Om hatade råttor, försvarslösa fåglar och vilande vulkaner

Rangitoto. Foto: Emma Lundström

Innan vi landar på Aucklands flygplats i Nya Zeeland får vi fylla i flera formulär där vi lovar att vi inte har med oss sådant som vapen, droger och frukt. Innan vi mellanlandade i Melbourne, Australien, sprayade de oss med något slags medel mot allt möjligt, framförallt mot ebola.
I detta mycket desinficerade skick går vi genom tull och säkerhetskontroller. Jag har ätit upp ett äpple och slängt en påse nötter i sista sekund. I vårt incheckade bagage importerar vi massvis med godis och snus åt vännerna vi ska hälsa på. Inget av det kan slå rot, föröka sig eller användas som sprängmedel, alltså är det okej.
Strax efter säkerhetskontrollen hälsar jag på en glad hund som är väldigt sällskaplig. Det visar sig att den har känt doften av äpplet som inte längre ligger i min väska. Dess förare låter mig gå när jag har lyckats förklara hur det ligger till. Det är inte helt lätt att vara klar och tydlig efter trettiosju timmars resa när tankarna är uppluckrade av jetlag.

Poängen är denna: Nya Zeeland är inget land att bara knalla in i hur som helst. Om du skulle råka glömma en frukt i väskan, ha jord under naglarna eller smutsiga springskor så kan du få böta 400 Nyzeeländska dollar. Cirka 2 800 kronor. De vill helt enkelt inte ha in något främmande som kan rubba den inhemska ordningen, floran och faunan. Och det som redan har kommit in, som possum, den australiensiska pungråttan, det försöker de med alla medel att utrota.
Pungråttan importerades en gång i tiden för sin päls. Men även om pälsen fortfarande används i stickade kläder, som framförallt säljs i turistindustrin, så är pungråttan ett hatat djur. Så hatat att bilister uppmanas att köra ihjäl dem om de kan.
En orsak till hatet är att pungråttan hotar den nya zeeländska nationalfågeln, kiwin. Kiwin kan inte flyga och lever följaktligen på marken i skogsområden. Pungråttan sägs äta både ägg, ungar och ibland även fullvuxna fåglar.

När vi besöker den fantastiska vulkanön Rangitoto i Haurakigolfen utanför Auckland är det inte information om själva ön som först möter oss utan stora anslag om att ön äntligen blev ”pest free” år 2011. Rangitoto uppstod för cirka 600 år sedan och är den yngsta och största av de omkring femtio slocknade vulkaner som finns i området. De svarta lavafälten sträcker ut sig där växtligheten inte har fått fäste. Nya Zeelands julträd, pohutukawa, blommar fortfarande här och var med stora röda blommor. En ung kvinna som delar ut informationsblad berättar att jakten på den sista råttan på ön kostade mer än utrotandet av samtliga andra så kallade skadedjur. Den gick inte i några fällor och till slut genomsöktes ön från luften med infrarött sikte. Kvinnan använder ordet ”exterminate” en hel del. Råttorna ska utplånas, förgöras. De är tydligen skadliga för skogarna också.

Trots att jag kan förstå ilskan över förstörelsen och viljan att till varje pris skydda utrotningshotade inhemska arter, så är det inte utan att talet om utplåning ringer illa i öronen. Hela tanken om att det främmande ska bort skaver, även om jag också ömmar för den stackars försvarslösa kiwifågeln.
Men saken är den att det egentligen inte är pungråttorna som utgör det främsta hotet mot kiwin, det är tamhundarna, och alltså, i slutänden, människorna som har dessa hundar. Som vanligt. Det är vi som är den farligaste arten för alla andra arter. Ingen pungråtta kan mäta sig med den skada vi gör. Det var människor som förde in pungråttan i den nya zeeländska faunan. Människor som högg ned de åldriga, magnifika kauriträden och andra nu hotade trädarter för virkets skull, och på så sätt också förstörde kiwisarnas naturliga livsmiljö. Det är människor som orsakar växthuseffekten och förgiftar mark och vatten. Och så vidare.

Pungråttorna är alltså utrotade från Rangitoto. Men liknande utrotningsprojekt pågår på andra platser i Nya Zeeland, bland annat används cyanid inbakat i jordnötspasta. Tidigare lades det dödliga giftet direkt på marken. Nu läggs det främst i burar.
Det står fortfarande kvar sådana burar här och var på vulkanön. I en av burarna ligger en gråbrun, halvtorkad djurkropp. Vanliga råttor kan simma flera timmar i sträck. ”Pest free” kanske är en sanning med modifikation. Dessutom är det ju fritt fram för människor att besöka ön.

Text och foto:
Emma Lundström