulden finns i alla de minnen som raderades ur historien.

På vissa sätt påminner Dora Bruder om den amerikanska podcasten Serial. I de första tolv avsnitten av Serial försökte en journalist och hennes team att ta reda på vad som verkligen hände kring ett mord och om den dömde är den skyldige. Likheten ligger i att vi får följa tankarna hos den som försöker förstå. Den ligger också i nyfikenheten, i sammanlänkandet av fragment, pusselbitar, brottstycken. Det känns nästan som om skaparna av Serial måste ha läst Dora Bruder och inspirerats.
Patrick Modiano fick Nobelpriset i litteratur för ”den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”. Det är denna konst, denna nyfikenhet och önskan om att förstå snarare än att komma fram till en sanning, ett svar, som gör honom till en författare som borde läsas i alla skolor, om och om igen. För att han lyckas berätta om den enorma förlusten på ett sätt som gör den så påtaglig att den inte går att komma undan.
Den sortens berättelser behöver vi idag, i allra högsta grad. Den 27 januari var det sjuttio år sedan de ännu levande befriades från Auschwitz. Dora Bruder var inte en av dem. För hennes skull, för allas vår skull får vi inte tillåta historien att upprepa sig.

Emma Lundström

Fakta:
Jean Patrick Modiano föddes den 30 juli 1945 i Boulogne-Billancourt. Han romandebuterade 1968 med Place de l’Étoile. Liksom de flesta av hans böcker handlar också den om Paris under den tyska ockupationen.

Det går att finna vissa av Patrick Modianos böcker på årets bokrea, bland annat De dunkla butikernas gata och De yttre boulevarderna, 99 kronor vardera.