Music Is The Weapon
Fasching, Stockholm, fredag 27 februari 2015.
Jag står i samma lokal bara en vecka senare – men musikhistoriskt har det gått ett halvsekel. Afrobeatens fader Orlando Julius intog Faschings scen förra lördagen (recension här), och nu är samma genres barnbarn här och för arvet vidare till en ung, festsugen publik. Den funkiga genren från Nigeria har spridits över världen och blivit ett slags kulturellt allmängods, att ta sig an oavsett bakgrund.
Music Is The Weapon är ett gäng unga svenskar som lärt sig genren, gått grundkursen. Och gissa om de varit läraktiga elever! Tolv personer på trummor, trumpet, trombon, saxofoner, slagverk, bas, två gitarrer, elpiano, synt – ett smärre storband som med minutiös exakthet gemensamt piskar upp ett hårt svängande groove som får dansgolvet att koka av intensiv dans. En kort sekund blir jag till och med lite orolig över om hantverkarna gjort ett ordentligt jobb eftersom det gungar betänkligt under fötterna även om man inte dansar.
Soundet är stort, maffigt och de långa låtarna ger utrymme för jazziga, vilda och ibland lekfulla solon. Det här är inte bara ett gäng duktiga efterapare, de river sönder bruksanvisningen och skapar egna klangvärldar som närmar sig bland annat jazz och filmmusik.
Enda svaga länken är sången som delas på flera (dessutom med två gäster). Den givna lösningen är dock att ge trumpetaren Frida Eleonore Winlöfs känsliga, souliga röst betydligt mer utrymme. Det är dock en randanmärkning under en kväll som är varm, pulserande och generös. På slutet är den rent extatisk när ena gitarristen med sitt långa hår står och headbangar uppe på en högtalare, samtidigt som den dånande musiken når crescendo efter crescendo.
Magnus Säll