Det till synes oskyldiga ”Det gäller att skapa incitament för jobbsökande.” förutsätter att någon är för ostimulerad och sitter för stilla för att skaffa sig ett jobb.
Varje samhälle nynnar på en melodi. Några sjunger de höga stämmorna, andra de låga och även om vissa vägrar att vara med och helt sonika sjunger falskt skulle man ändå, om man steg upp i himmelens höjder, kunna höra en grundmelodi som är gemensam.
”Det gäller att skapa incitament för jobbsökande.”
Vanliga, till synes oskyldiga ord. Politikerord som vi har vant oss vid, hört så ofta att vi nästan inte längre hör dem. Och samtidigt: en hel världsbild. En hel världsbild eftersom orden uttalas i en tid när det också finns vissa fakta. Till exempel att den totala arbetslösheten i Sverige i november förra året uppgick till 7,4 procent och ungdomsarbetslösheten till 22 procent. Det finns alltså inte jobb till alla.
”Det gäller att skapa incitament för jobbsökande.”
Incitament – enligt Svenska Akademiens Ordbok betyder ordet ”eggande”, ”stimulerande”. Från latinets incitare, ”att sätta i rörelse”. Det gäller att sätta någon i rörelse för jobbsökande. Om det finns behov av att sätta någon i rörelse måste ju denna någon i utgångsläget sitta stilla, vara orörlig. Så om vi översätter: någon är för ostimulerad och sitter för stilla för att skaffa sig ett jobb. Om denna någon inte hade varit så omotiverad och suttit så stilla hade hen kunnat skaffa sig ett jobb. Alltså: det är upp till dig och din styrka. Det är ditt val – arbetslös eller inte.
Sången vi sjunger. Om vi sänker arbetslöshetsersättningarna sätter vi människor i rörelse. Om vi sänker sjukersättningarna sätter vi människor i rörelse. Om vi inför betyg redan tidigt i skolan sätter vi eleverna i rörelse. Om vi ger rätt incitament väljer människor styrka. Du kan om du vill och anstränger dig tillräckligt mycket.
Sången med många stämmor. Underhållningsindustrin fyller i: filmerna som gestaltar the american dream, den lilla människan som är så hängiven sin dröm att hen lyckas förverkliga den; tv-programmen som visar tävlingar med kämpande människor som talar om hur de ska vinna, hur starka de är, hur motiverade.
Sången vi sjunger. Vår vilja till styrka. Vår rädsla för svaghet. Berättelserna om klassresorna, de som alltid går uppåt och aldrig neråt. Historierna om ynglingen som bygger sitt företag på ren vilja, som aldrig ger upp. Lovsången till den starka människan: vår melodi.
Och så en dag spottar människor på tiggare. Askar på dem, skriker åt dem. Vi säger: folk som gör så måste vara empatistörda. Vi säger: folk som gör så måste det vara något fel på. Och det kan mycket väl vara fallet; var och en har sin personliga historia där hjärtan kan ha gått sönder. De flesta av oss skulle aldrig drömma om att spotta på den mest behövande människan, på henne som helt öppet blottar sin svaghet.
Men innan spottloskan togs i någons mun var den i någon annans, uttryckt på andra sätt, med riktiga ord, med konkret politik, med gestaltade berättelser om styrka och framgång som fria val. Innan det blev en spottloska var det en melodi.
Har jag nu befriat den spottande individen från eget ansvar? Nej. Har jag nu kört vänsterrefrängen: ”äh vad fan, det är samhället det är fel på”? Ja. För det är ju så det är; det finns alltid individer med eget ansvar och det finns alltid ett samhälle som nynnar en melodi. Det senare tar inte bort det första. Men om vi vill försöka förstå kan vi inte bara förakta. Och om vi vill försöka förändra kan vi inte bara höra den lägsta tonen i den gemensamma sången.
Nina Björk