RECENSION
av KARL-ERIK TYSK
Bengt Knutsson: Jag minns mitt Jerusalem. En svensk orientalist bland judar och araber. Carlsson Bokförlag 2014.
Jerusalem, den heliga staden, världens navel, har under årtusenden stått i centrum för mänskligheten och några av dess religioners historia. Många ha velat tränga in i dess utveckling och särart ur ett såväl generellt som personligt perspektiv. Karen Armstrong och Simon Sebag Montefiore är två av dem som under senare år gett oss monumentala skildringar av den gyllene staden.
Nu har den svenske orientalisten Bengt Knutsson sällat sig till dem. Knutsson som är docent i semitiska språk har inte bara ägnat sig åt studier av äldre textdokument, som under en lång tid var vanligt vid de svenska akademierna. Han har också i högsta grad gett sig i kast med de moderna talade varianterna av arabiska och med hebreiska, något som idag självklart är ett måste, och uppnått en skicklighet som säkert många infödda araber och judar kan avundas honom.
Knutsson besökte Jerusalem första gången 1958, var under några år på 1970-talet direktor för Svenska Teologiska Institutet (STI) i Jerusalem och har sedan många gånger återvänt. I boken Jag minns mitt Jerusalem. En svensk orientalist bland judar och araber berättar han på ett mycket livfullt sätt om sina möten med ett otal personer av olika nationaliteter framför allt i Jerusalem men också på andra platser i världen, inte minst i sin egen studiestad Lund.
När Knutsson disputerade för doktorsgraden 1974 och blev docent drabbades han av en anmärkning från några av fakultetens representanter, som tyckte att framställningen var en smula essäistisk. Det må ha varit något tveksamt då det en gång gällde en akademisk avhandling, men i boken om Jerusalem, där en sådan stil verkligen kommer till sin rätt, är det snarast föredömligt. Knutsson säger sig själv ha haft Lawrence Durrell och dennes Alexandriakvartetten som litterär följeslagare, inte ett dåligt val.
Vi få inte bara följa lärda föreläsningar med exotiskt innehåll, där studenter både lyssnar uppmärksamt men samtidigt kanske inte alltid lyckas behålla koncentrationen utan ådrar sig en äldre imposant föreläsares vrede. Vi kan också följa med på utfärder i det israeliska landskapet och varför inte på äventyrliga seglatser till det heliga landet, som kunde ha slutat i kapares våld.
Vi möter många av Knutssons egna adepter vid institutet som sedan gjort sig namn som professorer och biskopar, men vi stiftar också bekantskap med hans egna vedermödor under den akademiska karriären och får inblick i den egenartade lundensiska miljö, där sådana minst sagt originella professorer som Hugo Odeberg verkade.
Hela tiden interfolieras berättelsen med en uppsjö av i första hand arabiska och hebreiska uttryck och satser, något som har blivit ett karaktäristiskt drag i Knutssons sätt att närma sig sina ämnen, både då hans skriver och då han föreläser. Den språkintresserade tillåts njuta i fulla drag.
Ett av de allra mest läsvärda avsnitten handlar om Knutssons möte och vänskap med den dåvarande samaritanske översteprästen, Amram Ben Ishaq. Denne var den främste religiöse företrädaren för den lilla folkspillra som kunnat räkna sitt ursprung till de människor som i konkurrens med den jerusalemitiska traditionen hävdade den gamla kultplatsen Sikems (Nablus) företräde, behållit sitt säregna språk och sin på de fem Moseböckerna baserade heliga skrift. På köpet får vi en genomgång av samaritanernas historia och en elementär lektion i vad det är som skiljer samaritanskan från hebreiskan.
Ett annat avsnitt handlar om den man som rekonstruerade det döda hebreiska språket och gjorde det till modersmål i staten Israel, Elizer Ben Yehuda, en av de mest exceptionella bedrifterna i det mänskliga språkets historia. Men det är kanske Knutssons vänskap med denne gigants dotter, Dola, som allra mest fångar intresset. Dola hade en gång förärat Knutsson titeln Eliezer Ben Yehudas vapendragare.
I själva verket mynnar hela detta verk om Jerusalem ut i ett möte mellan Knutsson och denna Dola, som då är över hundra år den 21 maj 2001. Det kommer att röra sig om det brev som Knutsson en gång skrev till henne på hebreiska i april 1992. Knutsson hade av olika skäl inte på många år haft kontakt med henne men till slut äntligen åstadkommit ett mycket personligt brev. Nu skall detta brev läsas upp. Det är den kände judaisten Göran Larsson som läser Bengts hebreiska handstil med hög röst, ett brev som hon under alla år bevarat som en dyrgrip. Under uppläsningen brister hon hela tiden ut i orden Ezä ʿivrit!, ”Vilken hebreiska!”
När man läser denna bok om Jerusalem, har man lust att på samma sätt säga Esä sefer, ”Vilken bok!”
Karl-Erik Tysk 2015-03-06